Maria. En bok om kärlek/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XXII.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

XXIII.
XXIV.  →


[ 56 ]

XXIII.

Så sade vi då hvarandra farväl. Stilla, beherskade klokt.

Åter predikade jag för Maria, och som hennes vana var, gaf hon mig rätt.

Jag sade, att en gång måste vi dock skiljas, och då var det bäst att skiljas, innan vi tröttnat på hvarandra. »Innan du tröttnat på mig« — inföll hon. Nej, fortsatte jag, det skulle också komma den dag, då din känsla vissnade. Hon smålog klentroget, men nickade och sade: »Ja, kan hända.«

Jag talade som en grosshandlare till sin lättsinniga kompanjon. Jag tog fram både kladdarna och hufvudboken. Jag bevisade [ 57 ]tydligt och klart, att vi voro inne på en farlig väg, och att all sannolikhet talade för bankrutt, om vi fortsatte.

Låt oss sluta, innan leken blir alvar. Vi vilja ju icke göra hvarandra något ondt. Lifvet är icke afslutadt för oss. Hvar på sin väg skola vi fortsätta för att finna den hamn, där vi lägga oss till ro. Vår seglats har varit ett lustparti, den lämpar sig endast för några feriedagar. Vi föra med oss därifrån ett förråd af ljusa glada minnen, minnen, till hvilka vi båda ofta skola vända tillbaka. Vi skiljas icke. Minnena binda oss vid hvarandra. Där mötas vi.

Min vältalighet öfvertygade mig själf. När dörren stängdes efter Maria, tviflade jag icke på, att alt mellan oss var förbi.