Nu lyser månen klar och kall

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Långt borta i världen
Nu lyser månen klar och kall
av Erik Axel Karlfeldt
Ur hjärtats gåtbok  →
Ur diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utgiven 1895.


Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset -

likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.

Hon vakar därinne, den svala mön,
madonnan, den dejliga, blonda,
som log åt min dyrkan, min brinnande bön
och njöt av min själavånda.

Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.
"Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen,
och dörrarna troget lyckta."