Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hos lapparna
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Mot söder! Mot söder!
Sägner från Härjedalen  →


[ 592 ]

XLVI.
MOT SÖDER! MOT SÖDER!

FÖRSTA RESDAGEN.Lördag 1 oktober.

Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de gamla gässen med sig tjugotvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.

De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» ropade de i jämmerfull ton. — »Vad står på?» frågade förargåsen. — »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig,» skreko ungarna. — »Det går bättre, ju längre ni håller på,» svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar, klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana [ 593 ]att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade unggässen med ömklig röst. — »Vad står nu på?» frågade förargåsen. — »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.» — »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.

Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit på en stund med att ropa: »Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma,» blevo ungarna otåliga på nytt.

»Akka, Akka, Akka!» ropade de med hjärtslitande röst. — »Vad står på?» frågade förargåsen. — »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden.» — »Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.

Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt [ 594 ]under de långa kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova precis lika länge, som solen var borta från himmelen.

Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något annat också.

De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta ha blivit trampade av människofötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina ungar. Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid Stora Sjöfallet och hälsat björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt land. Han var bra glad, att han hade fått se det, men inte hade han just velat bo där. Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och [ 595 ]

B. Mesch, foto.

Torne träsk.

[ 596 ]fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.

En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning. Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i fjälldalen. Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han ville allt gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa.

Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax öster om fjällen fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, att han fick tårar i ögonen.

Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren. »Vart ska ni hän, vildgäss?» ropade flyttfåglarna. »Vart ska ni hän?» — »Vi ska till utlandet, vi såväl som ni,» svarade vildgässen. »Vi ska till utlandet.» — »Ungarna era är ju inte flygfärdiga,» ropade de andra. »De kommer aldrig över havet med så späda vingar.»

Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När [ 597 ]vildgässen sågo renarna, sänkte de sig och ropade: »Nu ska ni ha tack för i sommar! Nu ska ni ha tack för i sommar!» — »Lycksam resa, och välkomna tillbaka!» svarade renarna.

Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar och brummade: »Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte törs stanna hemma om vintern!» Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar: »Se på de där, som hellre ligger och sover halva året, än de gör sig besvär att vandra söderut!»

Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna, ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och glädje drogo mot söder. »När blir det vår tur?» frågade de tjäderhönan. »När blir det vår tur?» — »Ni får allt stanna hemma hos mor och far,» sade tjäderhönan. »Ni får allt stanna hemma hos mor och far.»


PÅ ÖSTBERGET.Tisdag 4 oktober.

Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig omkring en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga att det knappt är möjligt att undgå den. Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland, men vildgässen hunno knappt ropa ut, att nu foro de in i Jämtland, förrän dimmorna tätnade omkring honom, så att han inte kunde se något av landet. Han for fram över det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slättland, som han hade kommit till.

Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han [ 598 ]befann sig på toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att han hörde både människoröster och gnissel av åkdon, som rullade fram på en väg, men han var inte säker om detta heller.

Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos vildgässen. Allting var drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktig regndusch över sig, bara han rörde på sig. »Det här är inte stort bättre än oppe i fjälldalen,» tänkte han.

Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme där. Men han skyndade ändå med största hast tillbaka till vildgässen. »Kära Mårten gåskarl,» sade han, »tag mig på ryggen, och bär mig opp på toppen av tornet därborta! Här är så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag nog en torr plats att ligga på.»

Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom.

Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller var han befann sig. Han hade en gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och golvet voro utmålade till ett vackert och vidsträckt landskap, där det fanns stora byar och kyrkor, åkrar och vägar, järnväg och till och med en stad. Han märkte nog snart, [ 599 ]att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen av ett utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig och med verkligt land omkring sig. Men han var nu så ovan att se annat än ödemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu såg, och som var en riktig storbygd, för att bara vara en tavla.

Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö. Men denna sjö var inte grå, som insjöar bruka vara, utan över en stor del av sin yta var den lika skär som morgonhimlen, och inåt de djupa vikarna blänkte den nästan svart. Stränderna omkring sjön återigen voro inte gröna, utan lyste ljusgula tack vare alla de avmejade åkrarna och den gulnade lövskogen, som betäckte dem. Runt om det gula vidtog ett brett bälte av svart barrskog. Det kom sig kanske därav, att lövskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett så mörk ut som denna morgonen. Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande kullar, men längs hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för blå. Det fanns inte något namn för den.

Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sidan av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad. Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt. »Den där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge,» tänkte pojken. »Jag undrar vad den kan heta.»

[ 600 ]Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.

De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämnt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.

Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada, att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon. Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, innan de skulle resa därifrån. De pekade ut för varandra de många kyrkorna, som lågo runt om sjön. »Där nere har vi Sunne,» sade de, »och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö kyrka.» Sedan började de tala om fjällen. De närmaste voro Oviksfjällen. Det kommo alla överens om. Men sedan började de undra vad som kunde vara Klövsjöfjället, och vilken topp som var Anarisfjället, och var de hade Västerfjället och Almåsaberget och Åreskutan.

Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. »När jag ser Jämtland så här på en karta,» sade hon, »tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn.» — »Det skulle allt ha varit ett väldigt fjäll, det,» sade en av de andra och skrattade åt henne. — »Ja, och fördenskull blev det väl också kullstörtat. Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot och spetsig topp!» — »Det passar inte illa för ett sådant fjälland att självt se ut som ett fjäll,» sade en av de andra turisterna. »Men fastän jag har hört andra sagor om [ 601 ]

Oscar Olsson, foto.

Storsjön och Oviksfjällen.

[ 602 ]Jämtland, har jag aldrig... — »Har du hört sagor om Jämtland?» ropade den unga flickan och gav sig inte en gång tid alt låta honom tala till punkt. »Då ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa bättre än häroppe, där man ser hela landet.»

Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast.


SAGAN OM JÄMTLAND.

På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina hästar. Bäst som han höll på härmed, märkte han, att hästarna började darra av ängslan. »Vad är det åt er, hästarna mina?» sade jätten och såg sig omkring för att ta reda på vad det var, som hade skrämt djuren. Han kunde varken upptäcka björnar eller vargar i närheten. Det enda han fäste sig vid var, att en vandrare, som inte på långt när var så stor och grov som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, höll på att klättra uppför stigen, som ledde till hans fjällstuga.

Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sig inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt och spann blånor på en slända.

»Vad står på?» sade hustrun. »Du är lika blek som ett snöfjäll.» — »Skulle jag inte vara blek?» sade jätten. »Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru.» — »Detta var ju inget kärkommet främmande,» sade jättehustrun. »Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr förbi?» — »Det är för sent att öva den trollkonsten,» svarade jätten. »Jag hör honom [ 603 ]skjuta opp grinden och träda in på gården.» — »Då vill jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom,» sade jättekvinnan raskt. »Jag ska försöka ställa det så, att han inte kommer så brått igen och hälsar på hos oss.»

Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara.

Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. Inte ens de fjäll och bergklumpar, som nu ligga spridda över landet, funnos där då, utan de stodo alla uppradade långt borta i väster. Människorna kunde inte leva någonstans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där så mycket bättre. Det torde inte ha varit utan deras vilja och åtgöranden, som landet låg så öde och ogästvänligt, och det var nog på goda grunder, som bergresen kände sig ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, att asarna inte älskade dem, som spredo omkring sig köld, mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, fruktbar och prydd med människoboningar.

Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, ryckte upp dörren och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. Men med den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en stund, förekom det honom, som om [ 604 ]både eldstaden och jättekvinnan voro honom fjärmare, än när han först kom in i rummet. Stugan hade inte från början synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt hur ansenlig den var, när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila. När jättekvinnan såg, att han stannade, lade hon ner sländan, reste sig från bänken och var med få steg framme hos honom. »Vi jättar tycker om stora stugor,» sade hon, »och min husbonde brukar klaga över att det är trångt härinne. Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du är, och vad du söker hos jättarna!» Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräl med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: »Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, som har varit med om många äventyr. Nu har jag suttit hemma vid gården hela året, och jag började just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning.»

»Min husbonde är gången på jakt,» sade jättekvinnan, »och han får själv svara på dina frågor, när han kommer hem. Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du ginge din väg genast utan att råka jätten.» — »Nog ska jag vänta in honom, när jag nu är hitkommen,» sade han, som kallade sig Handfaste. — »Jag har rått dig, så gott jag förstår,» sade husmodern, »nu får du följa din egen vilja. Sätt dig här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomstdryck!»

[ 605 ]Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjödet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på golvet. Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta i tappen, men misslyckades åter. Då kallade hon främlingen till hjälp. »Du ser, att mjödet rinner bort för mig, Handfaste. Kom hit och sätt tappen i tunnan!» Gästen skyndade genast fram för att hjälpa. Han tog tappen och sökte tvinga in den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den långt framåt rummet och fortfor att översvämma golvet.

Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom barn om våren göra vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig. Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad och förskräckelse såg på arbetet. Men när han väl var färdig, sade hon med gäckande röst: »Jag tackar dig, Handfaste. Jag ser, att du gör, så gott du kan. Husbonden brukar eljest hjälpa mig att sätta i tappen. Det är inte att begära, att alla ska äga hans styrka, men när du inte rår med detta, tycks det mig bäst, att du genast drar dina färde.» — »Inte vill jag gå, förrän jag har framfört mitt ärende,» sade den främmande, men han såg skamsen och nedslagen ut. — »Slå dig då ner där på bänken,» sade kvinnan, »så ska jag sätta grytan på elden och koka gröt åt dig!»

[ 606 ]Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen. »Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte lätt.»

Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv.

Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade. Men när han lämnade kvarnen, sade hon: »Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, att du ska göra mera, än du har krafter till. Ser du nu inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att råka den, som kan mala så mycket han vill på den här kvarnen?» — »Jag tror nog ändå, att jag vill invänta honom,» sade Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt. — »Sätt dig då i lugn borta på bänken, medan jag gör i ordning en god bädd åt dig,» sade jättekvinnan, »för du lär nog bli tvungen att stanna här över natten!»

Hon bäddade med många bolstrar och dynor och önskade gästen en god sömn. »Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård,» sade hon, »men min husbonde vilar på ett sådant läger var natt.»

När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen.

[ 607 ]Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen. Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt igen den efter sig. Med detsamma stod jättekvinnan bredvid honom. »Jag ser, att du ämnar gå din väg, Handfaste,» sade hon. »Det var nog också ditt bästa råd.» — »Om din husbonde kan sova på en sådan bädd, som du har rett åt mig i natt,» sade Handfaste buttert, »vill jag inte träffa honom. Han måste vara en man av järn, som ingen kan rå på.»

Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden. »När du nu är utanför min gård, Handfaste,» sade hon, »så vill jag berätta dig, att din färd opp till oss jättar inte har varit så föga berömlig, som du själv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över. Inte heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att sätta tappen i tunnan, för det var allt det vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig. Och när du ledde vattnet fram över vårt stuggolv, skapade du fåror och fördjupningar, som nu är älvar och sjöar. Det var inte något litet prov på styrka du gav, när du vred kvarnen ett varv, för mellan stenarna låg det inte sädeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du så mycket, att hela bergvidden har blivit betäckt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar. Dessa har du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så tacksamma för detta som för det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farväl, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta härifrån till en ort, dit du inte så lätt kan komma och hälsa på oss.»

Allt detta hörde vandraren med växande vrede, och när jättekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i bältet. Men innan han ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården [ 608 ]hade legat, syntes ingenting annat än en grå bergvägg. Men vad som fanns kvar, det var de mäktiga floder och sjöar, som han hade gjort plats för på bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade söndersmulat. Kvar voro också de härliga fjällen, som ge Jämtland dess skönhet, och som åt alla, som gästa dem, skänka styrka, sundhet, glädje, mod, levnadslust, så att ingen av Asa-Tors bragder synes förnämligare än den, som han utförde, när han kastade ut fjällmassorna, allt ifrån Frostviksfjällen i norr till Helagsfjället i söder, allt ifrån Oviksfjällen strax bortom Storsjön ända till Sylarna vid riksgränsen.



[ 609 ]

Oscar Olsson, foto.

Ristaforsen.