Linköpings Wecko-Tidningar 1794-09-27
| ← N:o 38 |
|
N:o 40 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
J morgon 15 Sönd. efter Trinitatis, predika
Domkyrkan: Comminister Schelin Ottesången, Lands-Capellanen Lindhagen Högmässan och Comminister Schelin Aftonsången.
J S:te Lars: Lector Nicolai.
J Hospit.Kyrkan: Hospi. Predik. Apelberger.
Stockholm, d. 16 Sept.
Sedan Hans Maj:t Konungen upnått den stadga i Christendoms-kunskap, at Hans Maj:t efter Egen önskan borde begå Herrans Hel. Nattward har Söndagen den 14 Sept. därtil blifwit utsatt. Dagen förut har Hans Maj:t i närvaro af Dess Herrar Farbröder Hertigarne af Södermanland och Östergöthland, Hennes Kongl. Höghet Hertiginnan af Södermanland, af flere af Rikets Herrar, af ÄrkeBiskopen Doct. Von Troil, af Biskoparne i Strengnäs Doct. Jnsulin, i Wexiö Doct. Wallquist, och i Lund Doct. Munck, och samtelige Hofwet, i Sin Sängkammare på Luftslottet Drottningholm under en allmän sinnesrörelse ådagalagt Sine insigter uti wår Heliga Lära, genom beswarande af Frågor, dem Dess Bigt-Fader och Lärare Öfwer-Hofpredikanten Doctor Flodin framstälde och närmast afpassade til den Heliga Förrättning som förestod. Hans Maj:t aflade derefter Sin Trosbekännelse, hwaruppå Ärke-Biskopen i få ord förestälde Konungen wigten af de förbindelser Han med den Högste Guden ingått och widare ämnade ingå, samt läste öfwer Hans Maj:t Wälsignelsen.
Söndagen blef Gudstjenst hållen i Slotts-Capellet på Drottningholm den Hennes Maj:t Enkedrottningen äfwen bewistade. Efter hållen predikan af Öfwer-Hofpredikant Doctor Flodin, anammade Konungen den Heliga Nattwarden, som Honom af bemälte Öfwer-Hof-Predikant tildeltes. Allas hjertan följde hans Maj:t med brinnande Förböner til Gud, at bibehålla KOnungen i de Christeliga tankesätt, hwaraf Han nu wisat de mäst rörande prof.
Råd och Tröst til de missnöjde Männer.
(Se Tidn. N:o 37 och 38.)
Hwad uselhet, at luften fylla
Med weka gnyn och klagorop
Emot en swag och böjlig hop,
Den man bör leda, wårda, hylla.
O! hwar är nu det wett, det mod,
Hwaraf wårt Mankön plägar skryta?
Skall det så hastigt sig förbyta?
Skall redan drift och gäsning tryta
Uti de käcka Göthers blod.
I klagen öfwer Edra Makar —
Och gäcken deras dårskap nog.
Kan ske — I hafwen dertil fog.
Men Löjet dock på Eder wakar.
Hwem tog från Er er magt och rätt?
Hwar är Er konst, at Qwinnor röra?
Kanske, I lärt, at dem förföra
Och deras penningar förstöra.
Dem hedra — faller ej så lätt.
Hwem bildat edra Hustrurs hjerta
Förr än de gåfwo dem åt Er?
I Sjelfwe, jo! just I jag ber.
Och Ni — hur kunnen I dem swärta?
I själfwe hölgde deras syn,
Och skapte ömnig dårskaps gröda
Och gäckade Föräldrars möda
Då deras suck gick up til skyn.
Hwad stack wäl uti edert öga,
När i begärde deras hand?
Hwad satt wäl Eder själ i brand?
Jo! blott det wackra, rika, höga.
I uti Er fåkunnoghet,
Med en förträflig tjusning trodde,
At alt Ert wäl derpå berodde.
Men hwad för ondt i hjertat grodde
Knapt någon af Er ännu wet.
Dock nog — I klagen — men förgäfwes.
I klagen rätt — ; men utan sanns.
Ty all den skuld, i werlden fanns,
På edra Hustrur ensamt häfwes,
Nej! sen på egna tänke-sätt;
Betragten Edra werk och seder,
Er wäg, som gent til ofärd leder,
Ser här hur hwar sit qwal bereder;
Så skall förlikning blifwa lätt.
Kan Hustrurs oförstånd och yra
Bli styrd med dunkla willors sken?
Kan deras eld bli hög och ren,
När I Er icke kunnen styra.
Kan dygden rotas i de bröst,
Der Edra lasters foster swäfwa?
Hwad ädelt kunnen J wäl kräfwa,
Då J så nesligt lärt af jäfwa
Förnufts och Ert Sammwets räst.
O! kunna Edra Makar ära
Religionens kraf och bud,
När J Den Högste Himlens Gud
Ej wiljen skuldigt offer bära.
Må de i tro och dygd stå fast,
Men J Er pligt för ewigt kränka?
När J i nöd dem hunnit sänka:
Ack! skola de Er kärlek skänka
Och sägna med sit ögonkast.
J häcklen edra Makars nycker
Och deras sinnens wresighet;
Än mer är det Er til förträt,
När hornens tyngd Er panna trycker.
Men ach! hur löjligt är Ert knot!
Hur kan en liten nyck Er plåga?
Hwad skäl at efter trohet fråga,
När tärde utaf samma låga
J gån at skaffa Eder bot.
(Forts. och slut e. a. g.)
Kungörelser:
En Capun bortkom förleden Torsdag, med lurfwiga ben och hwitgula fötter. Den detta kreatur uptäcker och angifwer wid Boktryckeriet, får anwisning på wedergällning.
Ett slätt Silfwer-hattspänne och slätt sidenband tappades förleden gårdags morgon här i Staden. Den det uphittat och aflemnar wid Boktryckeriet, får wedergällning.
N:o 40 utgifwes Lördagen d. 4 October kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos Londicer och Björckegrens Enka.