Samuel Wikerts Succés

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Mödans lön Samuel Wikerts Succés
av Henning Berger
Utan arbete  →
Från boken Där ute. Skisser..

Då Samuel Wikert efter undergånget straff för vårdslöshet mot borgenärer begav sig till Amerika visste han att hans roll var utspelad i Sverige. Han hade också tydligt och klart för sig att i det nya landet nog inga sötebrödsdagar skulle vara att förvänta. Men han var en man i vad man brukar kalla sina bästa år och det straff, han utstått, hade långtifrån att verka förslappande tvärtom givit honom energi och en sorts så att säga hatets handlingslust. Dessutom hade han — eller andra — kvävt vad som funnits av vad vi benämna samvete och Samuel kände dunkelt att detta borde vara, om något, till nytta för honom i det land, som hädanefter skulle bliva hans framtida ödens tummelplats. Därför förnam han i själva verket intet av den oro och den obestämda känsla av hemlöshet, som emigranten i vanligaste fall erfar då Nordsjöns korta, vreda höstvågor rulla den lilla Wilsonångaren stampande omkring i disig natt. Grimsbys avskräckande fulhet kunde ej, lika litet som den enformiga järnvägsfärd, som följde då han som ett levande kolly basades in och kastades tvärsöver England, förskräcka honom. Det smutsiga hotellet i Liverpool, den dåliga maten ombord berörde honom ej — det var bättre än en cell och fängelsekost. Och då han vred sig i sjösjuka på sin brits fram i fören ned i tredjeklassavdelningen för ogifta män led han mindre än de andra, ty han hörde i stormens tjut och böljornas dånande slag mot skeppets knakande vägg en frihetssång och ett rytande löfte om kommande framgång.

Och så kom det sig att då Samuel Wikert en hög, klar novemberdag landsteg i New York hans blick var lika trotsig, hans hjärta lika kallt som någon av de brådskande infödingars vilka ilade förbi honom upp mot Broadway. Och den sjaskigt klädde hotellagent och bondfångare, vilken gripit tag i hans kappsäck, fick sig rakt i ansiktet ett kraftigt slag, som kom honom att häpen ragla baklänges och mumla: den där var då, damn it, inte grön!

Men i Sverige hördes aldrig något mer om Samuel Wikert. Icke ens den gamla ogifta syster, som givit honom de två tusen kronor, vilka utgjort hans reskassa och som hon annars tänkt använda till sin inlösning på något ålderdomshem, fick någonsin emottaga en rad från sin broder.

*

Samuel Wikert — mr Sam Oajkurt — fick till att börja med anställning hos Smith, Cohen & Co., en mystisk firma, okänd i Wall street och som företrädesvis gjorde affärer med den kosmopolitiska blandning, som dagligen landsattes i New York. Under två års tid studerade Samuel noga — men mot ringa pekuniär ersättning — sina två principaler. Smith, den hänsynslöse, kallblodige, energiske yankeen och Cohen, den slipade, outtröttlige, sparsamme juden. Han uppövade sin engelska och lärde sig sitt adoptivlands seder och synpunkter. Han sålde sagolikt fruktbara landssträckor till löjliga vrakpris åt invandrande farmare och han växlade all världens myntsorter enligt förut okända kurser. Han köpte och sålde ångbåts- och järnvägsbiljetter på ett sätt, som kom till och med Smith att stundom undra när polisen skulle slå ned. Han hyrde ut våningar och hus till nykomna landsmän med hyrorna i förskott och rummen redan uthyrda åt andra och gjorde överhuvudtaget förvånansvärt snabba framsteg på alla ett lägre affärsstadiums områden. — Smart, sade Smith och tuggade sin cigarr. — Dja, dja, sade Cohen och vred sina händer. — 'Han kommer att gå långt, sade Smith och spottade tvärsöver rummet. — Dja, dja, sade Cohen och nickade som en kines.

En dag slutade Wikert sin plats. Det gick så till att han drog en månads lön i förskott och följande morgon uraktlät att infinna sig på kontoret. Därför får man ej tro att han höll sig undan. Det var endast hans sätt att visa att han redan lärt sig att förekomma i stället för att förekommas. Tvärtom gick han senare samma dag in på den bar, där han visste Smith skulle anträffas. — Ni har alltid betalt mig för litet, sade han helt kallt åt denne, och ni kan vara tacksam för att jag inte drog två månaders lön i stället för en. Inga sura miner, mr Smith! Ni vill väl inte att polisen skall få en hemlig angivelse om en viss firmas sätt att göra affärer?

Med uppriktig beundran i sin röst bad amerikanen att de skulle vara vänner och bjöd på visky.

Samuel Wikert for till Chicago, mr Cohen skänkte honom biljetten. Västern lockade honom — därute skulle arbetsfältet bliva vidare, lättare, friare.

I en av State streets skyskrapande jättehus ligger i sextonde våningen ett litet kontor — n:o 1650 står det på dörrens mattslipade glasruta. Och därunder: Sam'1. Wikert & Co., Commercial Agents. Många hava de kompanjoner varit, som narrats fresta sin lycka tillsammans med detta namn, men hur skarpa de än trott sig vara eller verkligen varit hava de dock alla efter ett halvår funnit sig plötsligt avlägsnade, plus en dyrköpt erfarenhet, minus det insatta kapitalet. Wikert gör ej mer affärer i landsmän — det vore puttelkrämeri — hans namn är osvenskt, likaså hans utseende och det torde vara tvivel underkastat om han ens minnes sitt modersmål. Vad gör då Wikert?

En larmande väckarklocka hamrar i väg som en besatt och dess ringande väcker mr Wikert varje morgon precis klockan sju. Upp ur sängen — hu, det är iskallt och mörkt, vrid på knappen, så där, elektriskt ljus; skruva nu på värmeledningen, hör hur ångan rasslar i rören! Tryck nu på den där knappen och negerbetjänten i det eleganta herrhotellet tassar uppför den mattbelagda trappan — här Jim, borsta kläderna, kvickt! Och så in i badrummet — hej, ned i karet och upp igen — fort, fort, vad kan Santa Fé-aktierna vara värda i dag! I kläderna bara, ren krage, manschetter, halsduk — så. Nu in i hissen. Ned. Och så matsalen. Finns det några telegram? Jaså inte. Ah, där är tidningen. Mord, mord, eldsvåda, mord eldsvåda — det där hoppar man över, nå, där äro noteringarna. Bah, intet nytt! En bit mat, men fort, icke tugga, bara svälja. Great heavens! Klockan är snart åtta. Och mr Wikert springer ut och hoppar med en konstberidares säkerhet upp på en vilt framstörtande elektrisk spårvagn.

Clark street ned i halsbrytande fart, tidningen studeras under färden. Brr — nu svänger det, ned i tunneln, under floden, upp igen på andra sidan, City, affärsstaden. Rakstugan, en av de fyrtio stolarna är verkligen ledig. Skynda bara på — under rakningen borstas skorna av en negerpojke och en senare upplaga, klockan halvåttaupplagan, av morgontidningen slukas. Så, nu bara en cocktail hos Jones — mycket Angosturabitters please! — den där pokern i går natt drog långt ut. Och så en stark havanna. Därpå i svindlande hast nedför State street, det vimlar redan av tusentals jäktande människor på de breda gångbanorna, där är huset, in i en av de tjugu hisskorgarna och så upp i hissnande fart så det kyler i maggropen.

Nu gäller det att skynda sig! Klockan halv tio skall han vara på vetebörsen för att snoka ut vad unge Leiter tänker taga sig till i dag. Kontoret. Robbins har redan öppnat alla brev och telegram, där ligga de viktigaste på hans pulpet. Han ögnar över dem: »där skriver den idioten Palmer igen och vill veta vad det blivit av hans uppfinning, som jag skulle patentera. Nå, det får han väl snart se i tidningarna, svara emellertid att vi ej förstå vad han talar om. Grosseman i Cincinnati skriver han skall stämma mig. Ja, det kan han ju roa sig med, underrätta dock vår advokat om hotelsen. Blink telegraferar han nu ej på villkor vill sälja sina papper. Telegrafera genast tillbaka och säg att det är för sent, de äro redan sålda. Vi köpa dem själva så länge, förmodar de gått upp genom någon kupp.»

Därpå går mr Wikert ned på börsen. I fyra timmars tid tränges han där mitt i en vansinnig, tjutande, brottande, viftande massa av köpande och säljande män i skjortärmarna. Två hundra telegrafapparater smattra, skrivmaskiner klicka och telefoner ringa. Stundom ljuder en gonggong i det bedövande larmet och surret, elektriska signaler tändas och slockna, jättestora tavlor fyllas med siffror allteftersom spannmålsmarknaden fluktuerar, hundratals springpojkar korsa varandras väg i vild iver att komma fram, sönderrivna papperslappar falla som snö över de spekulerandes huvuden och vete- och majskorn från provsäckarna hagla omkring. Gallerierna äro packade med skådelystna, som hypnotiserade av vad de tro sig veta försiggå se ned på denna stormande klunga av två tusen personer, vilka sinsemellan på några timmar vinna och förlora förmögenheter. När äntligen, kvarten efter ett, börsen är slut får Wikert ett kort andrum. Tillbaka till kontoret först, men sen ut till luncheon. De slå sig ihop en tre, fyra stycken och tala om hur högt vetet möjligen kan komma att gå i morgon eller den och den gruvans, järnvägens eller det och det elektricitetsverkets aktier möjligen kunna sjunka. Eller ock tala de om kapplöpningar och prisboxningar — men alltid är det om något där det materiellt spekulativa spelar in, vare sig i affär eller vadhållning. Det är business.

Och under tiden ätes en sorts frukost, som sköljes ned med isvatten och kaffe.

Det bleve för långt att i detalj följa mr Samuel Wikerts vidare dagliga bestyr. Vare nog sagt att bakom allt vad han företar sig, antingen han dikterar ett brev eller besöker en teater, lurar ständigt den hyperenerverande och till sin högsta potens uppdrivna amerikanska ögonblicksbrådskan i samlandet av rikedom. Dollars, dollars, dollars! Och han får dem, han är ett av de europeiska undantagen i dollarslandet. Till vilket pris förstår han ej fast han märker det i sin hemskt tilltagande nervositet. Visserligen skulle han ej rycka till vid ett revolverskott eller låta en mördad människa hindra sig om han hade bråttom — han skulle kliva över liket — men han ser det i de plötsliga utbrotten över de banalaste småsaker, känner det i det myrliknande krypandet inom sig, de gula blixtarna för ögonen... Och om nätterna kommer sömnlösheten. Han ligger och skall just till att somna, då — o, fasa! — hoppar hjärtat till, tänker det stanna? Han känner att han kväves och måste sätta sig upp, dricka vatten, hu! — sömnen är borta.

Samuel Wikert är rik och om landsmännen i Chicago kände honom skulle de välja honom till hedersledamot i alla sina föreningar. Ty han har gjort succés och gjort den själv.

En dag skall mr Wikert dö i sin kontorsstol framför sin pulpet. Troligtvis skall ej någon vara inne just i det ögonblicket, det brukar vanligtvis hända så. Han skall göra en krampaktigt förtvivlad ansträngning att en sista gång nå en ringklockas knapp och trycka på den — men förgäves. Munnen skall dragas på sned, ögonen brista, gestalten sjunka ihop. Och följande dag säger presidenten i »the brokers club»:

Gentlemen! Det är min sorgliga plikt att tillkännagiva vår aktade medlem Samuel Wikerts död i går av hjärtförlamning. Han var fyrtio år och begravningen sker i morgon vid Graceland cemetery.