Norlind Beethoven 1907/5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
År 1809 blir åter ett olycksår för österrikiska
hufvudstaden. Napoleon hade i maj tågat i ilmarscher
mot Wien, den 11 besköts staden, den 12 hade den
gifvit sig och länge förblef den i fransmännens händer.
Flere medlemmar af hofvet och högadeln hade flytt.
Beethoven var kvar under oro och ängslan. Då staden
bombarderades, befann han sig djupt ned i en källare
med kuddar öfver hufvudet för att inte höra kanondundret.
Hela sommaren nödgades han tillbringa i
staden i högst öfverretad sinnesstämning.
Åren 1809—1811 äro på det hela taget mindre gifvande för Beethoven. De mera framstående arbetena voro: musiken till Goethes Egmont (1809), musiken till festspelen “Ruinerna af Athen“ och “Konung Stefan“ (bägge 1811). År 1810 synes Beethoven änyo varit allvarligt förälskad och t. o. m. umgåtts med giftermålsplaner. Den 2 maj skrifver han till sin gamle vän Wegeler i Bonn och ber honom ställa om hans dopattest. Äfven i bref till vänner framlyser Beethovens längtan efter ett hem. Föremålet för hans kärlek antages numera (Kalischer) vara Therese von Malfatti, dotter till en berömd läkare i Wien. Emellertid brast också detta förhållande och Beethoven syntes tiden närmast efteråt ha varit synnerligen missmodig till lynnet. I augusti samma år skrifver Stefan Breuning till Wegeler: “Beethoven säger minst en gång i veckan, att han skall skrifva till dig, men jag tror, hans giftermålsparti har gått sönder, och därför känner han sig mindre hågad att tacka dig för dopattesten.“
En viss tröst fick Beethoven i umgänget med en annan dam, den från romantikens historia allbekanta Bettina Brentano. På våren 1810 kom Bettina till Wien för att någon tid vistas hos därvarande släktingar. Hon var då nyförlofvad med Achim von Arnim. Beethoven hörde till de första hon sökte upp. Den 15 maj skref Bettina ett bref till Goethe om de intryck Beethoven gjort på henne. Hennes beundran för Beethoven blef snart så stor, att hon i honom såg snart sagdt alla goda egenskaper, hon ville se. I bref till Goethe låter hon vår musiker yttra saker, som minst af allt likna den Beethoven vi känna.
Huru som helst har Bettina haft stor betydelse för Beethovens hela utveckling. Hon har satt honom in i diktningens värld.[1] Också har Bettina bidragit att föra Goethe och Beethoven närmare hvarandra. Beethoven hade alltid beundrat Goethe. Redan 1809 hade han satt musik till Egmont och gjort några studier till Schillers “Sång till glädjen“. Schiller tillfredsställde honom ej i samma grad som Goethe. “Schillers dikter äro ytterst svåra att sätta i musik“, säger han till Czerny, “tonsättaren måste höja sig högt öfver diktaren. Hvem kan väl det vid Schiller? Då är Goethe mycket lättare.“ År 1811 ber han Bettina, när hon skrifver till Goethe, söka upp alla de ord, som kunde uttrycka hans aktning och beundran. Längre fram i tiden, 1822, säger han (till Rochlitz): “Jag skulle vilja låta slå ihjäl mig för Goethe, och det tiofaldigt! — — — Lefve Goethe! och må vi lefva med honom.“ Till Goethe själf skrifver han den 8 februari 1823: “Den vördnad, kärlek och beundran jag haft allt sedan mina ungdomsår för den ende, odödlige Goethe har alltid förblifvit densamma. Sådant låter sig icke så lätt uttryckas i ord, särskildt för en sådan stympare som jag, som alltid blott varit van att arbeta med toner, men en säregen känsla drifver mig alltid att, hvar gång jag lefver i Edra skrifter, säga Eder så mycket.“
Sommaren 1812 träffade Beethoven och Goethe hvarandra, genom Bettinas tillskyndan, personligen i böhmiska badorten Teplitz. Motsatserna mellan de stora männen synas dock varit för stora: Goethe fin, polerad hofman med aristokratiskt tänkesätt, Beethoven för sitt yttre rätt likgiltig, i sitt sätt ofta frånstötande, med demokratiska idéer. “Hofluften behagar Goethe för mycket, mer än det höfves en diktare“, yttrade också Beethoven. Goethe tyckes heller aldrig ha fattat Beethovens storhet. Då Mendelssohn tre år efter Beethovens död var gäst hos Goethe, sökte han intressera den gamla skalden för Beethovens kompositioner. Han skrifver härom hem (den 25 maj): “Med Beethoven var Goethe inte riktigt nöjd. Jag fäste mig icke därvid, utan spelade för honom första afdelningen af c-mollsymfonien. Detta väckte hans uppmärksamhet i hög grad. Han sade först, att det var storartadt, men att det icke anslog känslan utan endast framkallade undran och förvåning. Sedan satt han en stund tyst, men började ånyo smågräla på Beethoven och den föredragna kompositionen, om hvilken senare han slutligen yttrade: “Den är stor, mycket stor, men så rasande väldig, att den kan komma huset att ramla, och när alla dessa människor se’n spela den på en gång!”
Året 1812 fulländades två stora symfonier, den sjunde i a-dur (i maj månad) och den åttonde i f-dur (i oktober), bägge framstående arbeten, särskildt den förra, hvilken åtnjuter äran att vara den oftast spelta och populäraste af mästarens symfonier.
Året 1813 är ett historiskt händelserikt år. Den 21 Juni 1813 besegrade engelske generalen Wellington på spanska halfön vid Vittoria för första gången en fransk här. Den 16 —19 oktober står det väldiga slaget vid Leipzig, där Napoleons öfvermakt i Europa krossas.
“Hade jag förstått krigskonst lika bra som tonkonst, skulle jag besegrat honom“, hade Beethoven sagt, när han fick höra fransmännens seger vid Jena. Ingen kunde mera än vår mästare fröjda sig öfver Napoleons slutliga nederlag. Redan öfver segern vid Vittoria hade i Wien firats stora glädjefester, och Beethoven hade ryckts med i entusiasmen. Uppmanad af en vän (Mälzel) hade han skrifvit en väldig tonmålning för orkester “Wellingtons seger eller slaget vid Vittoria“ (op. 91), där så realistiskt som möjligt återgafs stridens gång, kanondundret och fransmännens slutliga nederlag. Halfannan månad efter slaget vid Leipzig, den 8 december, uppfördes den rätt bullersamma kompositionen under ett gränslöst jubel från publikens sida. Beethoven dirigerade själf och Wiens samtliga musikstorheter hade ställt sig i orkestern att spela med. Själfve den gamle kapellmästaren Salieri skötte pukorna och härmade kanondundret. Den 12 december upprepades konserten med samma program, ökadt med sjunde symfonien, som nu för första gången spelades offentligt.
Slaktsymfonien har haft den politiska hänförelsen att tacka för sin framgång. Som tonskapelse står den vida efter Beethovens andra orkesterverk, och särskildt med sjunde symfonien tål den ingen jämförelse.
Den 1 november 1814 sammanträdde Europas alla makter till kongressen i Wien för att bringa reda i det politiska virrvarret. Det var en ståtlig samling af furstar och sändebud, som nu vistades inom österrikiska hufvudstadens murar. Man ville för främlingarne visa, hvilka storheter man hade, och så blef också Beethoven uppmanad att gifva en konsert med en särskildt för tillfälleb komponerad festkantat: “Det ärorika ögonblicket“. Om konserten skrifver en samtida: “Den 29 november fägnade samtliga herrskapen och ett stort antal andra närvarande sig åt en ädel njutning af annat slag i desse åt glädjen vigda hallar, det var den konstfulla musikaliska framställningen af Wellingtons slag vid Vittoria komponerad och vid uppförandet dirigerad af den världsberömde Ludvig van Beethoven. Kompositionen föregicks såsom introduktion af en af samma odödlige tonmästare komponerad symfoni, i hvilken var inlagd en af densamma med hänsyn till monarkernas och furstinnans närvaro skrifven kantat: “Det ärorika ögonblicket“. Dock hvem förmår beskrifva det brusande bifall och de till allmän hänförelse stegrade känslorna, hvilka grepo alla de närvarande, då orden tonade: “Allt hvad på jorden högt och heligt är, i dina (Viennas) murar har det sig församlat“. — Javäl, ett högt och härligt, öfvermåttan sällsynt ögonblick!“
Tyvärr höll sig ej hänförelsen för Beethovens tonskapelse så länge. Då konserten den 2 december upprepades, var åhörarskaran rätt fåtalig. Beethoven blef uppmärksammad af flere af kongressens högst uppsatta medlemmar. Bland annat fick han åt kejsarinnan af Ryssland i enskild audiens öfverbringa en polonaise för piano (op. 89). Kejsarinnan visade honom ett högst ovanligt intresse under hela den tid, hon vistades i hufvudstaden.
- ↑ Den enda gång Beethoven själf försökt sig som diktare är i en sonett till Bettina. Något mästerverk är den icke.