Maria. En bok om kärlek/39
| ← XXXVIII. |
|
XL. → |
XXXIX.
Under gemensam öfverläggning kommo vi till det resultatet, att anbudet icke borde afvisas, men att förlofningen tills vidare skulle vara hemlig, och att det till en början icke kunde vara tal om giftermål.
Detta aftal beseglade vi med många kyssar, hvarpå jag utbragte de förlofvades skål och höll följande förmaningstal till Maria:
»När du nu blir gift, Maria — sade jag — är du altså näst mig skyldig din hederliga man trohet och lydnad. Var trogen, så länge det på något sätt är dig möjligt, äfven om din man öppet håller sig med massor af älskarinnor, men blir troheten dig omsider för tung, kom då ihåg, att du är satt att vakta din mans heder, och laga hänsynsfullt, att den icke offentligen får någon klick på sig. Ty det är den oerhörda skilnaden på en mans och en hustrus otrohet, att den otrogne mannen icke förminskar hustruns värde, medan hustrun genom en allmänt känd otrohet gör sin man fullkomligt löjlig. Kanske är detta dumt och orättvist, men det är nu en gång så. Har varit det från urminnes tid och kommer att vara det, så länge äktenskapet består. Kanske är det inte häller så dumt. Det fins i alla händelser en sund mening i detta, nämligen att hustruns otrohet bär frukt inom äktenskap, mannens utanför.
Skam den hustru, hvilken på ett uppseendeväckande sätt gör sin man till hanrej. Men Maria, de hustrur äro icke bättre, hvilka, kanske i själfva värket trognare, visa sig på gator och gränder, omgifna af en talrik skara tillbedjare, medan mannen får svansa efter som en narr. De hafva ingen ursäkt. Äfven den uslaste man är för god att göras till ett spektakel af den kvinna, hvars barn bära hans namn. De borde offentligen hudstrykas«.
Så stränga ord sade jag Maria till förmån för hennes tillkommande man.