Maria. En bok om kärlek/63
| ← LXII. |
|
LXIV. → |
LXIII.
Biskopen står framför altaret i sin gyllene skrud och lyser i kapp med kandelabrarna. De ärevördiga marmorstatyerna i nicherna äro tvättade, och vid orgeln sitter den grånade mästaren med sidenkalott på hufvudet och storkorset på sitt bröst.
Stolsraderna äro fylda med landets mest förälskade unga kvinnor och män. De hafva blommor i händerna, de sitta par om par, de unga kvinnorna med hvita rosor, de unga männen med röda. Alla stirra de ned emot ingångsdörren, där tolf vänliga gamla prester i svarta sammetsdrägter stå uppställda, sex på hvar sida.
Så börjar mästaren att spela. Orgelns toner brusa fram under höga hvalfven. De unga kvinnorna och männen resa sig upp.
Den tunga dörren af ek slås upp, ett bländande ljus fyller öppningen: där står Maria i sin hvita bruddrägt, omböljad af den långa slöjan. En strålande jungfru med nedslagna ögon. Himmelsk höghet, salig lycka utstrålar ifrån henne.
Genom kyrkan går ett beundrande mummel, biskopen vid altaret vänder sig om, sätter på sig sina glasögon, och när han ser, huru lycklig Maria är, skyndar han henne till mötes, bugar sig inför henne och leder henne vid handen till altaret.
De unga kvinnorna och männen strö sina rosor, de hvita och de röda, öfver henne, när hon går förbi; några af rosorna blifva hängande i slöjan, och Maria ler, när hon ser den blommiga klädningen.
Men den gamla mästaren har slutat att spela, han böjer sig ut öfver orgelläktarns balustrad, och genom de brutna hvalfven kika nyfikna englaansigten fram.
.... Så är Maria med gamla och nya testamentets ord gifven i min hand, jag leder henne ut, följd af biskopen och de tolf presterna samt alla förälskade unga par, medan den gamle mästaren spelar med den ena handen och viftar åt oss med den andra.
Utanför håller kareten med de hvita hästarna för, och vi stiga upp för att åka hem till mig, hem till oss. Och så börja klockorna att klinga.