Maria. En bok om kärlek/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  LXIII.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

LXIV.


[ 162 ]

LXIV.

Ja, klingen alla klockor! Jublen alla änglar! En själ är frälst.

Det var en svåra förhärdad själ, en själ, som vältrade sig i synd och icke kände ånger ens till namnet.

Klingen klockor med fulla lungor! Jublen i kapp, änglar! Det var en mycket stor syndare, som frälst bäres hit.


Hvem var det, som frälste honom? Hvem är det, som bär honom?


En skröplig kvinna, icke utan svaghet och fel, men stark genom sin tro. Hennes [ 163 ]tro bevarade henne själf och frälste omsider honom. Klingen! jublen! Nu kommer hon med honom.


Hvi kommer han icke allena? Hvi måste han bäras?


Ännu är han svag, ännu svigtar hans fot. Men buren af hennes starka tro, skall han nå hit.


Ack nej! Nu sjunker han! Hon förmår ej bära honom längre.


Låt glädjetonerna klinga, att styrka den svaga kvinnan. Och att upplifva honom, jublen hans älskades namn honom till mötes.


Hvad heter hon, den fromma kvinnan?


Maria är hennes stora namn. Klingen det ut, sjungen det ut.

Se, han lyfter sitt hufvud. Hans vilja får kraft. Nu stiga de, hand i hand. Men tyst! Han talar. Hvad säger denna själ, som är [ 164 ]frälst? Stilla, klockor, stilla, änglar. Lyssnen till de ord, han sänder ned öfver den syndfulla jorden.


Han nämner Marias namn.


Däri gör han rätt. Men han talar ännu. Hörden I det? Lofsjungen, änglar, klingen högt i sky, klockor. Han uttalade det ord, som innebär gåtans lösning:

Genom de Många till En!