Odæ Sveticæ (1674)/IX. Den unga sielf-klokes Swaar
| ← VIII. Til en ung sielf-klook |
|
X. Ode om förnufftet ock Willjan → |
Hvad gijnar thed man androm rår/
När hwar sitt tycki efftergår;
En annars liud om Örat slår/
Ens egen hog om Hiertat rår.
Hoo rätta will en ond/ ondt waan/
Han twätta wil en Morian.
Hwar ästu af-und kommen frå/
At tu alt gott misz-unna må?
Från Blåkulla/ af Hliotens stamm/
I fierde tunglet kommen fram/
At tu så kall om hiertat wardt/
Din syyn så wrång/ din tand så swart.
När bruna lockar warda grå/
När röda läppar warda blå;
När rosen-kinner wisznad stå/
När snälla fötter tröttna gå:
Då blijr för dig och mig förseent/
All glädie blijr osz då förmeent.
Derför frisk opp min ädla Siäl/
Försum dig eij at lefwa wäl;
Ded hällsta bästa du kan få/
Däd lätt för dijna lyster gå:
När iag en gång i grafwen faar/
Hvad öfrigt är en annan taar.