Odæ Sveticæ (1674)/IV. Werldenes fåfängia
| ← III. Dygd är alltings rätta bruk |
|
V. Tröste-sång → |
Är nu fåfängt lijte wärdt/
Hwem wil haa't så mycki kärt?
adagio
Hwad är doch Werldsens wäsende? En Skugga/ som utan Kropp är Kroppen lijk. Thess herligheet? utwertes glittran/ inwertes gytia: Skeenfagert ögneprål/ sann gnagand' HierteMatk. Thess Högheet? en Liungeld/ som blixtrar högt i Lufften blå/ män strax man effter seer/ så är han slagnet neer/ thess glans ey synes meer.
Hwad är dock Menskians Lefwerne? En Dröömning/ som myckit tycks dock intet är. Thess fägring? en Regneboga/ som färg-rijk prålar/ män til sitt wäsende/ är skeen i Wattuskyyn. Thess Lycka? et Kull'r-hiuul/ som häfwer osz som snarast opp/ män bärs så lijte wijd/ at thäd sigh hwälfwer om/ så är man fallen nijd.
Hwad är wårt förehafwande? En Barnalek, som buldrar stort, sjelf intet wärd. Wår åhoga? et darrand' aspelöf, som aldrig stilla finns, til thes thet bleknar bort, Och äntlig faller af. Stor ägor? smått barnwerk, hwars minsta mohn wi fägnom högt; Men straxt thet illa far ell' från osz kommer bort, wårt mod bedröfwat är.