Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/26
| ← Islossningen |
|
I Bergslagerna → |
| På Wikipedia finns en artikel om Västmanland. |
XXVI.
ARVSKIFTET.
När vildgässen hade hjälpt Åsa gåsapiga och lille Mats över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i Västmanland. Där slogo de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att vila och äta.
Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart. Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och plöjde. Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig ner för att äta sin frukost. Pojken skyndade genast åt det hållet och smög sig rätt nära de två karlarna. Det var ju en möjlighet, att han kunde komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat.
Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gammal man vandrande. När han såg de båda plöjarna, stannade han, klev över gärdsgården och gick fram till dem. »Jag skulle också spisa frukost,» sade han, tog av sig sin ränsel och plockade fram smör och bröd. »Det är gott att inte behöva sitta ensam vid vägkanten och äta,» fortfor han.
Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar nära gruvan i en liten stuga. Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro. Han hade just varit och hälsat på henne, och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det kunde han inte förmå sig till.
»Jaså, ni tycker inte, att det är så bra här som i Norberg,» sade bönderna och drogo litet på munnen, för de visste ju, att Fellingsbro är en av de största och rikaste socknarna i landskapet.
»Skulle jag kunna stanna på en sådan här slätt?» sade gubben och slog ifrån sig, som om något dylikt inte kunde vara tänkbart. De började nu att i all vänlighet tvista om var i Västmanland det var bäst att bo. Den ene av plöjarna var född i Fellingsbro, och han talade gott om slätten, men den andre var från Västeråstrakten, och han ansåg, att Mälarstränderna med deras lövholmar och täcka uddar voro den bästa delen av landskapet. Gubben ville i alla fall inte låta övertyga sig, och för att visa dem, att han hade rätt, bad han, att han skulle få berätta för dem en historia, som han hade hört av gammalt folk, när han själv var ung i världen.
»Här i Västmanland bodde det långt tillbaka i tiden en gammal fru av jättesläkt, som var så rik, att hon ägde hela landet. Hon hade allting präktigt förstås, men hon levde ändå i stora bekymmer, därför att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre söner.
Se, det förhöll sig så, att de två äldsta sönerna brydde hon sig inte så mycket om, men den yngste var kelgrisen. Hon ville, att han skulle få det bästa arvet, men på samma gång var hon rädd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans bröder, om de märkte, att hon inte hade delat lika mellan dem.
Nå, en dag kände hon, att hon var döden så nära, att hon inte hade tid att betänka sig längre. Då kallade hon till sig alla tre sönerna och började tala med dem om arvet.
’Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni får att välja emellan,’ sade hon. ’Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar och lövholmar och blomsterängar och plockat ihop dem nere kring Mälaren. Den, som väljer den lotten, får bra bete för får och kor på strandängarna, och på holmarna kan han idka lövtäkt, ifall han inte vill använda dem till trädgårdsodling. Där går en mängd vikar och fjärdar långt inåt landet, så att det blir bra tillfälle till fraktfart och allt slags samfärdsel. Där åarna rinner ut i sjön, får han goda hamnplatser, så att jag tror, att det ska växa opp både byar och städer på hans område. Och inte kommer det att fattas honom åkermark heller, fastän landet ligger sönderslitet. Det blir bara gott, att sönerna hans allt ifrån början får lära sig att fara från holme till holme, för det kommer att göra dem till goda sjöfarande, som kan segla till främmande land och skaffa sig rikedomar. Ja, det där var den första lotten. Vad säger ni om den?’
Jo, alla sönerna var ense om att den delen var präktig och att vem som än fick den kunde skatta sig lycklig.
’Ja, det är inget fel med den,’ sade den gamla jättefrun, ’och den andra är inte dålig, den heller. Till den har jag samlat ihop allt, vad jag äger av slät mark och öppen åker, och lagt ut fält vid fält ifrån Mälartrakten allt oppåt Dalarna. Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att ångra sig. Han kan odla så mycket säd han vill och sätta opp stora gårdar åt sig, och varken han eller hans efterkommande behöver ha en dags oro för utkomsten. För att inte slätten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram över den några stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, där det går an att sätta opp kvarnar och smedjor. Och längsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, där det kan växa skog till vedbrand. Ja, det var den andra lotten, och jag tycker, att han, som får den, har alla skäl att vara belåten.’
Det höll alla tre sönerna med om och tackade henne, därför att hon hade ställt det så bra för dem.
’Jag har nog försökt att göra mitt bästa,’ sade gumman, ’men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest bekymmer. För, ser ni, när jag hade lagt alla mina lövängar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina åkrar och nyodlingar till den andra och skulle börja samla ihop litet till den tredje, så märkte jag, att jag inte hade något annat kvar på egendomen än tallbackar och granskogar och bergåsar och klintar och gråstenshällar och magra ensnår och fattiga björklundar och småsjöar. Och det där kunde jag ju förstå, att ingen av er skulle bli glad åt. I alla fall har jag plockat ihop allt det där eländet och lagt ut det i norr och väster om slättmarken. Men jag fruktar för att den, som väljer den lotten, inte har annat än fattigdom att vänta. Får och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han får väl ligga ute på sjöarna och fiska eller gå på jakt i skogen för att skaffa sig föda. En mängd forsar och fall finns där nog, så att det ginge an att bygga hur många kvarnar som helst, men jag är rädd för att han inte får något annat än bark att mala på dem. Och bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de kommer säkert att hålla till i vildmarken. Ja, detta är den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de två andra, och om jag inte vore så gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det är omöjligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den sämsta lotten. Ni har varit goda söner alla tre, och det är svårt att vara orättvis mot någon av er.’
När den gamla jättefrun hade talat om hur saken stod, såg hon ängsligt på sönerna. Nu sade de inte som förut, att hon hade delat rätt och sörjt väl för dem. De stod tysta, och det märktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att känna sig missbelåten.
Ja, där låg då gammalmoran och ängslade sig, och sönerna kunde se, att hon led all dödens pina på förhand, därför att det var hon, som måste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle göra olycklig genom att ge honom den sämsta delen.
Men den yngste var den, som höll mest av sin mor, och han kunde inte stå ut med att se hur hon våndades, utan han sade: ’Nu ska ni inte göra er mer bekymmer för den här saken, mor, utan lägg ni er att dö i ro och fred! Den där dåliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog försöka att slå mig ut på den, och hur det än går, ska jag inte harmas på er för att de andra har fått bättre än jag.’
Så snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och berömde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, för de var nästan jämngoda.
När allt var ordnat, tackade den gamla den yngste sonen än en gång och sade, att hon hade väntat, att just han skulle hjälpa henne. Och hon bad, att han skulle komma ihåg den stora kärlek, som hon hade hyst för honom, när han kom opp i sin vildmark.
Därmed slöt hon ögonen och dog, och sedan bröderna hade satt ner henne i jorden, gick de för att bese var och en sin egendom. Och de båda äldsta kunde ju inte vara annat än nöjda och belåtna.
Den tredje gick opp i sin vildmark, och han såg, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och småsjöar. Han kunde nog förstå, att modern hade tänkt på honom med kärlek, när hon gjorde i ordning denna lotten åt honom, för fastän hon inte hade haft annat än dålighet att ta av, så hade hon ordnat det så väl, att det var ett det vackraste land. På sina ställen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han ändå inte.
Men så började han märka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende här och där. Och när han såg bättre efter, upptäckte han, att den nästan överallt var genomsprängd med malmådror. Det fanns mest järn, men det var också gott om både silver och koppar där på hans egendom. Han anade, att han hade fått större rikedom än någon av bröderna, och nu började han så småningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte.»