Natursonen
| ← Noli tangere |
|
Anderöster → |
Oändligen stort mitt rike är
Och mäktig min herrskarestaf.
Med stjernor prydd är den krona jag bär
Och min moder i födseln nig gaf.
Som Solen man ser öfver molnen stå
På etherns förklarade fält,
Så högt öfver tidens dårar också
Min moder Naturen mig ställt.
Bland dvergaätten jag står så allen
Med kraft och med mandom full,
Som bland ättehögar med död mans ben
En skyhög klippa med gull.
Ty mig naturen tog på sin arm,
Sin jernmjölk hon gaf mig att di.
Hon ammade mig vid sin egen barm,
Att jag en man skulle bli.
När de andre, som asplöf darrande stå,
Står jag, så fast, som en ek.
Jag bjuder mitt bröst mot hvad komma må,
Som en klippa mot böljornas lek.
En man jag var i min ålders vår,
Och joller jag aldrig förstod,
Och förvandlar tiden än hy och hår,
Han förvandlar ej lynne och mod.
En vekling ordar om nödens band;
Jag kläder och föda har,
Och högre vinst af krona och land
Den största Monark ej drar.
Säg mig det palats, som skönare är
Än det höga, stolta gemak,
Som blommor och gräs till golfmatta bär
Och den blåa himlen till tak.
Der kring mig träden, som tjenare stå
Och svalka och vällukt strö,
Och foglarnes toner i luften blå
Omkring mig af vällust dö.
Hur ljuft att störta kring dal och kring höjd
Den mäktiga stormen lik,
Och slumra derpå, mot gräset böjd,
Som en vilde vid bäckens musik.
Natur, ack lyft den slöja du bär
Och mildt mot din sångare le!
Min vällust är att vara dig när
Och ditt sköna anlete se.