Nalle Klumpfot
| ← Gossen, som gjorde sig till lejon, falk och myra |
|
De skulle odla jord i sam-ego → |
Nalle Klumpfot.
Det var en gång en bonde som reste långt upp till fjells efter ett löflass till kreaturen sina under vintern, Då han kom till löfhässjan, strök han släden med hästen tätt intill, gick upp i hässjan och begynte vältra löf ned i släden. Men i hässjan var en björn, som hade lagt sig i ide der, och när han kände att mannen började rusta och röra i löfvet, så sprang han ut, rakt ned i släden. Då hästen fick väder af Nalle, blef han rädd och satte sig i väg som om han hade stulit både björnen och släden, och det gick många gånger fortare samma väg tillbaka, än det hade gått dit. Nalle har namn för att icke vara nosgrann, men han var icke rätt nöjd med skjutsen den här gången, der han satt; han höll sig fast det bästa han förmådde och sneglade argt åt ömse sidor, om han skulle kunna kasta sig af; men han var just icke van vid att åka, och så tyckte han att det icke var någon vän.
Då han hade åkt ett långt stycke, mötte han en krämare.
“Hvar i Guds namn skall Klumpfot hän i dag?“ sade krämaren; “han har visst knapp tid och lång väg, efter han åker så fort?“
Men björnen svarade icke ett ord, ty han hade göra nog med att hålla sig fast. Om en stund så mötte han en fattigkäring. Hon helsade och nickade med hufvudet och bad om en skilling i Guds namn. Björnen sade ingenting, utan höll sig bara fast och åkte vidare allt hvad tygen höllo. Då han kom ett stycke längre bort, mötte han Mickel räf.
“Se på den! är du ute och åker?“ skrek Mickel; “bida litet, låt mig få sitta bakpå och vara skjutspojke!“
Nalle sade aldrig ett ord, men höll sig väl fast och åkte så fort som hästen ville springa.
“Ja, vill du inte taga mig med, så skall jag spå dig det, att om du i dag kör som sjelfva styggen, så hänger du i morgon med nakna ryggen,“ skrek räfven efter honom.
Björnen hörde icke ett ord af hvad Mickel sade; han körde ideligen lika fort. Mon då hästen kom hem till gården, satte han af in genom stalldörren i fullt fyrsprång, så han klädde af sig både sele och släde, och björnen slog skallen mot dörrposten, så han låg död på fläcken.
Bonden han låg i hässjan och vältrade och vältrade löfkärfvar, tills han tyckte att han borde ha fullt lass på släden; men då han skulle till att ordna lasset, så hade han hvarken häst eller släde. Så måste han traska efter, för att återfinna hästen sin. Om en stund mötte han krämaren.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade han till krämaren.
“Nej,“ sade krämaren; “men jag mötte Klumpfot här nedåt; han for så fort, han skulle visst bort och flå någon.“
Om en stund så mötte han fattigkäringen.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade han till fattigkäringen.
“Nej,“ sade käringen; “men jag mötte presten här nedpå; han skulle visst i socknebud, ty han for så fort, och bondeskjuts hade han.“
En stund derefter mötte bonden räfven.
“Har du mött någon häst och släde?“ sade bonden.
“Ja,“ svarade Mickel; “men Nalle Klumpfot satt uti och körde som om han hade stulit både häst och åkdon.“
“Fanden fare i honom! han kör väl ihjäl hästen min,“ sade bonden,
“Så drag af honom pelsen och stek honom,“ sade Mickel. “Men skulle du få igen hästen din, så kunde du skjutsa mig öfver fjellet, för jag kan fara vackert fram,“ sade räfven, “och jag skulle också ha lust att pröfva på huru det käns att ha fyra ben framför sig.“
“Hvad ger du för skjutsen?“ sade bondan.
“Du kan få vått och torrt, hvilketdera dig lyster,“ sade räfven; “alltid får du lika mycket af mig som af Nalle Klumpfot, ty han plär vara grof i att betala, när han tar skjuts och hänger sig på hästryggen.“
“Ja, du skall få skjuts öfver fjellet,“ sade bonden, “om du vill möta mig här i morgon så här dags.“
Han tyckte att Mickel gjorde narr af honom och var ute med räfstrecken sina. Så tog han med sig en laddad bössa i släden, och när Mickel kom och tänkte han skulle få fri skjuts, så fick han i stället en hagelsvärm i skrofvet, och så drog bonden pelsen af honom, så hade han både björnhud och räfpels.