Maria. En bok om kärlek/45
| ← XLIV. |
|
XLVI. → |
XLV.
Åter ser jag de examinerade moralisterna komma marscherande med glasögon på näsan och läroböckerna i fickan för att efter alvarlig öfverläggning gifva Maria betyg på, att hon är en dålig flicka.
Hur kunde hon vara så elak mot den förträffliga fabrikörn, som endast leddes af de mest aktningsvärda bevekelsegrunder? Om hon nu verkligen icke kunde hålla sig i skinnet, så var det i alla händelser hennes solklara pligt (Lärobokens kapitel VII, moment B., anmärkning 3) att bryta med honom.
Ni solklara mullvadar, stannen kvar i edra underjordiska gångar, och affatten där, så mycket Eder behagar, era protest-resolutioner mot blommornas alltför utmanande färger och fåglarnas lättfärdiga kvitter, som generar anständiga och fredsälskande mullvadar. Men berör icke med er själfkära tyngd Marias unga frestelser och irrfärder i lifvets labyrinth. Maria var som en fjäril, hvilken flyger omkring i en trädgård. Blommorna locka och hviska alla: »Kom till mig, du vackra fjäril!« Blott den blomma, hos hvilken hon altid gärna stannade, säger: »Lita inte på mig. När en kort stund förgått, jagar jag dig bort«.
Jag vet nu, hvilket lönligt hopp Maria städse gömde i en vrå af sitt hjärta. Men jag vet också, att hon icke vågade beräkna sin kurs efter detta hopp, ja, knappast vågade tillstå för sig själf, att hon hyste det. På så sätt syntes vårt förhållande henne vara en lycka, hvilken skänktes henne endast ett flyktigt ögonblick, en lycka, hvilken tillföll henne helt och hållet utom lifvets vanliga budget, och för hvilken hon ingen räkenskap var skyldig. Efteråt har hon ju framför sig ett långt lif att vara sin hederliga mans hederliga hustru.
Utan skuldmedvetande, tvärtom i stolt visshet på sin goda rätt, hängifver hon sig i harmonisk skönhet.