Linköpings
Wecko-Tidningar.

Lördagen d. 4 Maji 1793.

I morgon Bön-Söndagen, Predika

I Domkyrkan: Comminister Nordwall Ottesången, Mag:r Wimermark Högmässan och Adjunct. Schelin Aftonsången.

I St. Lars: Comminister Lindhagen.

I Hospitals-Kyrkan: HospitalsPred. Apelberger.

Om Thorsdag som är Christi Himmelsfärds-Dag, Predika

I Domkyrkan: Adjunct. Schelin Ottesången, Lector Juringius Högmässan och Comminister Nordwall Aftonsången.

I St. Lars: Comminister Lindhagen.

I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Pred. Apelberger.

Döde i DomkyrkoFörsamlingen: Skräddaren Ekengrens 2:ne Barn, en Son en Doter, Sonen Anders 1 år och 2 m. samt Dotren 2 år och 9 månader, af mässling. Pigan Stina Persdotters Doter, 3 w. af slag. KlensmedsGesällen Nils Möllers Doter, Anna Elisabet, 10 m. 14 d. af mässling.

[ 75 ]

Mod. Behjertenhet.

Modet säges wara warmt, när det har sin uprinnelse ifrån den warmaste delen af människans kropp – hjertat. På läpparne swalnar det strax.

En enda menniskas mod, har kostat millioners lif. Hela Folkslag hafwa kunnat göra detta offer åt Tyranners omätteliga blodtorstighet – capricer eller fåfänga beröm.

Behjertenhet tilägnas alla Folkslag, som upfödas uti principier af dygd, heder och rättwisa – utan weklighet, omåttelighet, öfwerflöd. Desse fruckta mera för en obetydelig motgång än för de största faror.

Han gick til strids med et Lejons wildhet – men utgaf sina ordres med en Philosophs kallsinnighet.

Om han hade blifwit öfwerwunnen, hade han aldrig gifwit sig sjelf någon hwila. Hade han blifwit Segerwinnare, så hade han aldrig lemnat andra i fred.

Tyranner inbilla ofta sina blinda och lättrogne medborgare, ja om möjeligit wore, sjelfwa Gudarne, at hans nederlag warit en seger – Fäderneslandets lycka.

En sjukling som med tålamod uthärdar de faseligaste Chirurgiska operationer, har ett annat slags mod än det som fordras i krig. Hans mod är mera otwungit och han är mera at förlåta, om han det icke hafwer.

Många Philosopher påstå, at behjertenhet kan läras och at den är en Wetenskap såsom alla andra Wetenskaper.

Twå emot en – hwad gör det til saken? Swensken slåss och räknar icke.

En nation anser döden med oförwägenhet – En annan gifwer döden och emottager honom med kallsinnighet.

En Athenes frågade en fången Spartan om de öfwerwundna woro täcka Soldater? Spartanen warade: En pil wore en skön sak, om den kunde skilja de käcka ifrån de fega.

Hwad tilfredsställelse jämlik emot den, at tjäna under en Fahna, där en enda menniskas lif wärderas [ 76 ]såsom Fäderneslandets förlust – icke onödigt wis upoffras? Hwilka fördelar, eröfringar, kunna wäl jämföras emot hundrade människors lif – ännu mindre emot tusende? En missräkning på utgången kan förlåtas – men likanöjdheten aldrig.

Inga dygder förtjäna mer högaktning än behjertenhet och frikostighet. Dessa dygdiga förackta både döden och ägodelar, utan at skryta derutaf — blifwa derföre allmänt älskade och wärderade.

Fruntimren tillägges at gifwa företrädet åt hurtiga, käcka karlar, antingen utaf de känslor den sjelfwa hafwa i allmänhet för äran, eller för det de wilja gifwa sig at herrska öfwer dem som hafwa wälde öfwer andra — men nästan altid under erkänslan af deras egna swagheter.

Såsom nästan alla inkräcktare kommit ifrån Norden, har man trodt at de Nordiska Folkslagen äro modigare och wildare än de öfrige. Men det är rättare at tro det torftighet och måttelighet nästan altid segrar på öfwerflöd och rikedommar. När Sarassenerna lemnade Arabiska ödemarkerne, intog de, de Norr ut belägne frucktbaraste Rommerska provincier. På halfwa wägen mötte de Turkarne, hwilka, ankommande ifrån Tartariska ödemarkerne, och gjorde de stora inkräcktningar som de ännu innehafwa.

(Forts. e. a. g.)

Til Utgifwaren af Linköpings Wecko-Tidningar.

Nå min sann hwad Linköping nu börjar at brillera i Litteraturen. Linköping har fått en Utgifware – denne trycker en Wecko-Tidning – denne har fått sin Criticus – denne sin lexa. Lycka til, min Herre, Er Tidning börjar blifwa rolig nog och lofwar Er god afsättning.

För min del tycker jag dock, det de införde beskrifningar på Atheisme, Människjors passioner, såsom Gifmildhet, Godhet, Äregirighet, Afundsjuka, [ 77 ]Mångtalande, m. m. är alt för torra och alfwarsama. Deruti finnes sällan något infall, någon saga, någon händelse, som man kan skratta åt – och det är just sådant man will hafwa hwar Hellgedag at roa sig med för sin halfa skilling.

Nej. Pris och tack ware den roliga och alla Klubbar glädande Herr Criticus uti N:o 11 och N:o 16. Lefwe han och ingen annan! Wårt muintra samqwäm har aldrig skrattat så mycket. Wi trodde wäl at den Skrifklådige skulle en gång få knäpp och hoppas at han nu uphörer at beskrifwa mennisko-fel och dygder. Det är onödigt gräl, ty hwilken är som icke känner förut alt sådant – och sig sjelf?

Derföre m. H. låt oss få mera af samma slag som Studiosi Mundani Friarebref, Matfriaren, Spådom i Caffe, Tjufwehand och Musens tand, Fabeln om Räfwen, Kalkonhönan, Åsneöronen, och så widare, men framför alt af samma sortament som Skrifklådan i N:o 16, ty om sådant alt äro wi angelägne. Det kan kallas roliga saker för ett lustigt samqwäm och då behöfwa wi icke bry hjärnan med critiska grälet, ty twifwelsutan har wår goda och qwicka Criticus samma smak som wi, emedan han wid alla dessa saker haft intet at påminna. Förblifwer

Herr Utgifwarens

Tilgifne tjenare
* * *

Kungörelser:

Åstundas at köpa en Chaise eller en snygg Enbetswagn. Den en sådan har at aflåta, får underrättelse om Köpare på Boktryckeriet.

De som åstunda handla godt och hwilt Tyskt Linfrö, kunna på Boktryckeriet härstädes få underrättelse.

N:o 19 utgiwes Lördagen d. 11 Maji kl. 4 e. m.