Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/47
| ← Mot söder! Mot söder! |
|
Värmland och Dalsland → |
XLVII.
SÄGNER FRÅN HÄRJEDALEN.
Pojken blev orolig, därför att turisterna stannade så länge i utsiktstornet. Mårten gåskarl kunde inte komma och hämta honom, medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgässen hade brått att fortsätta resan. Mittunder berättelsen hade han tyckt sig höra gåskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgässen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vågat sig fram till balustraden för att ta reda på hur saken förhöll sig.
När turisterna äntligen voro gångna och pojken kunde krypa fram ur sitt gömställe, såg han inga vildgäss nere på marken, och ingen Mårten gåskarl kom och hämtade honom. Han ropade: »Var är du? Här är jag,» så högt han förmådde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ögonblick, att de hade övergivit honom, men han var rädd, att de hade råkat ut för en olycka och undrade hur han skulle bära sig åt för att få reda på dem, då Bataki, korpen, slog ner bredvid honom.
Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att hälsa Bataki med ett så glatt välkommen, som han nu gjorde. »Kära Bataki,» sade han, »vad det var väl, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Mårten gåskarl och vildgässen.» — »Jag kommer just med hälsningar från dem,» svarade korpen. »Akka märkte, att en jägare strövade omkring här på berget, och därför tordes hon inte stanna och vänta på dig, utan har rest i förväg. Sätt dig nu opp på min rygg, så ska du vara hos dina vänner om en liten stund!»
Pojken satte sig med all hast till rätta på korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgässen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha väckt den till liv på nytt. Små lätta dunstslöjor höjde sig på en gång ur sjön, ur åkrarna och ur skogen. De tätnade och bredde ut sig med förunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, böljande dimmor.
Bataki flög fram ovanför dimman i klar luft och strålande solsken, men vildgässen måtte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omöjligt att få syn på dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte något svar. »Det här var då en riktig otur,» sade Bataki till sist. »Men vi vet ju, att de far mot söder, och så snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda på dem.»
Pojken var allt bedrövad över att ha blivit skild från Mårten gåskarl just nu, när de befunno sig på resa och den store vite kunde råka ut för alla möjliga faror. Men när han hade suttit och ängslats ett par timmar, sade han till sig själv, att ännu hade ju ingen olycka skett, och då var det inte värt att förlora sitt goda humör.
Just i detsamma hörde han en tupp gala nere på jorden, och genast lutade han sig fram över korpryggen och ropade: »Vad heter landet, som jag far fram över? Vad heter landet, som jag far fram över?» — »Det heter Härjedalen, Härjedalen, Härjedalen,» gol tuppen. — »Hur ser det ut nere hos er?» frågade pojken. — »Fjäll i väster, skog i öster, bred ådal genom hela landet,» svarade tuppen. — »Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig,» ropade pojken.
När han hade rest än en stund, hörde han en kråka kraxa nere i dimman. »Vad finns det för människor i det här landet?» ropade han. — »Präktigt och bra bondfolk,» svarade kråkan, »präktigt och bra bondfolk.» — »Vad har de för sig?» frågade pojken. »Vad har de för sig?» — »De sköter boskap och hugger skog,» kraxade kråkan. — »Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig,» ropade pojken.
Ett stycke längre fram hörde han, att en människa trallade och sjöng nere i dimman. »Finns det någon stor stad i det här landet?» frågade pojken. — »Vad... Vad... vem är det, som ropar?» genmälde människan. — »Finns det någon stad i det här landskapet?» upprepade pojken. — »Jag vill veta vem det är, som ropar,» skrek människan. — »Jag kunde väl tro, att jag inte skulle få något besked, när jag frågade en människa,» ropade pojken.
Det dröjde inte länge efter detta, förrän dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken såg nu, att Bataki flög fram över en bred floddal. Det var grant landskap med höga fjäll här som i Jämtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanför bergen. Det var långt mellan byarna, och åkrarna voro små. Bataki följde floden mot söder, ända tills de kommo i närheten av en by. Där slog han ner på en stubbåker och lät pojken stiga av.
»På den här marken har det vuxit korn i sommar,» sade Bataki. »Se efter om du inte kan finna något ätbart!» Pojken lydde rådet, och det dröjde inte länge, förrän han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och åt, började Bataki språka med honom.
»Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?» frågade han. — »Ja, nog ser jag det alltid,» svarade pojken. — »Det heter Sonfjället,» fortfor korpen, »och du kan tro, att det har funnits gott om vargar där förr i tiden.» — »Det var nog en god tillflyktsort för dem,» medgav pojken. — »Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt svårt med dem många gånger,» sade Bataki. — »Kanske du kommer ihåg någon bra varghistoria, som du kunde berätta mig?» sade pojken.
»Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl,» sade Bataki. »Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter
honom, när han for på Ljusnans is. Det var väl en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra häst, så att han hade inte mycket hopp om att komma undan.
När karlen hörde vargarna tjuta och såg vilken stor skara det var, som han hade efter sig, förlorade han all besinning och tänkte inte en gång på att han borde kasta byttor och såar och kar ner från lasset för att lätta det. Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart den någonsin kunde, men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av skräck.
Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.
Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Hon var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på långt håll.
Gumman vandrade rätt emot vargarna. Det måtte ha varit så, att släden skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, och medan de slete sönder henne, kunde han själv hinna undan.
Hon gick långsamt, lutad över en käpp. Det var tydligt, att hon var förlorad, om han inte hjälpte henne. Men också om han stannade och läte henne stiga opp på slädbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli räddad fördenskull. Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att kunna rädda två andra.
Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne och inte lämnat hjälp.
Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. ’Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mött henne,’ sade han för sig själv.
I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men hon hade varken ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset. Det måtte ha varit något, som hade förstenat henne. ’Det var väl jag, som såg ut som ett troll, när jag for förbi henne,’ tänkte karlen.
Han försökte känna sig nöjd nu, när han var säker om att komma undan. Men med detsamma började det svida och värka i bröstet på honom. Han hade aldrig förr gjort något vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var förstört. ’Nej, det får gå, hur det vill,’ sade han och höll in hästen, ’men jag kan inte lämna henne ensam med gråbenen.’
Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades ändå, och han körde snart fatt gumman. ’Kom fort opp på slädbottnen!’ sade han och talade hårt, för han var ond på sig själv, därför att han inte hade lämnat gumman åt sitt öde. ’Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll,’ sade han. ’Nu får både Svarten och jag gå åt för din skull.’
Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. ’Svarten har gått fem mil förut i dag,’ sade han, ’så att du kan förstå, att han snart ska tröttna, och lasset har inte blivit lättare, sedan du har kommit opp på det.’
Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hunnit opp honom. ’Nu är det slut med oss,’ sade han. ’Det var inte till mycken glädje varken för dig eller mig, att jag försökte frälsa dig, Finn-Malin.’
Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. ’Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.’ Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var alldeles inpå släden. Men nu stannade de för att undersöka det, som vräktes ut på isen, och de resande fick på nytt litet försprång.
’Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt vargarna,’ sade gumman, ’så att du kan komma undan.’ När hon sade detta, höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig för att kasta ut karet. Men i själva verket var hans tankar upptagna av något helt annat. ’Häst och karl, som ingenting felar, ska väl inte behöva låta en gammal kvinna bli oppäten av vargarna för deras skull,’ tänkte han. ’Det måtte väl finnas någon utväg till räddning. Ja, visst finns det någon. Det är bara det hindret, att jag inte kan hitta reda på den.’
Han begynte omigen skjuta på bryggkaret, men så hejdade han sig på nytt och slog till ett skratt.
Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.
’Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!’ sade han. ’Det var duktigt av dig, att du ville kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.’
Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.
Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.
Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. ’Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,’ sade han, ’ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den.’»
Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att ha en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. »Jag undrar varför du talar om den där historien för mig,» sade pojken. — »Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället,» svarade korpen.
De foro nu vidare neråt Ljusnan, och om någon timme voro de komna till byn Kolsätt, som ligger alldeles vid gränsen mot Hälsingland. Här slog korpen ner i närheten av en liten låg koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka hammarslag hördes inifrån huset. »När jag ser den där smedjan,» sade korpen, »kommer jag att tänka på att det förr i världen fanns så goda smeder i Härjedalen och framför allt i den här byn, att de inte hade sin like i hela landet.» — »Du kommer kanske ihåg en historia om dem också, som du vill berätta för mig?» sade pojken. — »Ja, nog minns jag en om en smed ifrån Härjedalen,» sade Bataki, »som utmanade två andra mästersmeder, en ifrån Dalarna och en ifrån Värmland, till tävlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna möttes här i Kolsätt. Dalkarlen var den, som började. Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom kom värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen. När de, som skulle döma om tävlingen, såg detta, sade de till Härjedalssmeden, att det inte lönade sig för honom att försöka, för bättre än dalkarlen eller fortare än värmlänningen kunde han inte smida. ’Inte vill jag ge mig. Det ska väl finnas ännu ett sätt att utmärka sig på,’ sade härjingen. Han lade järnet på städet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet.»
Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu ännu mera fundersam. »Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig detta,» sade han. — »Den där historien föll mig i hågen, när jag fick se den gamla smedjan,» svarade Bataki helt likgiltigt.
De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. »Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?» sade Bataki. Nej, det måste ju pojken erkänna, att han inte visste. — »Jo, det är en gravhög,» sade Bataki. »Den har blivit oppkastad över en man, som hette Härjulf och var den förste, som bosatte sig i Härjedalen och började odla opp landet.» — »Du har kanske en historia att berätta om honom också?» sade pojken.
»Jag har inte hört mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Först var han i tjänst hos en norsk kung, men han råkade i osämja med denne, så att han måste fly ur landet. Han begav sig då till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjänst hos honom. Men om en tid begärde han att få kungens syster till hustru, och när kungen inte ville ge honom en så förnäm brud, flydde han bort med henne. Han hade nu ställt det så för sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta. ’Men det ska väl ges ännu en utväg,’ tänkte han och drog med sina tjänare och skatter norrut genom Dalarna, tills han uppnådde de stora ödeskogarna, som utbredde sig ovanför Dalgränsen. Där slog han sig ner, byggde sig hus och bröt bygd och blev sålunda den förste, som bosatte sig i denna landsändan.»
När pojken hörde den sista historien, blev han ännu mera fundersam än förut. »Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig allt detta,» sade han än en gång. Bataki svarade ingenting på en stund, utan vred och vände på huvudet och knep ihop ögonen. »Eftersom vi är så här ensamma,» sade han till sist, »ska jag passa på och fråga dig om en sak. Har du någonsin tagit riktigt reda på vad den där tomten, som förvandlade dig, har satt som villkor för att du ska bli människa?» — »Jag har inte hört talas om något annat villkor, än att jag skulle föra den vita gåskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skåne igen.» — »Jag kunde just tro det,» sade Bataki, »för sist vi råkades, talade du så stolt om att det inte fanns något så fult som att svika en vän, som litar på en. Du borde allt fråga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade med tomten.» — »Akka har inte sagt mig något om detta,» sade pojken. — »Hon har väl tyckt, att det var bäst för dig att inte veta hur tomtens ord föll sig. Hon vill förstås hellre hjälpa dig än Mårten gåskarl.» — »Det är besynnerligt, Bataki, att du alltid ska vara i stånd att göra mig ledsen och orolig,» sade pojken. — »Det kan nog tyckas så,» sade korpen, »men den här gången tror jag att du blir tacksam mot mig för att jag säger dig, att tomtens ord lydde så, att du skulle få bli människa, om du kunde föra hem Mårten gåskarl, så att din mor fick lägga honom på slaktbänken.»
Pojken for upp. »Det där är väl inte annat än ett elakt påhitt av dig,» ropade han. — »Du kan fråga Akka själv,» sade Bataki, »jag ser, att hon kommer däroppe med hela flocken. Glöm nu inte det, som jag har berättat dig i dag! Det finns nog en utväg ur alla svårigheter, bara man kan finna reda på den. Det ska glädja mig att se hur det lyckas dig.»