Maria. En bok om kärlek/47
| ← XLVI. |
|
XLVIII. → |
XLVII.
Själf sätter jag nu moralens glas för mina ögon och vänder det mot Marias friare.
Han var en hedersman, jag ser det. Och om jag än såge det motsatta, så skulle jag icke säga det. Ty jag har gjort mig det till en pligt att tala väl om honom.
Han var altså en hedersman, och jag prisar honom, därför att hans afsigter mot Maria voro hederliga.
Dock det fattades bara, att de inte det hade varit.
Jag ger honom alla företräden — utom ett: han var ingen man.
Och mitt bevis?
Han hängde efter en flicka, som icke älskade honom. Men hon kanske ljög för honom? Hvilken annan känner de ord, som fallit mellan dessa två? Inte jag. Men jag vet, att hvarje förälskad man kan skilja ljugna kärleksord från sanna, lika lätt som en diamanthandlare äkta stenar från falska. Kärleken väger med finare vigter än någon vågskål. Den väger icke fel på en bokstaf, icke på ett uns.
Marias friare visste, att hon icke älskade honom, lika visst som att han älskade henne. I alla fall lät han henne icke gå. Han ville nöja sig med smulorna från hennes hjärtas bord.
Men den man, som »nöjer sig«, är ingen man. Maria är helt säkert den mest tillbedjansvärda bland kvinnor, och jag älskar henne. Men visste jag, att hon kände eller drömde om någon högre lycka än att vara min, så ville jag icke äga henne. Och häller bet jag af mig min tunga, än jag tiggde henne om kärlek. Man samlar bröd i tiggarpåsar, icke kärlek. Man betlar sig till ämbeten, titlar, gunst och gåfva, icke till kärlek.
Den man, som tigger en hustru i sin bädd, han kan lika så gärna genast sätta sig ut på taket som vindflöjel. Ty han har ingen annan uppgift i sitt äktenskap än att visa älskarne, hvartåt vinden blåser.