Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi
av Ellen Key

Förord
Missbrukad kvinnokraft  →


[ 3 ]

Förord.

När dessa småskrifter från 1896 nu ånyo framträda, har en ungdom uppvuxit, som intet minnes om den strid, de en gång framkallade. Därför måste jag här med några ord påminna om striden, isynnerhet som det annars torde synas mången ny läsare ofattligt att jag i Kvinnopsykologi och logik egentligen endast i bredare utformning upprepar, vad jag redan kortare och bättre sagt i Missbrukad kvinnokraft.

Detta föredrag hölls sensommaren 1895 i Köpenhamn och vad jag där sade syntes många så obestridligt, att jag egentligen kände mig förlägen att framföra dessa självklarheter. Men när föredraget upprepades i Sverige brast en storm lös, på vilken jag var allt utom förberedd. Även om jag varit det, hade jag dock ej tegat. Ty jag ansåg — och jag anser ännu — att den sanning, jag här kämpar för, icke är nog insedd och att denna bristande insikt hämnar sig på det unga kvinnosläktet och således medelbart på folket i dess helhet. Mellan Missbrukad kvinnokraft och Kvinnopsykologi ligga först och främst de anfall, där råa förväxlingar av begreppen moderskap och moderlighet, oförsynta personliga smädelser och enfaldiga missuppfattningar på goda skäl dolde sig — och frodades — i anonymitetens skugga. Vidare alla de öppna anfallen. Dels vid diskussionsmöten, där man t. o. m. sökte nedhyssja mig när jag — såsom inbjuden — tog ordet, [ 4 ]dels i artikelserier inom den skandinaviska pressen och slutligen i flera broschyrer.[1]

När jag nu åter genomläst Kvinnopsykologien finner jag att den bekräftar min sats om hur omöjligt det är att räcka väl till för mer än ett visst mått av arbete. Den tillkom under mitt dagliga skolarbete och mina veckoföredrag i Arbetarinstitutet och samtidigt hade jag ständiga brev och samtal, insändare och artiklar i ämnet. Allt detta och mycket annat störde den ro, som är enda villkoret för fast sammanhang och full koncentration. Skriften vann ej heller dessa egenskaper.

Jag har därför i denna nya upplaga strukit många upprepningar, medan jag intet uteslutit, sam i något avseende ändrar tankegången. I Missbrukad kvinnokraft äro endast små, språkliga rättelser företagna.

*

Ur mina företal till upplagorna av 1896 må här några brottstycken anföras:

Dem, som talade om att Missbrukad kvinnokraft var ett avfall från, en reaktion mot mina tidigare åsikter i kvinnofrågan, svarade jag:

Ord ha ingen makt att skrämma mig. Och skulle något synas mig mindre skrämmande än varje annat, vore det just de nyssnämnda i samband med mig! Också ha de vållat mig lika liten sinnesrörelse, som om någon beskyllt mig att ha — stulit Katarinahissen!

[ 5 ]Jag vet visserligen att, ifall ett sådant rykte kom ut, skulle nittionio av hundra förklara: att så hade de alltid trott att en person med mina åsikter måste sluta! Endast den hundrade skulle genom en morgonpromenad till söder förvissa sig huruvida Katarinahissen fanns kvar eller icke.

Det är alltid för denna hundrade man talar. För denna ene, vilken själv vill pröva innan han dömer, kan jag framlägga en lång serie av uttalanden — från mer än 20 år tillbaka — vilka med obruten följdriktighet uttrycka de tankar i kvinnofrågan, som jag här sammanfattat till enhet.

— — — — — —

Jag är och förblir en på individualitetens rätt och frihet lidelsefullt troende. Som sådan är och förblir jag en ivrig kvinnosakskvinna, i den meningen, att jag icke vill att en prick i lagar och stadgar skall kunna stänga en enda annan kvinna från den fullaste individuella frihet. Så snart ett sådant hinder möter en kvinna, blir jag nu lika het av harm, som vid femton år. Och bleve ett grand av kvinnans redan vunna frihet hotad, då skulle även jag ställa alla mina krafter i den »försvarsagitationens» tjänst!

— — — — — —

Det förblir mig — efter förnyad genomläsning av mina föredrag — en gåta huru man ur mina uttryckliga uttalanden att kvinnofrigörelsen bör fortgå tills kvinnan, gift eller ogift, i alla avseenden är rättsligt likställd med mannen, kunnat läsa: att jag manat till stillastående, ja, återgång från det redan vunna. Det är mig ofattligt att framhållandet av några »naturenliga» arbetsområden för kvinnan, kunnat anses innebära syftet att inskränka henne till dessa områden; att betonandet av det nuvarande undervisningsväsendets brister, kunnat anses innebära att jag påyrkar att kvinnor ej böra studera, eller att, när jag talar om dem som läkarinnor, lärarinnor o. s. v. då menar jag, att de skola bli allt detta utan studier! Det är för mig fortfarande ett olösligt problem huru man kunnat läsa moderskap överallt där jag sagt moderlighet!

Kvinnor, som ej voro mina egentliga motståndare, hade dock beklagat; att jag ej varit mer varsam, när [ 6 ]jag kunnat veta att jag skulle bli brukad som auktoritet mot kvinnans fulla frigörelse. Dessa svarade jag sålunda:

Om det var något jag icke kunde veta — och ej heller vill veta av — så ar det detta påstående. Som auktoritet skulle jag på sin höjd kunna brukas av någon i mörkaste Afrika, vilken intet visste om den uppfattning av mig, som allt sedan 1889 — efter mitt föredrag om reaktioner — är det respektabla samhällets. Sedan dess har jag genom många offentliga uttalanden, i tal som tryck, ännu mera befäst denna uppfattning. Ty i valet mellan att förlora den kompakta majoritetens aktning eller min egen, har jag städse föredragit att behålla den senare. Det kunde således aldrig falla mig in, att man skulle anfalla min yttrandefrihet med tal om min auktoritet. Och kunde jag icke genast befria mig från anklagelsen — genom att visa min debetsedel till det sociala anseendet av vilken framgår, att jag till detta länge häftat för oguldna utskylder — skulle jag blivit förkrossad. Ty att bli bemött som auktoritet, det betyder att nästan ha förlorat sin rätt att vara till. Det nödgar en att, under ständig oro, bära sin själ i sina händer, för att den icke skall stelna i dogmatism. Och när man förut har händerna fulla, blir man ej glad åt nya bördor.

Då jag framträdde med Missbrukad kvinnokraft var jag till en början förvånad att ingen motsägelse möta.

»Jag trodde, att jag begått misstaget att skjuta en sparv med en kanon: d. v. s. med för stort allvar ha anfallit en redan oskadlig villfarelse. Jag tänkte att tiden utvecklat sig snabbare än jag hunnit följa med den; att således den välbehövliga omdaning av synpunkten för kvinnofrågan, som jag velat bringa till diskussion, redan ägt rum, tack vare det starka angreppet från Strindberg i början av 80-talet. Jag blev emellertid snart på ett nästan förfärande sätt tagen ur min farhåga att ha talat i onödan. Ty jämte den grundliga och lidelsefria debatt, som jag [ 7 ]väntat av de motståndarinnor, jag hade trott mig äga, har även ett religionskrig brutit lös. Det har visat mig att kvinnosaken, i århundradets mitt den andliga överklassens sak, nu hunnit bli även den andliga underklassens: att samma slags personer, vilka då skulle varit kvinnosakens byt blinda fiender, nu äro dess lika blinda anhängare!

— — — — — — — — — — — — — —

Man har sagt att dessa föredrag åt kvinnans frigörelse giva med den ena handen och taga med den andra.

Jag antar att så är, ty jag har försökt att i dem giva ett uttryck åt livets mångfald, åt de många sammansatta problem, som kvinnosaken alltför mycket förenklat. Faktum är att livet ger kvinnan med ena handen och tar med den andra — och att vår syn på kvinnosaken måste rättas efter detta faktum!

Livet ställer kvinnan i en mycket djupare konflikt än mannen mellan kraven och uppgifterna som intellektuell varelse och som könsvarelse. Därjämte har den frigjorda kvinnokraften kommit under ett allt hårdare tryck genom de nutida produktionsförhållandena.

Det är dessa stora fakta, som för mig varit de avgörande, när jag sökt finna skälen varför — jämte mycket gott, mycken lycka — även så mycket lidande blivit en följd av kvinnoarbetet utåt. Men människonaturen vill ej förbli lidande, om orsaken till smärtan kan upphävas. Jag har därför antagit: att kvinnorna förr eller senare skulle komma att stå inför ödesdigra val i fråga om sättet att lösa de stora, smärtsamma konflikter, i vilka de alltid genom naturen och nu delvis genom kvinnofrigörelsen äro bragta.

Det har varit en ledning för detta val, jag velat ge de unga kvinnorna, när jag framhållit att av tvenne faror: den att överbetona kvinnans egenskap av könsvarelse eller hennes egenskap av intelligensvarelse, blir den senare den, för hela släktets lycka, ojämförligt farligaste överdriften.

— — — — — — — — — — — — — —

[ 8 ]

Mina föredrag voro framför allt riktade till överklassens kvinnor, emedan det är från dessa emancipationsrörelsen utgått och hos dem, dess idéer stelnat till dogmer.

Underklassens kvinnor äro på ett helt annat sätt vakna för kvinnofrågans samband med den sociala frågan, fredsfrågan m. m. Men dessa, av en ofullständig bildning och tunga arbetsbördor hämmade, kvinnor äro icke skickade till ledare, när det gäller att föra kvinnosaken in på nya banor. Det är sådana ledare — bland de unga, friska krafterna — som jag hoppats kunna mana fram.»

*


Under dessa 18 år har ett enda fall — m:me Curie — bestyrkt mina motståndares hopp om kvinnans vetenskapliga framtidsmöjligheter.

Bekräftelser i fråga om de av mina påståenden, som blevo allra mest angripna, ha däremot varit talrikare.

Vad jag här sagt om kvinnorna och freden belyses nu klart genom minnena från 1905.

Vad jag 1896 skämtade med som en orimlig tanke: att mödrar skulle vilja »befrias» från spädbarns vård och barnafostran i hemmen, denna tanke är nu satt i system av en så begåvad kvinna som Charlotte Perkins Gilman; ja, en Rosa Mayreder har brukat hela sin spiritualitet för att bevisa: att moderlighet ej är det centrala hos kvinnan och att talet om mödrarnas uppfostrarkall är en fras. Och tusentals kvinnor svärja på deras ord!

Statistikens siffror bevisa nu vad jag befarade: att missriktningar inom emancipationsrörelsen skulle medföra sjunkande äktenskapsfrekvens och nativitet. Ty vem kan se — och tänka över vad han ser — utan att inse: att bland de många orsakerna till dessa sakförhållanden finna vi även den »nya kvinnans» olust för moderskapet? [ 9 ]Kvinnosaksfanatismens benägenhet att förblinda i fråga om rätt och sanning, ha suffragetterna i England bevisat på ett sätt, som lämnar alla mina farhågor långt bakom sig o. s. v. o. s. v.

*


Å andra sidan har jag upplevat många glädjande bekräftelser på mina ord. De arbetsområden, som, då jag föreslog dem, kallades enbart löjliga — t. ex. det som bildade barnasköterskor — äro nu väl fyllda. Kvinnor ta en livlig del i det sociala arbetet. Husmoderskurser överflöda och barnavårdskurser äro satta i gång m. m. m. m.

Redan 1896 erhöll jag så många instämmanden att jag kunde skriva:

Arbetschefer ha intygat det kvinnliga arbetets underlägsenhet ur affärsmässig — ej moralisk — synpunkt. Kvinnor ha berättat de missräkningar med avseende å personlig utveckling, som det nuvarande undervisningssystemet berett dem. Utåt arbetande hustrur ha talat om huru de lidit av arbetssplittring och av självförakt, när de funnit hur illa de skött sina båda arbetsområden. Läkare ha visat huru vissa arbeten eller överdrifter i studier ha skadat kvinnornas förmåga för normalt moderskap.

Under dessa 18 år ha liknande vittnesbörd överflödat. Och allra mest betecknande har varit att ogifta kvinnor, som 1896 voro vissa att arbetet var dem nog och som hatade mina påståenden om motsatsen, senare sagt mig att jag hade rätt. I alla land finnes nu unga kvinnosakskvinnor, som ej endast se kvinnosaken ur djupare synpunkter än likhetsteoriens, utan även uppfatta kärleken och moderskapet såsom de högsta livsvärdena.

*

Jag är således viss att det icke — som man ansett — varit till olycka för de unga kvinnorna, att jag manade dem att hålla sin moderlighet levande. Ty om [ 10 ]än mången därigenom lidit mer än hon annars skulle gjort, har hon till gengäld levat rikare.

Jag skrev redan 1896:

»Att en starkare livskänsla endast skall giva lycka, det kan jag icke lova. Med ett mitt eget ord vill jag erinra om att

Det liv, som själfullt leves, är en smärta.

Men liv, i smärta eller sällhet, är kraftutveckling. Och kraftutveckling är jubel, är motsatsen till stillastående och död.»

Med denna, av all min erfarenhet bekräftade, visshet, lämnar jag nu ånyo dessa blad åt ett nytt släkte av unga kvinnor. Må dessa läsa dem med vidare blick och varmare hjärtan än den 1896 unga kvinnogenerationen förmådde!

Strand Alvastra, Julveckan 1913.

Ellen Key

  1. Dessa äro:
    Mathilda Roos : Ett ord.
    Alma Cleve : En protest.
    Ellen Idström: Misslyckad kvinnokraft.
    Ina Rogberg: Kärlek och moderlighet.
    Anna Sandström : Kvinnoarbete och Kvinnolycka.
    Minna Canth : Kritik.
    Prima Principia Till Ellen Key.
    Alexander Gripenberg : Elisabeth Cady Stanton.

    En artikelserie i Nya Pressen av Adelaide Ehrenroth, en av Lucina Hagman i Nutid må även nämnas.