Min Morfars sista Afton

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 133 ]

MIN MORFARS SISTA AFTON.

Från ängens fyllda lada
Kom hem en munter tropp;
I lönnens krona, glada,
Hvaren nu satte opp
Sin räfsa och sin lia.
Hvad fägnad se’n det var,
Att sitta få så fria
Kring hyddans gamle far!

På förstughälln han hvilar
Bland barnen, ungdomsglad;
Blott sakta vinden ilar
I aspens rädda blad.
Den Gamle prisar qvällen
Af mödans långa dag.
I gröna sångar-tjällen
Slår trasten gälla slag.

Kring höga lönnen lekte
De ungas ystra flock.
Ljum aftonflägten smekte
Den Gamles silfverlock.
Han höjde opp till Herran
Sitt hjertas fromma bön:
Då hörde han, i fjerran,
En klang så underskön:


Luft-sången (En Röst).

Som lärkan sig höjer
Vid gryningens rand,

[ 134 ]

Och sjungande dröjer
I strålarnas brand:
Så glad skall du komma,
O, Andaktens blomma!
Till oskuldens land.


Chor.

Så glad skall du komma,
O, Andaktens blomma!
Till oskuldens land.

En vink: de lekar tystna,
Till barnen talar han:
”Ett englaljud, ack lyssna!
Mitt gamla öra hann.
Kan ej ert sinne dela
De milda toners lopp?” —
”Blott trasten höres spela
I granens höga topp.” —


Luft-sången (En Röst).

Bland barndomens fröjder
Vi söngo för dig,
Från dalar och höjder,
På blomstrande stig.


Chor.

Men fjerran du fördes:
Der missljuden hördes,
Likt vindarnas krig!

[ 135 ]

”Från vesterns gyllne strömmar
Det milda ljudet flyr:
Ur fordna barndomsdrömmar
En himmelsk stråle gryr!
Barn! låten klangen tjusa
Er själ, som våren säll!” —
”Blott löfven sakta susa
I lundens tysta tjäll.”


Luft-sången (En Röst).

Det spel-ur skall stanna,
Som slår i ditt bröst.
O, klarne din panna
Vid englarnas röst!
Förkunnen, J toner
Från himmelska zoner,
Den dödliges tröst!


Chor.

Förkunnen, J toner
Från himmelska zoner,
Den dödliges tröst!

”Barn! sjungen; himlen unnar
Mig snart en salig död.” —
Och från de frommas munnar
Mild aftonpsalmen ljöd:
”Nu hvilar hela jorden!”
Så sakta hjertat slog —
Och vid de sista orden
Hans röst i vinden dog.


Luft-sången (En Röst).

 
Förenen, förenen
Hvar stamma så klar!

[ 136 ]

Bortvältad är stenen
Från grafvens förvar.
Ty menniskans like,
I plågornas rike,
O Gud! Du ock var.


Chor.

Ty menniskans like:
I plågornas rike,
O Gud! Du ock var.




Säll den, hvars hjerta domnar
Vid Gudalärans röst,
Hvars öga stilla somnar
Vid Hoppets trogna bröst!
För Dig dess helga dufva
Sist vigde fridens bo;
Och Sångens ljud, de ljufva,
Dig vaggade till ro.