Magdalena (af Wirsén 1884)
| ← Den heliga veckan |
|
»Frid vare eder» → |
Magdalena.
Det är dagens gryningstimma,
Örtagårdens blommor glimma,
Darrande för daggens tårar;
Sus i oljoträden far.
Lutad vid hans graf, allena
Sitter sorgsen Magdalena,
För det qval, som barmen sårar,
Jorden ingen lindring har.
Hvi gråter du qvinna? Så englarne sade.
Jag vet ej, hon svarar, hvar Mästarn de lade.
Hvem är han, som syns i dimman?
Kommer re’n i gryningstimman
Blomstermästarn hit att njuta
Unga rosors morgondoft?
»O, hvart bar du», så hon säger,
»Herren, till hvad hviloläger?
O, hvar är han? Jag vill sluta
I min famn hans trötta stoft.»
Han talar. O röst, som kan hjertan befria!
Den stämman hon känner. Den ljudar: »Maria!»
Genom lunden far en rysning,
Sol går upp. I röd belysning,
Som kring berg och dal sig breder,
Flamma örtagårdens trän,
Och en qvinnosjäl, som rädes,
Klarnar upp i frid och glädes,
Och Maria sjunker neder
Och vill famna Herrens knän.
Ej mägtar hon tala, af lycka hon bäfvar,
»Rabbuni». blott sakta på läpparne sväfvar.
»Kom ej vid mig», hörs han svara,
»Till min Fader skall jag fara,
Till mitt rikes dolda under,
Till min Gud och eder Gud.»
Han försvann. Som eko bringar
Åter tonen, som förklingar,
Som ett brus ur fjerran lunder
Höres än Hans stämmas ljud,
»Maria, Maria» i rymden det tonar
Med röst, som ett lidande hjerta försonar.
Själ! Om du, en salig timma,
Vill, som hon, en gång förnimma
Denna stämma, som hugsvalar
Och försonar evigt dig —
Vet: från lättsint yras löjen,
Vet, från flärdens tomma nöjen
Skall du gå i skumma dalar
Luttringens och qvalets stig,
Från Magdalas by, från Genesarets bölja
Till kors och till graf skall du Mästaren följa.