Lofotens målare
| ← Norges märkligaste ström |
|
Mor utrustar Lofotenfiskare → |
LOFOTENS MÅLARE
Svolvær i Lofoten i Norge var Gunnar Bergs hemort, och Gunnar Berg[1] var Lofotens målare och dess högt älskade son.
Lofoten!
Ja, det är ett herrens under, antingen det står med tindrande fjällspetsar och midnattssol eller dess taggade fjällsamling står upp ur havet en solskensdag om vintern, vit som den vita, vassa tandraden på ett sällsamt, sagostort vidunder till rovdjur. Det är ett enda stort sagoland, fattigdomens land och rikedomens, ett land av vänhet och fasa, alltid detsamma land, vars namn är titeln på Norges största sagoäventyr, som fortgått hundraden av år före våra dagar, och som skall locka och tjusa dem, vilka komma efter oss led för led i långa tider. Där finns ödslighet, som pressar ens sinne och väcker längtan bort; där skiner Guds klara sol över skönheter, som hålla en kvar i ständig växande kärlek till det förunderliga landet. Att vara född där är detsamma som att bära en målare och diktare inom sig, om de också icke ge sig tillkänna i skapelser.
Mellan dessa yttersta öar går ännu Malströmmen såsom den gått i tidernas tusentals år, visserligen icke Jules Vernes och Edgar Allan Poes Malström, med vidunderliga strömvirvlar och svängande, avgrundsdjupa trattar av vatten, men dock en ström, som måste tagas med i beräkningen, som inger mer än respekt.
På dess nyker (folgerberg) bygga miljarder fåglar. Det säges, att de skymma solen, då ett skott faller, och det är sant.
Torsken stiger varje nyår in i den stora Västfjorden och leker. 30.000 fiskare taga årligen på 3 månader 30 miljoner, men man har icke märkt att fisket minskas. Lofotens fiskevær äro då som myllrande myrstackar. Hundraden av köpefartyg komma och gå. Telegrafapparaterna knacka ideligen. Fjären är full av fiskeavfall och måsarna skrika där nere hela dagen. Här utföras hjältebragder. Här spar man och här slösar man — och här är man ena dagen en asket och den andra ett njutningslystet djur. Många segla i kvav under en stormdag och bli borta. Andra ödelägga sin hälsa för återstoden av livet: Lofoten ger var och en ett minne.
Allsköns parasitfolk strömmar till. Den ene har manufakturer och brännvin. Den andre är äcklig klockjude. Den tredje förevisar en dansande usling till björn, en raggig, vansläktad djävul.
Mitt i detta land av underbar natur och äventyrligt folkliv levde Gunnar Berg sitt korta målareliv.
Jag stod en dag i oktober förlidet år i hans präktiga atelier på Svinöen i Svolvær. Där var instängd luft, kallt, tyst, ängslande — såsom alltid där dödens natt efterträtt en härlig, solbelyst arbetsdag. All målareglädje hos de brokiga friska tavlorna stämde egendomligt mot de begravningskransar, som hängde under den döde mästarens porträtt. Vid ett bord lågo lådor fulla av nya, svällande färgtuber. Bredvid låg paletter med hoptorkade färgklickar och de sist använda färgfyllda penslarna, som fallit den kraftige 30-åringen ur handen.
Allt är lämnat som det var hos honom, som gått. Allt samlat pittoreskt målarbråte ligger i damm och gömmer på historier ur hans liv. Minnen från södern, fynd av järn och brons, lappgudar av trä, skeppsmodeller, galjonsbilder, konstiga fiskar — ”han Gunnar” hade många intressen.
Min följeslagarinna berättar mig om den dödes levnad. Hon säger, att han var ett barn av Lofoten och var kärligt fastväxt här, såsom Lofotens folk hade växt fast i genkärlek till honom, den vackraste lofoting, som någonsin seglat i en nordlandsbåt. Varje fiskare kände honom och var hans gode vän, såg honom gärna sitta i sin femböring eller ottring och berättade honom sina besynnerliga historier, ty han förstod dem och havet. Han, som de, såg i nordlandsbåten det fagraste och bästa, som flyter på norrländskt vatten. Han var, som de, inne i allt och livligt intresserad av allt det stora och lilla i livet häruppe. Karlakarl var han: kunde i köld och vinterdag sitta på ett skär och måla långa timmar; han kunde segla sin båt och visa ett kraftprov av det sega slag, som stormsjö kräver. Talar man med en nordlänning om Gunnar Berg, får man höra mycket om hans tavlor, men med säkerhet också om huru stark och vacker han var. Ingen enda glömmer den sidan av saken.
Och den unge konstnär, som själv fröjdade sig av sitt övermått av krafter och gladde sig åt sin gärning och åt det fagra livet — han dog som krympling ifrån alla sina tilltänkta arbeten och ifrån de landsmän, som kappades om att beundra honom.
Hans far skriver därom till mig: ”han bar i längre tid på ett ont i ena benet och då det efter flera operationer visade sig vara en kräftböld, blev han nödsakad att låta amputera det. I augusti 1893 blev det avtaget högt upp på låret under ett uppehåll på Trondhjems sjukhus. Gunnar var oss en kär son. Då han vände tillbaka till hemmet mottogo vi honom som krympling på två kryckor.”
Han bar sin olycka med tålamod och hade återvunnit livslust och glädje, då han strax därpå reste till Berlin, där han dog dagen före julafton i lunginflammation, en svit av influensa. Fadern, som genom dag och natt rest dit ned, hann icke fram medan han levde. Men liket förde han hem och begrov det i särskilt uppfört gravkapell på sonens egen ö i Svolværs hamn ”Gunnarholmen”.
Och nu var historien slut.
Dock icke ännu. Så länge det finnes brokigt sagoliv i Lofoten och ett stycke därutöver, skola hans tavlor berätta om en vaken sannskildrare därifrån. Och här i den övergivna ateliern finnas tavlor, som kunna berätta, antingen de äro färdiga eller endast påbörjade. Äkta pärlor, käckt målade dukar, målareglada. Här fiskare, där fiskareskär, här en bit snöyra, där midnattssol och där — åh! — ett solbelyst fjäll med grönskande gräs från fot till topp, ett gräsfjäll, sådana som de kunna finnas i Lofoten, det jättestora stenröset!
Här ropar en brokig och glad tavla, att det låg sol över Lofoten, den dag han målade just detta skäret.
Här viskar en älsklig skönhet, att mästaren vid nattens inbrott tagit posto så, att han haft Svolværgeita framför till vänster och fiskeskäret under sig. Då hade någonting oändligt vackert visat sig för honom. I lä för midnattssolen hade stenhällar och hus legat i skugga och sovit. Gräset hade varit dunkelt och mörkt, havet stilla och alla brunbarkade segel på hamnen hängt slappa till torkning. Då hade hänt, att en fjällspets på en gång blivit yrvaken och illande röd av rodnad; solen hade sett på honom. Därpå hade ett helt fjäll färgats rött av solen, medan de andra sovit i sin blågrå och violetta midnattsfärg, och så hade de tindrat och glimmat i halva landskapet, medan den andra hälften legat i skugga och sömn.
En stor skisserad duk — skada att den icke blev färdig! — berättar huru det går till en solig vintermorgon, då hundratals fiskebåtar vid uppseglingspolisens signal på en gång sätta ut i hamnen för att vittja linor och garn ute på Västfjorden.
En sådan morgon och en sådan syn lärer den aldrig glömma, som sett dem.
Så hava vi ”Sjödrabbningen i Troldfjorden”, som har sin märkliga historia.
Från kejsar Wilhelms älsklingsställe i Nordland — Raftsund — sticker sig en liten smal fjord in mellan höga nästan lodräta fjällväggar. Det är den berömda Troldfjorden.
Hände sig en dag 1890, att torsken, som detta år icke gjort så stort ”insig” som vanligt, gick upp efter Raftsund och stack i otaliga skaror in i Troldfjorden. Några fiskare stängde den med not och skulle just bereda sig till att på en enda gång bli rika män, då något annat hände.
Genom telegrafen blev ”stänget” snart känt över halva Lofoten. Fiskare kommo till i tusental och ville vara med. För att skydda de förstkomnas rätt hade fiskeriuppsyningscheferna emellertid låtit avspärra fjorden med fyra ångare, som surrats vid varandra och gott förtöjts vid stränderna med kättingar och kablar.
De anstormande fiskarena mottogos med vattensprutning och andra lämpliga medel och hejdades för några minuter. Men snart kokade det nordländska blodet. Ångarna stormades. Sprutorna riktades mot deras eget manskap. Kablarna kapades. Kedjan sprängdes. Rikligt med stryk bestods. Fiskarena sprängde sig igenom. Gnyet och larmet av striden hördes långa vägar.
Inom en halvtimme var den trånga fjorden full av fiskarebåtar. Små garn utsattes och drogos fulla upp och — sålunda fiskades där många dagar igenom innan fjorden började tömmas.
- ↑ Var född i Svolvær den 21 maj 1863, utbildade sig i sin konst i Düsseldorf, Berlin och Paris, dog i Berlin den 23 december 1893 på Elisabeth Krankenhaus. Från den tid — 1883 — då han första gången reste ut, gjorde han under loppet av de tio åren flera resor till kontinenten, men vistades mest hemma i Lofoten, som för honom var allt.