Norrlands-Blommor/Fredrika-Dagen
| ← Stjern-Natten |
|
Drömmen → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832 |
Fredrika-Dagen.
den 19 Sept.
Till Fru F. S. F. - m.
Står vårens blomma ännu frisk i lunden,
Står den ännu för vestans kyssar qvar,
Och hålla ännu fjällomstängda sunden
För vårens sol sin spegelyta klar?
O! nej! för tidigt hem till himlarunden
Drog vårens Gud, som blomsterkorgen bar
Hur vilja vi Fredrikas dag då fira,
Hvar finnas blommor, att till kransar vira!
Fort bleknar ängens blomsterväf i norden,
Som Flora väfver med sin gyllne spol:
För kall för blomman fjällens vind är vorden,
Och nordens sol är icke söderns sol.
En inre vår dock menskan har på jorden,
Hvars blommor vissna ej vid isad pol.
Vi fråge då ej, hur vi dagen fire:
Af dessa blommor kransar blott vi vire.
Tag då den fest-sång, som Dig vänner bringa,
Den i sitt sköte idel vänskap bär;
Den offergärd, vi kunna, är väl ringa,
Men tyder dock, hur Du för oss är kär.
Fast enkelt, konstlöst sångens toner, klinga,
Uppriktig, som Du sjelf, dess mening är
Och skulle icke älskas af oss alla
Den englabilden, som vi godhet kalla?
[ 22 ]
Ja, god du är. Som himlens stjernor höga
Förkunna Skaparns godhet underbar,
Så stiger engeln opp uti Ditt öga
Och talar om, hur godt Ditt hjerta var;
Då lyssna vi, och tjusningsblommor snöga
Kring själn, som drömmer sig i eden qvar;
Vi tänka, när vi höra engla-orden:
Det goda är det himmelska på jorden.
Dock stormen röt engång ur rymder vida
Och grumlade Din ungdomskällas glans.
Du led, men tålte. — Ödet trött, att strida
Af tålamodets nunna öfvervanns.
Nu mera lugnt Du ser, hur dagar skrida,
Och åren binda på Din sällhets krans
O! må, Fredrika! den för evigt grönska,
Och Du så lycklig bli, som vänner önska!