Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/36
| ← I Uppsala |
|
Stockholm → |
XXXVI.
DUNFIN.
Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin. Alla vildgässen tyckte mycket om henne, och den vita gåskarlen hade kunnat gå i döden för henne. När Dunfin bad om något, förmådde inte en gång Akka säga nej.
Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon känna igen landskapet. Härutanför låg havet med en stor skärgård, och där bodde hennes föräldrar och syskon på en liten holme. Hon bad vildgässen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon finge visa de sina, att hon ännu var vid liv. Det skulle bli en så stor glädje för dem.
Akka sade ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins föräldrar och syskon inte hade visat henne stor kärlek, när de hade övergivit henne på Öland. Men Dunfin ville inte ge henne rätt i detta. »Vad annat skulle de göra, när de såg, att jag inte kunde flyga?» sade hon. »Inte kunde de stanna kvar på Öland för min skull.»
Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute i skärgården för att förmå dem att göra resan. Det var en klippholme. Såg man den på avstånd, kunde man tro, att där inte fanns annat än sten, men när man kom dit, upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och fördjupningar. Och bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Men det bästa av allt var den gamla fiskaren, som bodde därute. Dunfin hade hört, att han i sina unga år skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat ute i havsbandet och jagat fåglar. Men nu på gamla dar, sedan hustrun var död och barnen hade dragit hemifrån, så att han var ensam i boet, hade han börjat vårda sig om fåglarna ute på sitt skär. Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillät inte heller, att någon annan gjorde det. Han gick omkring till fågelredena, och när honorna lågo på sina ägg, plockade han mat till dem. Ingen var rädd för honom. Dunfin hade många gånger varit inne i hans koja och blivit matad med brödsmulor. Men därför att fiskaren var så god mot fåglarna, hade dessa flyttat ut till skäret i sådan myckenhet, att det började bli trångt om utrymmet. Kom man dit för sent en vår, kunde det hitta på att hända, att alla häckplatser voro upptagna. Det var fördenskull, som Dunfins föräldrar och syskon hade varit tvungna att resa ifrån henne.
Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän vildgässen kände på sig, att de voro försenade och hellre borde ha farit rätt norrut. Men en sådan där färd utåt skärgården skulle ju inte behöva fördröja resan mera än en enda dag.
De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flögo österut över Mälaren. Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna.
Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar voro på väg österut och möttes eller gingos förbi av en mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål. Det fanns något ställe därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen.
På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om detta började stränderna kläda sig med villor. Till en början lågo dessa med långa mellanrum,
sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och där låg en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med många småtorn. Somliga stodo i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor.
Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop. »Nu känner jag riktigt igen mig. Därborta ligger staden, som simmar på vattnet.»
Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet. Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader. De stego fram och gömde sig åter, allt som töcknen drevo hit och dit. Men någon strandremsa såg han inte. Allt därborta tycktes vila på vattnet.
När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag av kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare. Men de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.
Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utom några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i skärt och ljusblått. De andra lågo och vältrade över vatten och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de övre våningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser förblevo synliga. Somliga hus blevo på detta sätt så höga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde
väl tänka sig, att de voro resta på kullar och höjder, men dem såg han inte, bara husen, som svävade upp ur dimmorna. Dessa flöto omkring klart vita, och husen lågo mörka och svarta, ty solen stod i öster och kom inte åt att lysa på dem.
Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för han såg tak och spiror stiga upp ur dimman på alla håll. Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, men land urskilde han ingenstädes. Det var vackert att se allt detta, men han kände sig nästan beklämd, som man gör, när man träffar på vad man inte kan begripa.
Så snart han hade farit över staden, fann han inte mera marken dold av dimmor, utan stränder, vatten och öar syntes åter tydligt. Han vände sig då om för att söka se staden bättre, men det lyckades honom inte. Nu såg den ännu mera förtrollad ut. Töcknen hade tagit färg av solskenet och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fönster och tornspiror blänkte som eld. Och allt flöt på vattnet som förut.
Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det ut nästan som vid Mälaren. De foro först fram över fabriker och verkstäder. Sedan började villorna kanta stränderna. Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån och gingo åt väster fram mot staden.
De foro vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna och de små öarna utbredde sig under dem bredare vatten, större öar. Fasta landet vek åt sidan och syntes snart inte mera. Växtligheten blev kargare, lövträden blevo sällsynta, tallarna togo väldet. Villorna upphörde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.
De foro ännu längre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda öarna; endast små skär voro i otalighet spridda över vattnet. Fjärdarna trängdes inte av land. Havet låg framför dem, stort och obegränsat.
Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. »Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?» sade han.
»Jag vet inte vad den heter bland människorna,» sade Dunfin. »Vi grågäss kallar den Staden, som simmar på vattnet.»
SYSTRARNA.
Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de voro små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.
När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.
»Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!» sade Vingsköna. »Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan.»
Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligen avbröt hon sig och ropade: »Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som de för med sig?»
Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste. »Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland.»
»Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led,» sade Guldöga. »Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret.»
»Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka,» sade Vingsköna. »Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt.»
Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfin visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.
Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken. »Det var märkligt att se vildgäss landa här på skäret,» sade gåsbonden. »Det är en präktig flock. Det syns redan på flykten. Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så många.» — »Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer,» sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.
När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mittemellan föräldrarna. »Far och mor, nu är jag här! Känner ni inte igen Dunfin?» ropade hon. Först kunde de gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås.
Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.
Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon. Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sina reden. Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda och skyddade häckplatser. »Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?» frågade de. — »Jag?» sade Dunfin. »Jag tänker inte stanna här på skäret. Jag ska följa med vildgässen oppåt Lappland.» — »Det var synd, att du ska lämna oss,» sade systrarna. — »Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna,» sade Dunfin. »Men jag har redan lovat den store vite... — »Vad?» ropade Vingsköna. »Ska du ha den sköna gåskarln? Det är då... Men här stötte Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.
De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. De voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. »Detta kommer att gräma mig till döds,» sade Guldöga. »Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!» — »Jag ville hellre, att han vore död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl,» sade Vingsköna.
Systrarna fortforo dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med. »Han är inte så grann som den du ska ha,» sade Guldöga. »Men till gengäld kan man då vara säker på att han är den han är.» — »Vad menar du, Guldöga?» sade Dunfin. Guldöga ville först inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite. »Vi har aldrig sett en vit gås följa med vildgässen,» sade systern, »och vi undrar om han kan vara förtrollad.» — »Ni är bra dumma! Han är ju en tamgås,» sade Dunfin harmset. — »Han för med sig en, som är förtrollad,» sade Guldöga, »och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, att han kan vara en svart skarv?»
Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin. »Du menar inte vad du säger,» sade den lilla grågåsen. »Du vill bara skrämma mig.» — »Jag vill ditt bästa, Dunfin,» sade Guldöga. »Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik.»
Pojken satt mittibland gässen och hörde på hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande. »Tummetott! Tummetott!» ropade hon. »Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom!» — »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan. »Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!» sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. »Är det de här, som du har ätit av?» sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. — »Ja,» sade gåskarlen. — »Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig,» sade Akka. »De är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött.» — »Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem,» sade gåskarlen. — »Jag hade fått dem av min syster,» sade Dunfin och berättade alltihop. — »Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin,» sade Akka, »för de vill säkert inte ditt bästa.»
Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, följde hon genast med. »Ja, han är inte så grann som den du får,» sade systern, »men han är så mycket mera tapper och oförvägen.» — »Hur kan du veta det?» sade Dunfin. — »Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande rovfågel och tar bort en av dem.» — »Vad är det för en fågel?» sade Dunfin. — »Det vet vi inte,» svarade systern. »En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han aldrig anfaller någon av oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom.» — »Måtte det gå väl bara!» sade Dunfin. — »Nej, det tror jag knappast att det gör,» sade systern. »Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något hopp.» — »Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot den främmande fågeln?» sade Dunfin. — »Ja, det ville jag visst,» sade Vingsköna. »Större tjänst kunde du inte visa mig.»
Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.
Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta, rusade Mårten gåskarl fram. »Släpp den där!» ropade han. »Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig att göra!» — »Vad är du för en galning?» sade örnen. »Det är en lycka för dig, att jag aldrig brukar kämpa med gäss. Annars skulle det snart vara ute med dig.»
Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sig för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.
Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: »Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!» — »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» sade pojken.
När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ännu. Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att skaffa bättre hjälp. »Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgässen!» ropade han. Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att strida. »Vem är det, som talar om Akka?» frågade han. Och när han nu såg Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna. »Säg Akka, att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe härute på havet!» sade han och svävade bort med skön och snabb flykt. — »Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen,» sade pojken och såg förvånad efter honom.
Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin. »Jag skulle hälsa dig från dina systrar,» sade hon. »De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren.» — »Det är verkligen sant,» sade Dunfin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan.
Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men de två andra stannade utanför. I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin. Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort från skäret.
De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. »Akka, vänd om! Akka, vänd om!» ropade han helt hastigt. »Vi har kommit i orätt sällskap! Det är Vingsköna, som följer oss!»
Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var. Akka och de andra vände sig mot henne, men grågåsen flydde inte genast. I stället störtade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben.
Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan.
Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp nerifrån havet, och knallen av ett skott hördes. I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.
Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner till havet.