Maria. En bok om kärlek/53
| ← LII. |
|
LIV. → |
LIII.
Jag är tokig af svartsjuka. Dock, hvarför krypa i lä bakom dessa fega hvardagsord? Vansinnig var jag förr, när jag med kall beräkning såg Maria bereda sig att blifva en annans. Mina ögon, som inbillade sig att vara så skarpsynta och kloka, förblindades af högmod. Jag satt som en gud, hvilken ordnar ödet efter sin bekvämlighet. Zeus, hvilken, sedan han pröfvat Alkmenes skönhet, med olympiskt lugn lägger henne i Amfitryons armar och leende välsignar deras omfamning.
Stackars Zeus, som aldrig kände svartsjukans oförnöjdhet, och hvars gudablod altid pulserade lika lugnt och lika ljumt. Du sitter i din himmel, saligheten har du längesedan fått till lifs. Nu smälter du maten under ironiska uppstötningar.
Men för oss andra är vägen till salighet: berusning. Och blott genom att storma den få vi tillträde till himmelen.
För första gången i mitt lif är jag klok. Jag ser, att lyckan är icke här eller där, icke smuttande på många bägare. Lyckan är en bägare, tömd till sista droppen.
Sätt hundrade pokaler i rad, fyll dem med det eldigaste vin. Jag låter dem alla stå, min bägare heter Maria. Hennes kärlek är mitt vin, hvaraf jag icke bortskänker en droppe.