Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/10
| ← Karlskrona |
|
Ölands södra udde → |
X.
RESA TILL ÖLAND.
Vildgässen foro ut på en skärgårdsö för att beta. De råkade där tillsammans med några grågäss, och dessa blevo förvånade att se dem, eftersom de mycket väl visste, att deras fränder vildgässen helst fara fram över det inre av landet. De voro nyfikna och frågvisa och nöjde sig inte med mindre, än att vildgässen berättade om den förföljelse, som de hade att utstå av Smirre räv. När de hade slutat, sade en grågås, som tycktes vara lika gammal och lika klok som själva Akka: »Det var en stor olycka för er, att räven blev förklarad fredlös i sitt eget land. Han kommer säkert att hålla sitt ord och följa er ända opp till Lappland. Om jag vore som ni, skulle jag inte fara norrut över Småland, utan i stället ta den yttre vägen till Öland, så att han alldeles mister spåret. För att riktigt villa bort honom bör ni stanna ett par dar på Ölands södra udde. Där finns det gott om mat och gott om sällskap. Jag tror inte, att ni ska ångra er, om ni far ditöver.»
Detta var verkligen ett klokt råd, och vildgässen beslöto att följa det. Så snart de hade ätit sig väl mätta, började de färden till Öland. Ingen av dem hade någonsin varit där förut, men grågåsen hade givit dem goda vägmärken. De hade bara att resa rätt mot söder, tills de råkade det stora fågelsträcket, som gick fram utanför Blekingskusten. Alla de fåglar, som hade vinterbostad vid Västerhavet och nu ämnade sig till Finland och Ryssland, flögo fram där, och de brukade alla i förbifarten slå ner på Öland för att vila. Vildgässen skulle inte få svårt att finna vägvisare.
Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det bästa väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var, att det inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stodo väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde utsikten.
När de resande voro komna utanför skären, bredde havet ut sig så jämnt och speglande, att pojken, då han råkade se neråt, tyckte, att vattnet var försvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte något annat än moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klämde sig fast vid gåsryggen ängsligare, än när han satt där första gången. Det var, som om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste falla åt något håll.
Det blev än värre, när de nådde fram till det stora fågelsträcket, som grågåsen hade talat om. Där kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom följde en utstakad väg. Det var änder och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Men när nu pojken böjde sig framöver och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela fågeltåget avspeglat i vattnet. Men han var så yr, att han inte förstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte själv vad som var upp, och vad som var ner.
Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting föreföll så besynnerligt overkligt.
»Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!» sade han till sig själv. »Tänk, om vi håller på att resa opp till himlen!»
Han såg ingenting annat än moln och fåglar omkring sig och började hålla det för rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad han skulle få se däruppe. Yrseln gick över på en gång. Han blev så förfärligt glad vid tanken på att han for upp till himlen och lämnade jorden.
I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små vita rökpelare stiga upp.
Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna. »Skyttar! Skyttar! Skyttar i båtarna!» ropade de. »Flyg högt! Flyg undan!»
Då såg pojken äntligen, att de alltjämt foro fram över havsytan, och att de alls inte voro i himlen. I en lång rad lågo små båtar, fyllda av skyttar, som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko ner mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de levande.
Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sådan skräck och jämmer. Akka sköt mot höjden så raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med största möjliga fart. Vildgässen kommo också oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig från sin förvåning. Tänk, att någon kunde vilja skjuta på sådana som Akka och Yksi och Kaksi och gåskarlen och de andra! Människorna hade inte något begrepp om vad de gjorde.
Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var tyst som nyss förut, med undantag av att några uttröttade fåglar då och då ropade: »Är vi inte framme snart? Är ni säkra på att vi håller rätt väg?» Härpå svarade de, som flögo i spetsen: »Vi far rätt mot Öland, rätt mot Öland.»
Gräsänderna voro trötta, och lommarna foro om dem. »Ha inte så bråttom!» ropade då änderna. »Ni äter opp all maten för oss.» — »Den räcker till både för er och oss,» svarade lommarna.
Innan de ännu hade hunnit så långt, att de sågo Öland, kom en svag vind emot dem. Den förde med sig något, som liknade väldiga massor av vit rök, alldeles som skulle det vara stor eldsvåda någonstans.
När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de ängsliga och ökade farten. Men det där, som var likt en rök, bolmade fram allt tätare, och till sist omvärvde det dem alldeles. Ingen lukt kändes, och röken var inte mörk och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt, att det inte var annat än dimma.
Då dimman blev så tät, att man inte kunde se en gåslängd framför sig, började fåglarna bära sig åt som riktiga galningar. Alla dessa, som förut hade farit fram med så god ordning, började leka i dimman. De flögo härs och tvärs för att locka varandra vilse. »Akta er!» ropade de. »Ni far ju bara runt. Vänd om för all del! Inte kommer ni till Öland på det där sättet.»
Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde sitt bästa för att villa bort varandra. »Se på de där alorna!» ljöd det i dimman. »De far tillbaka till Nordsjön.» — »Akta er, grågäss!» skrek någon från ett annat håll. »Om ni fortsätter så där, kommer ni ända till Rügen.»
Det var, som sagt, ingen fara för att de fåglar, som voro vana att färdas fram här, skulle låta narra sig åt galet håll. Men de, som fingo det svårt, det var vildgässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte voro säkra om vägen, och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla dem.
»Vart ämnar ni er, gott folk?» ropade en svan. Han kom rätt fram mot Akka och såg deltagande och allvarlig ut.
»Vi ska resa till Öland, men vi har aldrig varit där förut,» sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fågel att lita på.
»Det var för illa,» sade svanen. »De har ju lockat er vilse. Ni är på väg till Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt!»
Och så for han åstad med dem, och när han hade fört dem så långt bort från den stora stråkvägen, att de inga rop hörde, försvann han i dimman.
Nu foro de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt hade de lyckats att finna reda på fåglarna igen, förrän en and kom fram till dem. »Det är bäst, att ni lägger er ner på vattnet, tills dimman går sin väg,» sade anden. »Det märks ju, att ni inte är vana att reda er på resor.»
Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att göra Akka huvudyr. Så vitt pojken kunde förstå, flögo vildgässen runt en lång stund.
»Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?» ropade en lom, när han störtade förbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals. Det var något, som han länge hade fruktat för.
Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett dovt rullande skott långt borta.
Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart. Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt henne, att hon inte skulle slå ner ytterst på Ölands södra udde, därför att där stod en kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. Nu kände hon riktningen, och nu skulle ingen i världen kunna locka henne vilse.