Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
Ungdomsåren.
IV.
Litterära sysselsättningar.
"Jag älskar att lefva i fantasien och söker så mycket jag kan idealisera min tillvaro", skref friherrinnan Martina till Brinkman en gång under de första Sireköpinge-åren. Med dessa ord åsyftade hon framför allt sina studier. Litteraturen, hvari Rosenstein och Brinkman infört henne, var och förblef hennes intressantaste sysselsättning, ja ett nödvändigt uppehållelsemedel. Diktningen älskade hon: "Är icke poesien", skref hon en gång till Brinkman (1830), "i sin högsta bemärkelse gudarnes sändebud, hvars glänsande drag återspegla prismornas färger och afslöja för våra förtjusta ögon en dittills osedd förbindelse mellan himmel och jord?" Men det var där ute på landet svårt att skaffa god litteratur och svårt att följa med i den litterära utvecklingen. Hon betraktade sig i detta afseende som en stackars landsflykting, och hon fick ett slags "litterär tandvärk", när hon hörde talas om nya böcker, som syntes vara henne otillgängliga. Den 4 januari 1821 skref hon:
"Landsorten har ju sina bokförsäljare, men här är allt stillastående och tyst då det gäller att genom inre njutningar höja sig öfver det vanliga lifvet. Man måste till och med kämpa med elementerna för att få åtnjuta någon undervisning, och det enda offentliga biblioteket som finns i provinsen, det i Lund, styres med sådan stränghet att det är omöjligt att få något band därifrån utanför stadens gränser...
Jag är mycket nöjd med min ställning här, ett lugnt och tillbakadraget lif passar mig så bra att jag icke känner någon önskan att förändra det. Allt hvad jag skulle åstunda vore att med tiden kunna närma mig någon ort, där jag skulle kunna finna litet mera andliga hjälpkällor. Jag lider ändå mindre att vara beröfvad dem än man skulle kunna tro. Lifvets oundgängliga plikter, de omsorger, som mina barn behöfva, taga nog tid för att icke gifva mig alltför många tillfällen att använda till mina fantasier; och jag känner att grannskapet till ett godt bibliotek kanske skulle vända mig ifrån mina högre plikter mer än tillbörligt."[1] — Men hon skaffade sig likväl utvägar att på ett värdigt sätt fylla de stunder — vanligen, som vi sett, två timmar dagligen — hon kunde ägna sig åt läsning. Hon skref själf efter böcker från Stockholm eller Göteborg och begagnade sig då af sina vänners hjälp; hon fick låna af Jacob de la Gardie, och från 1820-talet öppnade sig också för henne bokförråden i Lund genom Tegnér. Slutligen igångsattes ju där en förträffligt skött bokhandel af C. W. K. Gleerup.
För den ekonomiska och politiska läsningen, som roade hennes man, hade hon föga sinne. "När politikens verk utbytas mot moralens och filosofiens, känner man [af läsningen] en mera helgad, mera ädel och äfven en mera nyttig verkan", skref hon 1814. Dagshändelserna omtalas ju stundom i brefven, t. ex. de tyska och norska fälttågen, eller det intryck "våra nya landsmän" d. v. s. norrmännen och deras damer gjorde — hon fann att det icke var rätt att håna dem därför att de uppträdde litet landtligt och mindre kultiveradt. Vid Adlercreutz' bortgång 1815 skrifver hon vackert om denne "värdige medborgare i ett land, hvars hjälte han var". I jämförelse med honom föreföll Adlersparre vara en teoretisk försökare eller rent af en fuskare, som icke konsekvent kunde fullfölja någonting; och trots den vänskap som knöt både fru Martina och Brinkman till Adlersparre och hans familj, kunde man icke underlåta att om honom begagna uttrycket "lycksökare", särski1dt längre fram då han utgaf sina beryktade, indiskreta Handlingar. Den politiska diskussionen brukade hon dock vanligen afbryta med ett "Mais trêve de politique!".
Historiska och filosofiska arbeten läste hon gärna. När hon lärt sig tyska, genomgick hon t. ex. Schillers och Johannes v. Müllers arbeten, och med förtjusning studerade hon Shaftesbury, en af föregångsmännen till den under 1700-talet förberedda nya litterära riktningen, särskildt hans Characteristics and Letters, t. ex. den ypperliga Essay on wit and humour. Hon kom också att läsa Herder, såsom vi skola se; och de perspektiv, sådana författare öppnade för henne, hänryckte och höjde. Det är — skref hon en gång (1830) till Brinkman på tal om reformationens historia — "dessa stora epoker af den så småningom skeende utvecklingen af människosläktets andliga krafter, som äro intressanta att studera i alla tider".
Hon lärde sig snart inse det bristande djupet i den franska historieskrifningen sådant den t. ex. representerades af Voltaire. Den franska litteraturen läste hon dock alltjämt, i all synnerhet de modernare författarne, jämte madame de Staël Benjamin Constant och Chateubriand — den senares Orientaliska resa fann hon emellertid präglas af en nog materiell mystik. Men i det hela menade hon (1819) att vitterheten numera i Frankrike gick mycket långsamt framåt — Lamartine och Victor Hugo hade ännu icke uppträdt. Högst satte hon alltjämt Rousseau:
"Vet ni hvem den ende franske författare är, som enligt min mening icke förlorar vid sidan af de stora tyskarna Schiller och Goethe? Det är Rousseau. Också hos honom återfinner jag hvad som utmärker dem och ställer dem så högt: naturlighet, djup och känslighet. Han är icke skald som den ene, icke filosof på samma sätt som den andre, men också hans stämningar återljuda i andens djup, och man känner, då han talar till oss, att det framför allt är sin själ som han har behof af att utgjuta." (Till Brinkman 28 augusti 1823, här öfversatt.)
För den engelska litteraturen hade hon redan från sin födelsestad Göteborg medfört ett visst intresse. Rosenstein berömde henne för att hon meddelat detta intresse åt sällskapskretsarna i Stockholm. Men det var först på Sireköpinge våren 1813 som hon på allvar fick tillfälle studera det engelska språket. Som sin lärare nämner hon magister Henrik Schartau, slutligen kyrkoherde i Mellangrefvie och Åkarp, för hvilken befordran också friherrinnan von Schwerin var verksam, liksom för så många andras ej minst på det ecklesiastika området. Mot denne Schartau var hon städse tacksam äfven därföre att det var han som först gjorde henne bekant med Tegnérs diktning. I flera fall hade det engelska språket, fann hon, företräde framför både det franska och det svenska. Den engelska poesi hon läste de följande åren utgjordes af Pope, Thomson, Akenside, Young och Gray — Grays The Bard t. ex. fann hon utmärkt poetisk både genom uppfinning och stämning. Och så infördes hon i Shakespeares underbara värld, och till honom återvände hon sedan ofta. Bland de nyare blef Walter Scott hennes första bekantskap, hon hänfördes af hans ballader och läste sedan med intresse hans romaner. År 1817 börjar hon lära känna Byron, som då ännu icke var känd i Stockholm, icke ens af Brinkman, "riksläsaren". Hon började med The Corsair och fortsatte med The Gaour och The Både of Abydos. Det var en egendomlig ny stil, och hos honom funnos åtminstone "gnistor af det mest poetiska geni". The Corsair satte hon högst, men äfven i de öfriga poetiska berättelserna fann hon utmärkta ställen framför allt af en rik beskrifvande poesi.
År 1816 började friherrinnan Martina att lära sig italienska för barnens informator, och Brinkman skickade henne Tassos dikter. Men detta studium afstannade snart och återtogs först långt senare. I stället öppnade sig för henne en mera närliggande och mera lättillgänglig litteratur i den tyska.
Brinkman var ju en den mest hängifne apostel för Tysklands vitterhet. I Stockholmskretsarna predikade han härom länge för döfva öron. Till friherrinnan Martina skref han, att han gärna skulle vilja komma ned till Skåne för att personligen inviga henne i tyska språket och vitterheten. Häraf blef dock intet, som vi sett. Och först 1818 började hon på allvar lära sig tyska. Nu hugnade hon sin trogne ledare med täta underrättelser om sina studier. Det tyska språket, skref hon, är ett språk för tanken och den innerliga känslan. Hon läste Brinkmans lilla skrift "Philosophische Ansichten", hon läste Schiller, Goethe och Jean Paul, hon läste Wielands Oberon, Klopstocks Oder, Herders dikter och hans Ideen zu einer Philosophie der Geschichte, snart också hans teologiska skrifter, hvaraf hon fann stort utbyte. Och djupt tacksam var hon mot Brinkman, som först infört henne i Tysklands tankevärld. För honom — som hon också räknade till de tyska klassikerna — utgöt hon nu sin entusiasm öfver denna litteratur (7 oktober 1819, här i öfversättning):
"Ju mer jag läser de tyska klassikerna, ju mer blir jag slagen af den väsentliga skillnaden mellan dem och fransmännen, ja till och med engelsmännen. Aldrig märker man hos eder detta behof att göra effekt och att förvåna, som alltid mer eller mindre framträder hos fransmännen... Det tyckes mig som om ju mer man är lugn, ju mer lifvets flod visar en ren och stilla yta, dess bättre förmår ni visa himlen som däri speglar sig. Man har då orätt att göra tyskarne den banala förebråelsen att uppegga alla lidelser, ty man uppeggar dem inte, då man framställer kvad som är det verkligt utmärkande i deras natur och då man visar under tusen skiftande former de ofta bisarra förbindelser hvari de sätta oss med vårt öde, då vi genom svaghet eller fåfänga frestas att glömma deras himmelska ursprung."
Också till Rosenstein, som ju ansåg att det fina vettets gränser voro Rhen och Engelska kanalen, och att något dugligt i vitterhet svårligen kunde komma från Tyskland, vågade hon skrifva härom (i januari 1819): den nyare tyska litteraturen vore icke så förkastlig; nyss hade hon läst Schillers Die Götter Griechenlands, hvari man skulle kunna tro sig höra den siste homeriden sjungande på sitt fosterlands ruiner. Till Brinkman skref hon, att Schillers höga lifsåskådning intog henne då den just erinrade henne om Brinkmans. Hon läste hans äldre dramer Die Räuber och Don Carlos, och när hon så kom till Wallenstein, fann hon däri det högsta tragiska hon läst, Shakespeare icke undantagen: Theclas och den unge Piccolominis gestalter intogo henne både i sin poetiska och sin moraliska fägring. När hon några år senare läst ett annat af Schillers sista dramer, skref hon (1828 den 28 januari, här öfversatt):
"Då jag nämner die Braut von Messina, kan ni vara säker på att min själ dallrar som en harposträng... Har icke Schiller här lyckats nå hvad som är det allra svåraste, utförandets mest imponerande lugn i ingifvelsens mest energiska ögonblick?... Hvad som intresserar mig särskildt är att däri återfinna samma idé som gaf upphofvet till Die Räuber, och att återse den i sin klassiska stränghet, beröfvad sin råa vildhet, iklädd poesiens hela trollkraft, prydd med geniets hela glans och inspirationens hela styrka. I det man så sammanställer hans första och hans sista alster, utvecklas den odödlige författarens hela bana för mina ögon, jag är med om hans transfiguration och om denna snillets sista suck, hvilken — för att begagna madame de Staëls uttryck — stiger som en ädel tanke mot himlen."
Schiller och Goethe utöfvade en fängslande verkan på henne. Schiller har ju icke Goethes magiska ord att väcka vår fantasi; men om Goethe ger oss förtroende för våra egna krafter, visar oss den noble Schiller en upphöjd makt utom oss, som visserligen står i samband med det mest upphöjda inom oss.
Den 15 juni 1819 skref hon (här i öfversättning):
"Schiller är enligt min mening mera harmonisk, mera jämn, mera sträng i valet af ord och uttryck; Goethe mera liflig, mera pittoresk, han tyckes leka med orden som med idéerna och kastar fram ett ord som en tanke utan att man i första ögonblicket märker den förbindelse som finnes däremellan och en själf: två ord längre fram tvingas man att återvända dit och man känner helt nya bilder ordna sig som genom ett trollslag."
Hon läste nu Goethes dramer allt efter som de utkommo i Bruzelii Uppsala-upplaga. Hans Hermann und Dorothea beundrade hon också: detta diktverk står ensamt i sitt slag — skref hon — det är enkelt och harmoniskt både i känsla och vers. Äfven Wilhelm Meister, som i bred prosa visar oss den enskilde i det stora sammanhanget, fann hon hänförande i sitt enkla språk.
Den 10 juni 1819 heter det (här i öfversättning): "Goethes Wilhelm Meister har jag läst med samma outplånliga känsla af njutning, af förvåning och af hänförelse som de flesta af hans verk inge mig. Man skall väl fråga mig hvari denna helt egendomliga känsla består och jag skulle inte kunna svara annorlunda än att jag aldrig skådat in i min själ så förutseende och så klart som sedan jag läst Wilhelm Meister. För att kunna analysera den fordras det att äga lika mycket snille som han: hur skulle man kunna genom vanliga ord uttrycka hvad som kommer hjärtats finaste fibrer att dallra, huru kunna bringa i system hvad som endast är en fantasi, en konstnärs 'arpeggio' som kommer alla själens strängar att vibrera, såsom en skicklig musiker gör med tonerna på sitt instrument... För första gången sedan jag börjat läsa tyska har jag öppnat madame de Staëls arbete[2]... Och jag tillstår att jag inte blifvit nöjd därmed. Då ni vet hur jag beundrar madame de Staëls snille, bör ni förstå huru ledsen jag är att behöfva anklaga henne för en obegriplig ytlighet och brist på skarpsinne i flera än ett af hennes med sådant behag uttryckta omdömen. Hon förhärdar sig att endast se i Wilhelm en målning af en viss samhällsklass... Wilhelm förklädd till trubadur och farande landet rundt med ett resande teatersällskap!... Men denne Wilhelm, som lefver ett inre lif, hvilket sätter honom i förbindelse med hela kretsen af våra lidanden och våra fröjder, de vanligaste som de mest upphöjda, är en genial skapelse som bör bedömas helt annorlunda än Cloes hjältar och konsorter. Hvad hon säger om Mignon är emellertid beundransvärdt, oaktadt jag vågar invända, att hon icke fattar denna personlighet i dess totalitet utan endast som det mest klassiska fragment af en våldsam och förstörande lidelse."
Ett följande år skref hon om Faust att Goethe här leder oss in i en afgrund både för tanken och känslan, men så återfinna vi till sist vår tro och vår tillit till allt ädelt och godt lika ren, lika oskärad som förr. På sin födelsedag 1822 skref hon till sin trogne beundrare i Stockholm, hvilken nyss debuterat för den svenska publiken med en dikt, som vunnit stora priset i Svenska akademien (Snillets värld):
"Jag skulle vilja tala med er om Goethes Wanderjahre som jag nyligen läst, och som ni icke tyckes mig göra den rättvisa arbetet förtjänar. Förvånar ni er icke öfver min näsvishet att våga ifrågasätta lättvindighet hos er vid bedömandet af ett verk af Goethe?... Känner ni det förtjusande arbete af Goethe som nyligen utkommit under titeln West-östlicher Divan?... Det är öfversättningar eller rättare efterbildningar af persiska dikter. Det finnes ypperliga saker däribland, och hvad som har det största intresset är Goethes upplysningar. Hör blott hur han talar om en persisk poets lycka som till huldgudinna och skaldemö[3] utvalt en kvinna mycket yngre än han själf: Ihm entwich die Jugend, sein Alter, seine grauen Haare schmiickte er mit der Liebe Suleikas, nicht geckenhaft zudringlich, nein, ihrer Gegenliebe gewiss. Sie, die Geistreiche, weiss den Geist zu schützen, der die Jugend frühzeitigt und das Alter verjüngt. Nåväl, känner ni icke i dessa få ord igen vår store trollkarls hela öfverlägsenhet?... Han talar vidare om skaldens lycka, som uti snillets värld så väl förgäter tyngden af den verkliga...
Adjö, min käre Brinkman. Det är i dag min födelsedag; mina 33 år berättiga mig väl att omfamna er."
Om Goethes berättarkonst skref hon några dagar senare (10 januari 1822, här i öfversättning):
"Hör först min bekännelse med hänsyn till Goethes romaner i allmänhet: det är icke deras fiktiva del som verkar tilldragande på mig, det är icke däri jag vill söka det upphöjda i hans inbillningsgåfva och det djupa i hans snille. Uppfinningen hvilar antingen i den mest borgerliga enkelhet som i Werther eller i den mest godtyckliga byggnad som i Die Lehrjahre eller till och med i den mest försummade komposition som i Die Wahlverwandtschaften, om hvilken madame de Staël säger så kvickt: 'Det finnes nästan lika många luckor i denna roman som i lifvet själf, sådant det vanligen förflyter'. — Jag skulle våga tillägga, att man säkerligen där icke återfinner hela Goethes snille. Detta försök att vilja förklara själens hemligheter genom den synliga naturens skulle endast kunna släcka elden af en inbillningskraft så väsentligen poetisk som hans. Den himmelska flamman får då och då luft och tyckes förakta, de orena materior hvarmed man försöker nära henne... Om Goethe alltid tyckes nonchalera den påtagliga mekanismen i sina verk, måste man medge, att han har gjort det mer än någonsin i denna första del af Die Wanderjahre, hvars senare del synes mig i detta afseende vara i hög grad försummad. Men huru många skönheter ersätta icke detta fel som tvifvelsutan är beräknadt?...
Om Goethe är synnerligen likgiltig rörande händelsernas sannolikhet, är han lika sträng rörande karaktärernas sanning, och i detta hänseende synas mig Die Wanderjahre vara i fullkomlig öfverensstämmelse med hans första Meister. Denne Wilhelm, återfinna vi icke honom helt och hållet som vi lämnade honom?[4] Det är alltjämt naturens barn som anar stranden af det idealiska lifvet, men som alltid synes sakna styrka att arbeta sig igenom de skummande vågorna, och för hvilken ett sjätte sinne, om jag så får säga det inre, ännu tyckes fullkomligt slumra i barndomens vagga. Ödets pröfningar hafva endast gifvit honom en mera bestämd vilja att ernå det önskade målet, ehuru han tyckes lika mycket misskänna den hand som säkrast ledde honom dit... Hvillen har lefvat i die Welt der Entsagung och har icke bittert erfarit allt det negativa i den lycka man kunnat skapa sig!" —
Med den danska litteraturen, som nu började åter höja sig, ja snart nådde sin "guldålder", var Martina von Schwerin ännu rätt obekant. Hon läste 1815 Schack Staffelds dikter, hvari hon stundom fann verklig inspiration på samma gång som kraft och böjlighet; men hon gör genast den restriktionen att hon icke fullt förstod eller kunde njuta af danskan. Först genom Tegnér fick hon egentligt intresse för denna litteratur, framför allt Oehlenschläger, såsom vi skola se. Med den svenska vitterheten slutligen hade hon genom Rosenstein blifvit förtrogen. De äldre gustavianerna kommo dock allt mer i skuggan, utom Oxenstierna, till hvilken hon ofta återvände. Franzén och Wallin togo däremot nu hennes intresse.
I Franzéns 1811 utgifna diktsamling fann hon många gamla kära bekanta, men också en del som icke voro fullt värdiga författaren till Sången öfver Creutz och Den gamle knekten. Och när skalden 1824 utgaf en ny förändrad och tillökad upplaga af sina dikter, skref fru Martina till Brinkman: "Det mest förtjusande däri känna vi förut, och jag finner att han betydligt tacklat af i originalitet... Visserligen finnas i Franzéns diktsamling poem som röra en till tårar och som andas den mest poetiska själ och den mest förtjusande talang; men man skall inte kunna neka att den största delen spelar på samma ton, och att hans verser ofta som hans ynglingar stå alla på tå[5]... Hans talang är hänförande, det medger jag; men jag tycker icke alltid om att plocka blommor och att tillbringa mitt lif i idyll". Franzéns större dikt Julie de Saint Julien eller Frihetsbilden, som utkom följande år, väckte också mycket blandade intryck: "Jag för min del ger bort alltsammans för Selmas morgonhufva", skref fru Martina till Tegnér (6 december 1825). "På flera än ett ställe synes mig versen af en enfald, som gränsar till platthet. Hvem förtjusas ej af hans förra ljufva harmoniska stämma. Nu förefaller det mig som om han på predikstolen skrikit sig en smula hes." — Wallin skattade hon som den förnämste festdiktaren, snart också som den store psalmisten — såsom sådan beundrades han högt äfven af Rosenstein. När denne tillsändt henne sin utgifning af fru Lenngrens skaldeförsök, skref hon att boken skulle stå på hennes hylla mellan Franzén och Bellman; den förre kom fru Lenngren nära genom sitt älskvärda naturliga behag och den senare genom de originella, humoristiska uppslagen och de fiffiga, slående färgerna i de "tableaux flamands" hon stundom målar.
Den nya romantiska poesien hade hon icke så lätt att smälta, såsom jag antydt. När Brinkman 1813 skickat henne Atterboms Liljan i afskrift, gjorde hon narr däraf, dess uttryck "ängelinna" etc. — "ce pauvre Atterbom" var ju också nu strykpojken i den litterära Stockholmssocieteten. Leopolds dräpande kritik af det nyromantiska språket "Silfvertonen", som Rosenstein skickat, roade henne mycket. Men efter hand började hon bättre uppskatta den nya poesien; till och med Liljan förstod hon bättre nu, hette det till Brinkman i januari 1815, "med några fel i stil och versifikation är det dock ett verkligt poetiskt stycke af rörande melankoli, hvars tjusning en känslig själ bör återfinna". Atterbom, yttrar hon en annan gång, har säkert förmåga af konception, men uttrycket slår ofta fel.
Till Rosenstein, som skickat den nya Poetiska kalendern, skref hon (21 november 1816, här i öfversättning): "Midt ibland barbarismerna har jag funnit saker, som ha gjort mig nöje genom djupet och tanken... visserligen skulle jag ännu mera tycka om dessa herrars arbeten, om de verkligen ville skrifva svenska. Jag måste emellertid säga er att jag aldrig [där] läser annat än Atterboms och Geijers stycken".
Atterbom, den nu i stora världen förkättrade — skref hon vid samma tid till Brinkman — är ofta djup i tanken och känslan, men brister i språkuttryckets nödiga ackommodation. Grefve Jacob De la Gardie visade sig förstå den nya litteraturen (eller "fosforismen", som den kallades) vida bättre än hofkansleren Wetterstedt, som hon på sommaren träffat i Ramlösa. Denne syntes henne här mindre vidsynt än man kunnat vänta och hade nu helt och hållet ställt sig under Leopolds mäktiga banér. Ofta blef man emellertid frestad att kalla den Poetiska kalendern "fattigbetyget för året", som Tegnér uttryckte sig, och ibland voro äfven Atterboms bidrag klena nog.
Geijers Iduna-dikter hade hon redan i Stockholm läst och njutit af. Nu började hon att uppmärksamma honom också som tänkare. Svenska akademiens handlingar, som Rosenstein tillsände henne, innehöllo i det år 1813 tryckta bandet (för 1810) en märklig skrift, som fängslade hennes uppmärksamhet.
Brefvet till Brinkman af den 20 maj 1816 handlar därom (här i öfversättning):
"Jag har dessa dagar läst en svensk skrift, som har gjort mig det största nöje. Den finnes intagen i Svenska akademiens handlingar år 1810. Titeln är Svar på prisfrågan: Hvilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva? Författaren kallar sig Geijer och tillhör denna litterära sekt, som hos oss utmärkes med namnet fosforister. Jag ifrågasätter inte att ni icke känner denna uppsats, som synes mig vara lika så väl skrifven som djupt tänkt; och denna sista egenskap är sällsynt hos oss. Utan att med er analysera ett arbete som uppbäres af en lika så pånyttfödande som upphöjd filosofi, kan jag inte underlåta att i förbigående tala med er om några lyckliga uttryck, hvari författaren synes hafva träffat ett ursprungligt drag i vårt språk, allt under det att hans skarpsinne har fördjupat det föremål som han har velat göra därigenom fattbart. Man skall inte kunna neka, att den som kallar äran 'dygdens minne' förmår att inse det himmelska ursprunget af denna ära, som synes vara tanken hos det geni hvilket uppstiger mot himlen; och att den som har funnit uttrycket af den 'själfförnöjda duglösheten' med fint omdöme fördjupat allt hvad som detta karaktäristiska drag hos egoismen och fåfängan har förlamande på förtjänsten och talangen... Jag skulle vilja veta om icke Svenska akademien, då hon krönte detta arbete, snarare har trott sig göra en handling af ädelmod än af rättvisa... ty den filosofi, som Geijer bekänner, är motsatt den, som många medlemmar af akademien omfatta."
I Lings diktning, äfven i dramerna, fann hon mycken poetisk kraft och storslagenhet. Längre fram läste hon också t. ex. Ingjald Illråda med verkligt nöje. Härom erinrade hon Brinkman en gång, då Ling ändtligen blef invald i Svenska akademien. Hon skref 1 februari 1835:
"Ni känner mig som en gammal beundrarinna af vår nordiska skald, och jag tror mig hafva tillsändt eder flera utdrag af hans sorgspel, hvilka Tegnér en och annan gång skämtande förebrått mig att som fruntimmer alltför lifligt berömma, 'då många af dem vore att likna vid en slaktarbänk'. Icke desto mindre har den väldiga inneboende nordiska kraften, så öfverensstämmande med naturen och de evigt kvarlefvande fragmenten af allvar i nordbons sinne, hänfört mig till sannare njutning än mycket af vårt nymodigt finslipade känslokrämeri."
Jämte Atterboms, Geijers och Lings diktning började hon också under dessa år lära känna Tegnérs. Detta blef hennes märkligaste poetiska upplefvelse och bildar ett af de förnämsta kapitlen i Martina von Schwerins lefnadsminnen.