Linköpings Wecko-Tidningar 1793-10-05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  N:o 39
Linköpings Wecko-Tidningar
1793

N:o 40
N:o 41  →


[ 162 ]
N:o 40.

Linköpings
Wecko-Tidningar.

Lördagen d. 5 October 1793.

I morgon 19 Sönd. efter H. Trefalldighet, Predika

I Domkyrkan: Adj. Com:ri Schelin Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Comminister Nordwall Aftonsången.

I S:te Lars: Comminister Lindhagen.

I Hospitals-Kyrkan: Hospitals Predik Apelberger.



Följande händelse, hwilken nyligen tildragit sig uti nejden kring Paris, förtjenar at blifwa allmänt kunnig.

En Under-Lieutenant wid namn Bouchard, 30 år gammal, född i Plailly wid Senlis, älskade högligen Victoria Gardeil, från samma ort, och af 24 års ålder. Hon älskade honom lika högt, och bägge längtade efter det ögnablicket då et heligt band kunde förena dem för alltid. Men de bedrogos i sit hopp. Förgäfwes anhöll den unga Bouchard hos sin Far om hans samtycke dertil. Fadren satte sig deremot med all kraft. Den unga mannen klagade för sin käresta öfwer sitt lidande och sade, at för honom icke wore mera öfrigt än at befria sig ifrån lifwets börda. ”Du skal icke dö, swarade Victoria; och om du fortfar med den grufliga försatsen, så har [ 163 ]jag nog mod at följa dit exempel.” Så gingo 2 månader förbi. Victoria Gardeil tilbragte någon tid i Paris. Hännes Älskare reste åter til Plailly, dit hon äfwen begaf sig d. 6 Augusti. Morgonen derpå träffades de bägge älskande. Hon fann honom mycket orolig och fruktade at han torde fullborda sin föresats, samt hämtade en Pistol och beslöt at icke öfwerlefwa sin älskare. Aftonen kom. Bouchard gick ned i Freds-Domaren Longes Trägård, och Victoria fölgde efter, Han sköt sig i munnen, och likaså hon. Sårad släpade hon sig fram til Freds-Domarens dörr, och bad at han wille komma och hjelpa Bouchard. Man fann honom utan sansning. I hela 3 timarna förglömde Victoria sin blessure och war blott angelägen at sköta sin älskare. Ändteligen dignade hon ned, ock man förde dem bägge bort. Blessurerne woro icke dödlige. Bägge hade på lika sätt blifwit sårade. Skåtten hade gått in endast i den slemiga delen af hufwudet. Ransakning anstäldes häröfwer med alla formaliteter: men i den nya Lagen fanns ej något straff stadgadt för en sådan gerning. Freds-Domaren förfrågade sig altså hos Justitiä-Ministern, hwad i denna sak wore at göra; och denne lemnade deruppå et så lydnade svar ”Jag har ej utan innersta rörelse kunnat läsa det förhör Ni hållit öfwer Carl Nic. Bouchard och Victoria Gardeil. Händelsen förtjenar mera Philosophens än Domarens upmärksamhet. Wåra gamla Lagar förblandade människjans brott med människjans wilfarelser, och förföljde barbariskt dem, hwilkas enda förseelse war at ej äga nog mod at draga bördan af et olyckligt lif; de dömde dem til döden, för hwilka det icke lyckats at sjelfwe gifwa sig den. Et fritt Folks Lagstiftare hafwa lyckligt wetat skilja människjo-swaghetens wilfarelser — skadande endast den som däruti faller — ifrån brott, om hwilkas bestraffande hela Samhället måste [ 164 ]wara angeläget. Öfwertygade at til sjelfmords förekommande ej gifwes säkrare medel, än at genom en god Lagstiftning göra lifwet kärt för alla Frihetens och Jämnlikhetens wänner, hafwa de icke stadgat något straff på olycksoffer för en bedröfwelig wilfarelse. Der något Lagens kränkande icke existerar, der gifwes, i Samhällets ögon, ej eller något brott; och om Lagarne wid någon handling är stillatigande, så kan densamma, af hwad beskaffenhet den ock må wara, endast dragas för tankans Domstol, och blott der dömas. Hwad den anförde rysliga händelsen widkommer; så, långt ifrån at deri se något brott, kan en werkeligen känslofull själ ej finna annat deruti, än en segrande barnslig pligt, för hwilken desse ädelmodige älskande icke dragit i betänkande at upoffra til och med lifwet. Den som har mästa förebråelsen at göra sig, är twifwelsutan den olycklige Ynglingens Far. Hwilken oro måste icke han känna öfwer den hårdhet, hwarmed han afslagit en begäran, som efter Lagarne ej war nödwändig, och som endast ännu mera wisade Sonens barnsliga aktning för sin Far. Den enda lagliga åtgärd jag i detta fall tror mig böra yrka, består deri, at desse bägge Älskande, som äro hwarannan så wärdige, måtte snart blifwa sammanwigde. Jag skrifwer härom til Bouchards Far, som ej bör kunna finna tröst i annat än den utwäg jag honom föreslår. Wid Fäderneslandets Altare skal de bägge Älskandes förening bekräftas, och aldrig et så interessant par släpas til Schavotten.”



Linköping, d. 2 Octob. 1793.

Wid det i dag förrättade Rådmans-wal, erhöll Bryggaren Herr Olof Hallin enhällig kallelse, och således Herrar medsökande inga röster.



[ 165 ]

Kungörelser:

Till förekommande af alt gräl och oredor, anmodas, en och hwar, så Handlande som Handtwärkare, at ej utlämna något ehwad som hälst, uppå Credit, under mitt Namn, så framt ej egenhändig begäran därom, af mig göres. Linköping d. 5 October. 1793. Kaulbars.

Såsom pigan Anna Örling befunnits det hon utan tilstånd i mitt namn på flere ställen tagit på räkning hwarjehanda saker, så åtwarnas en hwar, at icke hädanefter lemna hänne det minsta, hälst som hon är ur min tjänst entledigad. Swanberg.

De som weta sig återstå med 1792 års afgifter til Hospitals Cassan härstädes, anmodas at desse medel med aldra första betala på wanligt ställe.

Skulle någon åstunda resesällskap til Stockholm, ju förr dess häldre i nästa wecka, fås underrättelse uti Boktryckeriet om Interessent som deltager i skjutsen.

En kammare åstundas at hyra med första af en ungkarl; den som har en sådan at uthyra, gifwe det tilkänna hos Utgifwaren af desse Tidningar.

Wid Boktryckeriet lemnas underrättelse hwar Hampefrö och Gäst finnas til salu.

Om någon åstundar köpa halftegel, så lemnas adress därom uti Boktryckeriet.

Hos Tidström finnas

Reflexioner öfwer Sweriges Allmänna Hushållning samt Penninge- och Drättsel-Werk; dateradt Köpenhamn d. 27 Martii 1793, af, för detta Prosten Johan Widén, kostar häftadt 13 sk. 4 r.

Cecil och Mathilda, eller den Nedrige och Oskulden, en werkelig händelse, häftadt 4 sk.


N:o 41 utgifwes Fredagen d. 11 October kl. 4. e. m.


Linköping, tryckt hos G. W. Londicer och Björkegrens Enka.