Maria. En bok om kärlek/44
| ← XLIII. |
|
XLV. → |
XLIV.
Min skatt var i min hand.
Jag kommer sent en afton förbi en stor restaurant. Öfre våningen är strålande upplyst, och från de öppna fönstren ljuder dansmusik.
Plötsligt kommer jag ihåg, att Maria var bjuden på bal samma afton, och att balen skulle vara just här. Altså dansar hon där uppe, dansar med fabrikören, hvilken väl går där och bröstar sig, så att hvar och en må kunna se, att Maria är hans.
Men akta dig, min kära friare, nu kommer hämden för, att du vågar bestrida min suveränitet öfver Maria.
Jag går in på kaféet, begär bläck och penna och skrifver: »Jag vill icke, att du längre är tillsammans med honom. Blif sjuk och kom till mig, som är sjuk af längtan och åtrå. Om du älskar mig, så kommer du«.
En kypare lofvade för goda ord och betalning säkert och obemärkt att skaffa biljetten Maria i handom. Och jag går hem.
Jag ordnar rummet festligt. Det fins ingen oro hos mig; jag vet, hon måste komma. Och knappt har jag slutat mina förberedelser förrän en vagn rullar fram för porten, och jag ser — från fönstret — en hvitklädd dam stiga ur.
Hon står i mitt rum, hennes barm häfves, och hon pressar handen mot det högt klappande hjärtat. En drömsyn så skön. En skumklädd nymf. Klädningen är hvit, mjuk, tät ock dock så flyktig som skum, lager på lager af hvitt, väfdt af de tunnaste spindelväfstrådar, det är ett ämne, så luftigt, så eteriskt, att man nästan tycker, det borde dunsta bort vid beröring. Ja, en drömsyn. Och Maria känner sig själf som i en dröm, ser sig förvånadt leende omkring och säger, att hon icke kan fatta, hur hon slapp lös från balen och friaren; vet blott, att hon fick mitt bref, och att hon måste bort....
Men när vagnen åter har bortfört Maria, öppnar jag fönstret og inandas den kyliga nattluften. Alla stjärnor äro tända på den höga himmelen. Och i kungligt öfvermod ler jag upp mot den himmelska balsalen: Om Maria dansade bland änglarna, jag tvang henne dock ned på mitt bud.