O HErre Gudh tin helga Ord,
Hafwa förgäten legat,
Och til så stoort itt Siälamord,
Länge wordet förtegat :
Vp war kommen i samma stadh,
Menniskio Dicht och Lära,
Then Skrifften oss förkasta badh,
Och widh Gudz Ord sigh nära.
2. Ty Siälen hafwer ey annan Spijs,
Ther medh hon sigh kan föda,
Then annan söker han är ey wijs,
Han wil sigh fåfängt möda :
Wår Mestare Christus thet också,
Een fåfäng Gudztienst kallar,
Then Siälenne intet hielpa må,
Om hon sigh ther widh håller.
3. Then Planterning vpryckias skal,
Som Gudh ey hafwer stiktat,
Hon får vtan twifwel sitt fall,
Til thet är hon alt plichtat,
Gudz Ord bestå i ewigh tijd,
Säker man ther på bygger,
Och boor ther medh i godom frijdh,
För Regn och Stormwähr trygger.
4. Men tackom Gudh som oss wäl bör,
För stora Nåder sina,
Som han nu medh oss alla gör,
Och dageliga låter skijna.
Hans helga Ord i Liuset igen,
See wij medh alfwar komma :
Menniskiors Dicht lijder stoort meen,
Som länge stodh i blomma.
5. Låter oss förty i Liuset gå,
At wij må Lijfwet finna,
Om Gudh tager oss ther ifrå,
Kunne wij tijt ey hinna,
I Mörckret wandrar man ey rätt,
Man stöter sigh snart illa,
Han träder här mång owisz Fiät,
Och går om Wägen willa.
6. Så är thet wäl stoor Klagan wärdt,
Och är een högeligh Qwijda,
At man hafwer Mörkret kärt,
Och må ej ljuset lida;
Men HERre, tu som ljuset äst,
Uplys wårt mörka sinne:
Mörkret fördrifwa kan tu bäst,
Som ligger i hjertat inne.
7. Jag är wisz om himmel och jord,
At the ju sin kos fara,
Lijkwäl måste aldrigh Gudz Ord,
Förgås och ogilt wara :
Widh them iagh migh wil hålla wist,
Och låta migh ey förskräckia,
Ehwad ondt aff sin arga list,
Migh Fienden kan vpwäckia.
8. När iagh nu i itt sådant Modh,
Warder aff Werlden tagen,
Then Dödh är migh förwisso godh,
Saligh är migh then Dagen :
Thes tackar jag min Fader blijdh,
Sitt Löffte han wäl håller,
Han seer til migh i allan tijd,
Ehwad på färde faller.
9. Så beder iagh tigh Fader min
Som migh i all Nödh styrcker,
Tu giff tin Ande i Hiertat in,
När thet fast swijder och wärcker,
Och iagh måste aff thenna Öö,
Ther ingen slipper medh Lijfwe,
At iagh tå måtte glader döö,
Och sedan medh tigh lefwa.
