Maria. En bok om kärlek/36
| ← XXXV. |
|
XXXVII. → |
XXXVI.
Min praktfulla Maria. Förlåt, att ett leende tränger sig fram, när jag tänker på, hur omåttlig din prakt var, hur stor din säkerhet som dam, ja, hur du icke ens själf var aldeles fri från att vara en smula imponerad af din egen höghet.
Jag ler nu, som jag ofta gjorde förut, när du trädde in med pomp och ståt, slog dig ned i min gamla länstol, med näsan i vädret begynte en spirituel konversation och beskyddande titulerade mig »min vän«.
Din vän njöt med andäktig min din förtjusande vigtighet ... till dess han plötsligen gjorde processen kort: tog, i trots af hennes förskräckelse för både värdigheten och den praktfulla drägten, hela den stora damen i sina armar, bar henne in framför spegeln, plockade fjädrarna af henne och gaf sig ingen ro, förrän den praktfulla Maria i intet afseende kunde åtskiljas från den lilla söndagsflickan i den blommiga klädningen.