Linköpings
Wecko-Tidningar.

Fredagen d. 19 April 1793.

I Morgon 2 St. Bönedagen, Predika

I Domkyrkan: Adjunct. Schelin Ottesången, Kongl. Hof-Predikanten Backe Högmässan och Commin. Nordwall Aftonsången.

I St. Lars: Adj. Schelin Ottesången och Comminister Lindhagen Högmässan.

I Hospitals-Kyrkan: Comminister Lindhagen. För mellankommande hinder skull, börjas Gudstjensten ej förr än kl. 11.

Öfwermorgon 3 Sönd, efter Påsk, Predika

I Domkyrkan: Comminister Nordwall Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Adjuncten Schelin Aftonsången.

I St. Lars: Slotts-Predik. Mag:r Wångenberg.

I Hospitals-Kyrkan: Magister Wimermark. Gudstjensten börjas kl. 11.

Mångtalare. Sqwallrare. (Slutet.)

En pladdrare, i sällskap med en som icke swarar honom, talar ännu mer ochtror at det han sagt icke nog behagar åhöraren, will derföre förbättra sitt fehl och uphör icke at tala, så länge man låts höra honom. Med sådant folk är det bäst at tala lika mycket och om man kan, mera än de – och de skola gå sin wäg. Ty ingen ting kan qwarhålla en Mångtalare hos en annan som talar äfwen så mycket som han.

[ 67 ]Orsaken, hwarföre wissa menniskjor tala mycket, är at de tala blott af minnet.

Twänne Officerare, den ena född i Bajonne – den andra i Limoges, som skulle till Ludvig den 12 aflägga berättelse om händelserna och följderna af ett fältslag, gjorde Konungen ganska ledsen igenom deras egna afwoga reflexioner i krigskonsten, den de icke förstodo. Ludvig för at derpå göra slut, frågade Bajonnaren: Huru bär man sig åt i Er stad at få goda skinkor – och Ni, sade han åt den sednare utan at wänta på den förras swar, säg mig, hwarifrån får man de bästa Castanier?

En man som hade gift sig med et stumt Fruntimmer, önskade intet högre än at hon måtte kunna tala. Läkrarne, af stora skänker wundne, anwände all deras wetenskap, och det lyckades dem, at Frun började at tala. Denna egenskap tiltog dagligen, så at hon snart tog sin skada igen, för all den tid hon warit stum – talade oändeligen och utan uppehåll. Mannen som började ledsna öfwer hännes myckna pladder, bad Läkarne göre hänne stum igen. – Ach, swarade de, wi hafwa haft största möda i werlden at få hänne at tala, men at nu göra hänne mållös igen, öfwergår all wår Wetenskap – Det endaste medlet är, at göra Er döf. Ett anbud som mannen gjärna emottog.

En man beskref en Abbé för et Fruntimmer – Den förbannade Abbèn, sade han tiger aldrig. – Jag war en hel timme hos honom – en stark hosta med skrik och åtbörder anföll honom. Fru . . . Er Cousine som ock war närwarande tog denna tiden i ackt, at berätta allt hwad hon wisste. Abbèns hosta och Fruns prat, beswärade så högt mina stackars örhinnor, at jag war rätt glad, at med någon hörsel i behåll. få skilja mig ifrån detta stoijande sällskap.

Skrif-Klåda.

Änteligen kan Linköping äfwen skryta med egit Weckoblad. Man wäntar hela weckan med otålighet på Lördagen och dess tidning – den kommer – man – läser – blir rörd – ty man har i flere blader fått bereda sig til den tilstundande Sabbaten med upbyggeliga [ 68 ]afhandlingar öfwer wissa menniskliga passioner. Såleds har man, på en kort tid fått läsa om Atheisme, Gifmildhet, Godhet, Äregirighet, Afundsjuka, och man hoppas at et ansenligt antal betragtelser, af samma halt, ännu torde wara under tilwärkning. Sedan man i sista bladet N:o 15 äfwen beskrifwit Mångtalighet, torde det ej wara utom ordning at äfwen något litet widröra en dess nära slägtinge Skrif-klåda, en passion, som smittat i synnerhet wårt Tidehwarf, och som skiljer sig från de ofwannämde däri, at då dessa synas bero af menniskans medfödda lynne och moraliska Caractère, tycks denna wara mera physisk. Efter wissa Lärdas mening, skall den bestå uti en häftig retelse i fingrarne at handtera skrif-materialer; man ser et bläckhorn, en penna, straxt befinner sig det så kallade snillet i wälsignadt tilstånd, det föder, och dessa foster skickas uti i hela wida werlden at predika om fadrens förtjänst. Tack ware Doctor Faust, Cöster och flera som, genom then ädla Boktryckeri-konstens upfinnande, befordrat skjutsen för dessa resande. Hur mången hade icke, i annat fall fått skrifwa blott för sig sjelf?

Skrift-klådan är såleds af en ganska besynnerlig egenskap. Den innefattar de fläste af de ofwannämde och många flera, i de förwäntande Weckobladen ännu ej afhandlade dygder och passioner.

Den skrift-klådige känner sig sjelf, ty han skrifwer i full öfwertygelse om egen skickelighet. Man kan ju säkrast sjelf dömma om egen styrka?

Han är God, ty han brinner af begärelse at uplysa. Gifmild, ty han sparar ej sitt bläck. Nyttig och patrjotisk, ty hans handtwärk uphjelper wissa näringar, i synnerhet pappers-bruken.

Den Skrif-Klådige ser aldrig efter huru wäl? men endast: Huru mycket? Derföre kunna dess wärk stundom utmånglas efter mått och wigt.

Han afwundas ej sina likar; han söker blott segra öfwer dem. Han stiger altid högt, ty han wet icke hwart han går.

Han skrifwer först, tänker sedan – om han kan – ty et arbete misslyckas ofta ju mer man söker at utsmycka det.

[ 69 ]Han brukar litet munnen, men mycket pennan; ty den förras röst är flygtig, den senares odödelig;

Vox perit aëre, littera scripta manet.

Han är altid nögd med sig sjelf, obekymrad om man är nögd med honom; ty som äregirigheten är en last, tror han äran ej böra sökas i andras omdömen.

Änteligen uttorkas dess bläckhorn, och han går til hwila, sknad af Renskrifware, Redacteurer, Sättare, Tryckare och fromme Läsare, til dess en ny Phoenix hinner upwäxa ur den förres Aska - - - - - -

Jag kastar pennan af frugtan at mine Läsare torde tro mig wara en sådan upwuxen Phoenix. Kanske skulle jag känna böjelse dertil om jag ej wiste at säkraste botemedlet för denna slags äregirighet ligger uti den öfwertygelse at där gifwes en uplyst tid och tänkande Läsare.

Min ***!!!

Olyckligt wis har wersarne bort kommit hwarföre jag beder om ursäkt; hwilken jag hoppas du som en redlig - - - - - - gör. At du är illa mående fägnar mig – ingen ting; Gudi lof, jag mår rätt wäl, hwilken är en skön gåfwa af Försynen.

För öfrigt

lefwer * * *s
I - - -

Kungörelser:

På stora gatan nedanför st. Torget är en liten Silfwer-hallsknapp uphittad, som rätta ägaren på beskrifning kan återfå wid Boktryckeriet, emot Intimationskostnaden.

Desse Tidningar säljas styckewis hos Handelsman Westman wid stora Torget, samt wid Boktryckeriet.

Rättelser uti Tidn. N:o 15.

Sid.	1:sta	rad.	4	nedifr.	står:	Mångtare,	läs	Mångtalare,
—	2:dra	-	20	upifrån	- -	logera -	-	legera
- -	Dito 5 och 6 nedifr.				- -	egatité -	-	egalité

N:o 17 utgifwes Lördagen d. 27 April kl. 4 e. m.

Linköpings Wecko-Tidningar.

Linköpings
Wecko-Tidningar.