Gossen, som gjorde sig till lejon, falk och myra
| ← Skepparen och hin |
|
Nalle Klumpfot → |
Gossen som gjorde sig till lejon, falk och myra.
Det var en gång en man som hade en enda son; men han lefde i armod och uselhet, och då han låg på sitt yttersta, sade han till sonen, att han icke egde annat än ett svärd, en handduk och några brödsmulor, och det skulle han få i arf. Då mannen var död, ville gossen ut i verlden och försöka sin lycka; så band han svärdet om sig, tog brödsmulorna och lade dem i handduken till matsäcken; ty de bodde uppe i skogen, långt bort ifrån folk. På vägen skulle han öfver ett fjell. Då han hade kommit så högt, att han kunde se öfver nejden, fick han se ett lejon, en falk och en myra, som stodo och grälade omkring en död häst. Gossen blef illa vid, då han fick se lejonet, men det ropade på honom och sade, att han skulle komma och skilja trätan mellan dem och skilja hästen så, att hvar af dem fick det som han borde hafva.
Gossen tog svärdet och skiftade hästen så godt han kunde; lejonet gaf han skrofvet och största anparten; falken fick något af innanmätet och annat smått, men myran fick hufvudet. Då han det hade gjort, sade han:
“Nu tycker jag det är rätt deladt; lejonet skall ha det mesta, ty det är störst och starkast; falken skall ha det bästa, ty han är fin och kräsen; myran skall ha skallen, ty hon kryper i vrår och vinklar.“
Ja, den delningen voro de belåtna med allesammans, och de sporde honom hvad han skulle ha för det att han hade skiftat så bra emellan dem.
“Har jag gjort er en tjenst och I ären belåtna dermed, så är jag nöjd,“ sade han; “men någon betalning vill jag inte ha“.
Jo, något skulle han ha, påstodo de.
“Vill du inte ha annat,“ sade lejonet, “så skall du få tre önskningar.“
Men gossen visste icke hvad han skulle önska. Så frågade lejonet honom, om han icke ville önska att han kunde skapa om sig till lejon, och de andra båda frågade, om han icke ville kunna skapa om sig till falk och till myra. Det tyckte han skulle vara både godt och galant, och så önskade han sig det.
Han kastade bort svärdet och handduken, skapade om sig till falk och började flyga. Så flög han tills han kom öfver ett stort vatten, men då han kom ut öfver det, blef han så trött och så vingbruten, att han icke orkade flyga längre, och då han fick se en klipphäll, som höjde sig upp ur vattnet, satte han sig på den och hvilade sig. Han tyckte det var ett underligt berg, och han gick omkring på det en stund, men då han var uthvilad, skapade han sig till en liten falk igen och flög bort, tilldess han kom till kungsgården; der satte han sig i ett träd utanför kungsdotterns fönster. Då hon såg fågeln, fick hon lust att fånga den. Hon lockade den till sig, och då falken hade kommit innanför, stod hon färdig och — vips! — slog kungadottren igen fönstret, tog fågeln och satte honom i en bur.
Om natten gjorde gossen sig till myra och kröp ut ur buren, och så skapade han om sig till den han var, och gick bort och satte sig hos kungadottern. Då blef hon så rädd, att hon gaf sig till att skrika, så kungen vaknade och kom in och frågade hvad som stod på.
“Det är någon här inne! skrek prinsessan.
I detsamma var gossen myra, kröp in i buren och gjorde sig till falk igen. Kungen kunde icke se någonting att vara rädd för; så sade han till kungadottern, att det måtte vara maran som red henne. Men då han väl var utom dörren, gick det på samma vis igen. Gossen kröp ut ur buren som en myra, blef så förvandlad till den han var och satte sig hos prinsessan.
Då skrek hon högt, och kungen kom och skulle se hvad som var på färde igen.
“Det är någon här inne!“ skrek prinsessan.
Men gossen smög sig in i buren igen och satt der som en falk. Kungen tittade och letade både på golf och väggar, och då han ingenting såg, blef han vred öfver att han icke kunde få ha nattro och sade, att det var något nojs prinsessan hade för sig; “skriker du så en gång till,“ sade han, “så skall du få bli varse att kungen är far din.“
Men kungen var knappt utom dörren, förrän gossen var hos prinsessan igen. Den gången skrek hon icke, fastän hon var så rädd, att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig.
Så frågade gossen hvad det var, hon var så rädd för.
Jo, hon var borttappad till ett troll, sade hon, och första gång hon kom under bar himmel, skulle trollet komma och taga henne; men då gossen kom, trodde hon det var trollet, och hvar torsdagsmorgon kom det bud ifrån trollet, och det budet var en drake, som kungen måste gifva nio väl gödda svin hvar gång han kom, och derföre hade han utlofvat, att den som kunde befria honom från draken skulle få prinsessan och halfva kungariket.
Det sade gossen att han skulle göra, och då det blef ljust om morgonen, gick kungadottern till kungen och sade, att det var en inne hos henne, som ville befria honom både från draken och svineskatten. Då kungen det hörde, blef han glad, ty draken hade ätit så många svin, att det snart icke fanns flera qvar i hela kungariket. Den dagen var det just en torsdagsmorgon, och derför gaf sig gossen å väg dit, der draken plägade infinna sig och mottaga svinen, och husbonddrängen i kungsgården visade honom vägen.
Ja, draken kom ganska riktigt, och han hade nio hufvuden och var så ilsken och arg, att det fräste både eld och blixt, då han icke såg svinmaten sin, och han rusade på gossen som om han ville sluka honom lefvande. Men — vips! — så gjorde denne sig till ett lejon och slogs med draken och ref det ena hufvudet af honom efter det andra. Draken var stark han också, och han utspydde eld och etter, men då de hade hållit på en stund, så hade han blott ett hufvud qvar, och det var det segaste; till sist fick gossen bugt på det också, och då var det ute med draken. Så gick han till kungen, och det blef stor glädje i hela kungsgården, och gossen skulle nu få kungadottern. Men så hände sig en gång medan de spatserade i trädgården, att trollet sjelf kom farande, tog kungadottern och for bort genom luften med henne. Gossen ville efter med detsamma, men kungen sade att han icke skulle göra det, ty han hade ingen annan qvar nu, sedan han mist dottern. Men der halp hvarken bön eller bud. Gossen gjorde sig till falk och flög bort. Men då han icke såg till dem, kom han ihåg det underliga berget, som han hade hvilat på första gången han flög ut. Han släppte sig ned och satte sig der, omskapade sig till myra och kröp ner genom en remna i berget. Då han hade krupit en stund, kom han till en dörr, som var stängd. Men han visste råd att komma in, — han kröp genom nyckelhålet. Der inne satt en obekant prinsessa och luskade ett troll med tre hufvuden.
“Jag har allt gått rätt,“ tänkte gossen vid sig sjelf, ty han hade hört att kungen hade mist två döttrar förut, som trollen hade tagit. “Kanske jag finner den andra också, tänkte han och kröp genom nyckelhålet på en dörr till; der satt en annan obekant prinsessa, som luskade ett troll, och det trollet hade sex hufvuden. Så kröp han genom ett nyckelhål till; der satt den yngsta kungadottern och luskade ett troll med nio hufvuden. Han kröp upp på smalbenet hennes och bet henne; då förstod hon att det var gossen som ville tala med henne, och så bad hon trollet om hon kunde få lof att gå ut litet. Då hon kom ut, var gossen den han var igen, och så sade han till henne, att hon skulle fråga trollet, om hon då aldrig skulle komma derifrån och hem till far sin. Så gjorde han sig till myra och satte sig på benet hennes, och så gick kungadottern in igen och började luska trollet.
Då hon hade hållit på med detta någon stund, föll hon i tankar.
“Du glömmer att luska mig, — hvad är det nu som du grubblar på?“ sade trollet,
“Åh, jag grubblar på om jag aldrig skall komma härifrån och hem till min faders gård,“ sade kungadottern.
“Nej, det gör du aldrig,“ sade trollet; “icke förrän någon finner det sandkornet, som ligger under den nionde tungan i det nionde hufvudet på den draken, som far din skattade till; men det finner ingen, ty kommer det sandkornet öfver berget, så spricka alla trollen, och berget blir förvandladt till ett guldslott och vattnet till ängsmarker.
Då gossen hörde detta, kröp han ut genom alla nyckelhålen och genom remnan upp på berget; der gjorde han sig till falk och flög dit der draken låg. Så letade han tills han fann sandkornet under den nionde tungan i det nionde hufvudet, och flög sin väg med det; men då han kom till vattnet, blef han så trött, så trött, att han måste sänka sig ned och sätta sig på en sten vid stranden. Rätt som han satt der, blundade han till ett ögonblick, och så föll sandkornet ur näbben hans och ned ibland sanden. Så letade han i tre dagar innan han hittade det igen. Men då han hade hittat det, flög han raka vägen till trollberget med det och släppte det ned igenom remnan. Då sprucko alla trollen, berget remnade, och der stod i stället ett guldslott, som var det praktfullaste i hela verlden, och vattnet var de herrligaste åkrar och grönaste ängar man ville se. Så reste de till kungsgården, och der, må tro, blef glädje och gamman. Gossen och den yngsta kungadottern skulle ha hvarandra, och det firades bröllop öfver hela kungariket i sju hela veckor. Och mådde icke de väl, så önskar jag att du måtte må ännu bättre.