Norlind Beethoven 1907/6
| ← V. |
|
VI.
Tiden efter kongressen i Wien betecknar en allmän
tillbakagång, icke minst inom det konstnärliga
området. Sinnena hade varit för mycket spända, och man
längtade efter ro och lugn, äfven om det skulle köpas
med ofrihet. På musikens område betecknas den nya
tiden med Rossinis öronsmekande, melodimättade operor.
Angenäma och behagfulla utan en skymt af revolutionär
anda voro de just lämpade för en tid, som ville vaggas
till ro och glömska af de tunga, dystra minnena från
Napoleons dagar.
Ingen större motsats kan tänkas än mellan den nya tidsandan och Beethoven. Han, som sagt: “Att bli rörd passar blott för kvinnor, hos mannen måste musiken slå eld ur själen“, (till Bettina 1812), måste nu se wienarne vända sig till sentimentala musikvirtuoser. “Kraft är människomoral, och det är äfven min“, hade han en gång sagt till sin vän Zmeskall. Kraft och energi hade också alltid varit hans lösen. I hela hans väsen låg utveckling och arbete. “Låter jag min musa sofva, sker det blott, på det att hon må uppvakna desto kraftigare“, skref han till Wegeler 1826, året före sin död. Aldrig kunde han slå sig till ro med ett redan ernått resultat. “Var ni öfvertygad om”, skrifver han om sig till en skotsk förläggare, “att ni har med en sann konstnär att göra, som aldrig är tillfreds med sig själf och ständigt vill komma framåt, städse sträfvar efter att göra större framsteg i sin konst.“
Beethoven kände sig ensam och blef bitter till sinnes. Kom så därtill, att hans döfhet stegrats så betänkligt, att han var urståndsatt att samtala med människor. Alla frågor till honom måste antecknas i särskilda konversationshäften. Hans ombytlighet stegrades i oroväckande grad. Han flyttade från den ena våningen i den andra utan att bli tillfreds någonstädes. Mot tjänare var han ytterst misstänksam och fick aldrig någon hushållerska att stanna hos sig mer än ytterst kort tid. Oordningen i hans hem blef allt värre. Penningbekymmer kommo också till, enär han aldrig kunde spara.
Jämte vännen Zmeskall är det nu fru Nanette Streicher, född Stein, gift med den berömda pianofabrikanten, som tager sig an honom. Hon tvingar honom att spara och lägga undan till sitt uppehälle, hans rum ordnade hon själf med egen hand. Beethoven litade till henne som ett barn till en moder. En verklig hjälp under hela hans återstående lif blef honom Anton Schindler, hvilken 1815 som ung musikintresserad student kom till Wien och besökte mästaren. Efter hand blef denne hans oumbärlige kamrat och rådgifvare. Han skötte hans brefväxling, gick hans ärenden och tjänade honom “utan lön“ troget in i det sista. Genom Schindler ha vi intressanta underrättelser om mästarens lif under de sista tolf åren.
Beethoven plägade både vinter och sommar stiga upp i dagbräckningen och genast sitta sig till skrifbordet. Sedan arbetade han ända till klockan 2 eller 3, måltidstimmen, endast med afbrott för frukost och en eller annan promenad på en half timme för att i hufvudet utarbeta något. Dessa plötsliga småutflykter skedde alltid utan hänsyn till kyla eller värme, regn eller solsken. Därför kom han också hvarje höst tillbaka till hufvudstaden solbränd som en dagakarl. Då han befann sig i Wien brukade han städse, så snart han ätit middag, taga sig en promenad rundt hela staden flera gånger om. På eftermiddagen arbetade han aldrig, om kvällarne högst sällan. Icke ens med korrekturläsning ville han då bli besvärad, något som öfverhufvud alltid pinade honom. Då skref han hellre rent noter. För det mesta älskade han att i skymningen fantisera vid sin flygel eller också spela fiol eller viola. Bägge instrumenten måste därför alltid ligga färdiga på flygeln. Allra senast klockan 10 gick han till hvila.
Somrarne tillbragte han som vanligt på landet. Då svärmade han omkring hela dagen i ända, ibland om nätterna också i månsken, helst i skogar eller klipptrakter. Då han så där ströfvade omkring, fick han ofta idéer till sina tonskapelser eller också utarbetade han redan erhållna musikaliska tankar. Han hade därför vant sig vid att alltid bära skissböcker på sig för alt genast kunna teckna upp, hvad som kom honom i sinnet. Under sådant kringsträfvande glömde han, särskildt under de sista åren, då han var mera sluten för sig själf och lefde borta från yttervärlden, att vända hem, då måltidstimmen kom, till stor förtret för hushållerskan. Så fort han märkte, att tiden var öfverskriden, åt han i första bästa restauration utan att tänka på, att kanske där hemma särskildt inbjudna gäster sutto och väntade på honom och måltiden.
Ett mycket olyckligt inflytande på Beethovens verksamhet under senare åren kommo hans bröder Johan och Karl att utöfva. Bägge hade följt honom till Wien och där fått tillfällig sysselsättning. Johan blef sedan apotekare i Linz och bragte det till sist till sådant öfverskott af penningar, att han kunde köpa en egendom, Gneixendorf, och där lefva i sysslolös ro sina återstående dagar. Han pinade ofta sin broder Ludvig genom att i tid och otid vilja vara mellanhand vid säljandet af kompositioner till förläggare. Brodern Karl blef aldrig någonting, förföll till dryckenskap, gifte sig med en liderlig kvinna, fick 1806 en son med henne och dog 1815. I sitt testamente hade han bedt brodern Ludvig taga sig an sonen Karl. Modern, som fortsatte sitt lättsinniga lif, ville dock uppfostra sonen själf, och först efter svåra och för Beethoven högst upprörande processer lyckades det mästaren att få barnet sig tillerkändt. Beethoven ägnade sig med rörande omsorg åt gossens uppfostran, satte honom i flere bildningsanstalter och gaf själf noggranna föreskrifter, huru han ville ha undervisningen bedrifven. Han gick nästan dagligen för att se, att hans förordningar efterlefdes. Barnet hade dock fått dåliga anlag i arf och förföll snart till ett lättsinnigt lif, som bragte sorg och lidande åt Beethovens redan förut känsliga sinne. Slutligen gjorde brorsonen sommaren 1826 ett själfmordsförsök. Därigenom hade han efter dåtida förhållanden gjort sig omöjlig i sällskapslifvet. Genom Beethovens vänners hjälp insattes Karl i ett regemente som officer. Längre fram blef han en aktad ämbetsman och lefde, sedan han ärft farbrodern Johans förmögenhet, i lugn och ro för sin familj.
Vi kunna lätt förstå, att tiden närmast efter 1815 måste för Beethoven ha varit tung och svår. Då Atterbom besökte Wien 1817 fick han en gång se Beethoven på en konsert. Mästaren gjorde ett starkt intryck på den svenske skalden. Atterbom beundrar hans djupsinniga melankoliska ögon, hans höga, hvälfda panna, men om dragen i sin helhet säger han, att i hans anlete stod att läsa, att hvarje spår af lifsglädje hade flytt. Beethoven åldrades hastigt. Till öronlidandet sällade sig maglidande och en tid äfven ögonsjukdom. Mästaren blef allt mer likgiltig för sin omgifning och lefde endast i sin egen värld för sig själf.
Tiden närmast efter 1814 är helt naturligt mindre gifvande ur kompositionssynpunkt. År 1815 skrifver han musik till Goethes “Meeresstille und glückliche Fahrt“ för kör och orkester samt violoncellsonaterna op. 102, är 1816 pianosonaten i a-dur (op. 101) och sångcyklen “An die ferne Geliebte“ (op. 98), 1818 b-dursonaten för piano (op. 106).
Först 1819 begynna större arbeten. På våren 1819 hade Beethovens elev och höge gynnare ärkehertig Rudolf blifvit kardinal och ärkebiskop af Olmütz. Den högtidliga installationen var satt till år 1820. Beethoven skulle till festen skrifva och inöfva en stor mässa för kör och orkester. Otaliga störande hinder kommo emellan, så att arbetet först sent begyntes. Emellertid växte mässan under hans händer allt mer och mer i bredd. Beethoven lefde sig alldeles in i sin komposition och synes en tid ha varit “rent som besatt“. “I sitt anletes svett slog han takt för takt med hand och fot taktdelarne, innan han bragte noterna till papperet, så att hyresvärden sade upp honom, emedan han störde de andra genom sitt stampande“, berättar Schindler. Den 10 november 1820 skrifver Beethoven till Ries, att han hade mässan nästan färdig. Detta var redan lång tid efter installationen och ändå dröjde det ända till 1823 den 19 mars, innan mässan i handskrift öfverlämnades till ärkehertigen.[1] Första uppförandet ägde rum den 7 maj 1824. Mässan blef hans största komposition i kyrklig stil.
Beethoven var en allt igenom religiös natur, dock icke i samma mening som en Bach eller Haydn. Han hade tidigt fått vänja sig vid att tänka själfständigt i religiösa ting. Tiden var rationalistiskt anlagd och ville gärna filosofera öfver religionen. “Sokrates och Jesus voro mina mönster, den moraliska lagen inom oss och stjärnehimlen öfver oss“, skrifver mästaren i ett konversationshäfte 1820. Beethoven lutade liksom de samtida romantikerna åt panteismen, i det han såg Gud i de enskilda naturföreteelserna, dock var hans tro aldrig fullt utbildad och enhetlig. Till ärkehertig Rudolf skrifver han 1823: “Det gifves intet högre än att mer än andra människor närma sig gudomen, och därifrån sprida gudomens strålar bland människosläktet.“ År 1824 skrifver han till en vän, att hans hufvudafsikt vid utarbetandet af den stora mässan var att söka väcka och göra religiösa känslor varaktiga hos de sjungande och hos åhörarne.
Beethoven kände sig med mässan ha fullbordat: sitt största arbete. Hela sin inre personlighet ingöt han i tonerna, den till grund liggande texten försvann för hans inre syn, och han skref endast efter den tungt allvarliga känslostämning, som besjälade honom själf. Det var på så sätt vi erhöllo ett af Beethovens monumentalaste arbeten, där vi skådade in i mästarens inre och läsa hans tankar — men dock, mässan själf, textorden och den stämning, de vilja ge, den få vi ej. Beethoven stod för mycket öfver sin text och formade allt utan att tänka på den rent kyrkliga prägel det hela borde hafva. Som kyrkokomposition är den mindre stor, som konstverk större.
Ännu återstod för Beethoven en komposition, som fyllde hans tankar och höllo hans sinande lifskrafter uppe: en symfoni. Under arbetet på mässan hade den då och då kommit emellan och ville ej släppa sitt tag. Några skisser till den hade antecknats redan 1817 således före mässan, under mässarbetet fick den med våld pressas åt sidan och först 1823 kom den att utskrifvas. I oktober 1823 voro de tre första satserna färdiga. De voro skrifna i en mycket stor och bred stil men dock i den gamla formen. Sista satsen bröt fullständigt med det förflutna, i det att den tog upp vokala element. En väldig kör med soli slöt sig till orkestern och afslutade symfonien. I början af år 1824 var hela verket färdigt.
Redan 1809 hade Beethoven försökt skrifva musik till Schillers “Sång till glädjen“ men missmodig kastat den undan. Det var så svårt att “stå öfver Schiller“. Nu först kände sig åldringen stark nog att taga upp texten, och på denna uppbygges den storslagna sista satsen i symfonien. Redan andra satsen med sin jublande lifsglädje förbereder stämningen, tredje satsens adagio håller ännu tillbaka glädjen, innan sista satsens presto brusar ut med sin mäktiga i början blott instrumentala recitativsats. Efter ett bassolo: “Vänner, icke dessa toner! utan låtom oss uppstämma angenämare och glädjefullare“, faller kören efter hand in: “Glädje, ljufva himlagnista, dotter från Elysium …“.
“Ljus, mera ljus“, voro de sista ord Goethe yttrade, och det är, som om Beethoven i sin nionde symfoni tillropade sig själf detsamma. Han, den af sorger och lidanden nedtyngde, sjunger ännu om lifstro och glädje.
“O högsta ljus, som går din himlastig …
Ack! gif min tunga krafter att beskrifva
En gnista blott af all din härlighet.“
Så sjunger Dante vid sitt lifs afton, och så ber också Beethoven ännu på sista sjuklägret om krafter att sjunga alla de toner, som brusa inom honom.
“Jag hoppas ännu få några stora verk till världen, och sedan vill jag som ett gammalt barn sluta min jordiska bana någonstädes hos goda människor“, skrifver Beethoven till barndomsvännen Wegeler 1826, då redan sista sjukdomen brutit honom. Efter 1824 hann Beethoven endast skrifva några stråkkvartetter (opus 131, 132, 133, 135), hvilka äfven de liksom nionde symfonien andas en obeskriflig renhet och upphöjd stämning.
Det var som om man nu mot slutet rätt hade vaknat till erkännande af Beethovens storhet. Han öfverhopas med yttre hedersbevis, blir ledamot af en mängd akademier i hela Europa, däribland musikaliska-akademien i Stockholm 1822, man söker upp honom och vill gifva konserter med uteslutande hans kompositioner. Den 7 maj 1824 äger under väldig anslutning från hela Wien en konsert rum till mästarens ära. Ett dånande jubel utbryter vid konsertens slut. Beethoven står i orkestern med ryggen mot publiken allvarlig och tungsint utan att höra något bakom sig. En af sångerskorna vänder honom om, så att han åtminstone kan se den mängd af näsdukar och hattar, som svängas. Beethoven bugar sig stelt och kallt. Ännu ett jubel, hvar och en går till sitt för att aldrig få skåda Beethoven mera från konsertestraden.
I slutet af år 1826 har Beethovens magsjukdom öfvergått till vattusot. Den 18 december företages första operationen, den 8 och 28 januari samt 27 februari 1827 följa nya. För att ännu uppehålla lifskraften får han punschis i betydande mängder. Den 23 mars gör han sitt testamente, där han insätter brorssonen Karl till sin universalarfvinge. Hans barndoms vän Stefan Breuning och Schindler stå vid hans dödsläger. Den 24 förlorar han medvetandet och begynner fantisera, dagen efter är allt lugnt utan lifstecken. Den 26 på eftermiddagen utbryter ett häftigt oväder med hagel och åska. Vid första hemska åskknallen lyfter den döende sin knutna hand. Det var sista rörelsen, så begynte dödskampen — en kvart före sex var allt slut.
Det var en vacker vårdag den 29 mars 1827 med solsken och spirande lif, då Beethovens stoft fördes till sista hvilan. Hela Wien tänkte på den hädangångne, alla skolor hade gifvit lof, alla gator, där tåget skulle passera, voro högtidligt smyckade, så många, som kunde, ville följa den ende, stora mästaren på hans sista vandring. En väldig människomassa rör sig sakta och tyst mot Währingerkyrkogården, där den hänsofne skall jordas. Skalden Grillparzer håller liktalet. Inledningstexten lydde:
En konstnär var han, och hvad han var, det var han genom sin konst.
- ↑ Titeln löd: Missa solemnis. Opus 123. D-dur.