Odjur, människor och gudar/En gammal spåman
← En »urga»-färd |
|
»Döden från den vite mannen skall stå bakom er» → |
EN GAMMAL SPÅMAN
Från denna plats fortsatte jag min färd på den ordinarie postvägen. I dessa trakter hade mongolerna mycket dåliga och uttröttade hästar, emedan de ständigt voro nödsakade att anskaffa sådana åt Daichin Vans och överste Kazagrandis talrika kurirer. Vi voro tvungna att tillbringa natten vid den sista »ourton» före Van Kure, där en reslig gammal mongol och hans son förestodo stationen. Efter vår kvällsvard tog han fårets skulderblad, som blivit omsorgsfullt renskrapat från allt kött, såg på mig, lade under en del besvärjelser detta ben bland glöden och sade:
»Jag tänker spå er. Mina förutsägelser slår alltid in.»
När benet svartnat, tog han ut det från glöden, blåste bort askan och började granska dess yta mycket noga och skåda in i elden genom det. Han fortsatte sin undersökning en lång stund och lade därpå med rädsla i sitt ansikte benet tillbaka bland kolen.
»Vad såg ni?» frågade jag skrattande.
»Var tyst!» viskade han. »Jag kunde urskilja förskräckliga tecken.»
Han tog ut benet igen och började undersöka det synnerligen noggrant, under det han hela tiden framviskade böner och gjorde en del besynnerliga rörelser. Med mycket högtidlig och lugn röst uttalade han sina spådomar.
»Döden i skepnad av en lång, vit man med rött hår skall stå bakom er och länge och noga vakta er. Ni kommer att märka det och invänta ert öde, men döden kommer att draga sig tillbaka … En annan vit man blir er vän … Innan fyra dagar förgått, skall ni förlora edra bekanta. De kommer att dö för en lång kniv. Jag ser redan deras lik uppätas av hundar. Akta er för mannen med ett huvud, som är likt en sadel! Han traktar efter ert liv.»
Sedan den gamle mannen uttalat sin spådom, sutto vi en lång stund och rökte och drucko te, men han såg fortfarande på mig med bävan. Den tanken genomfor min hjärna, att på det sättet måste en dödsdömd bli betraktad av sina kamrater i fängelset.
Nästa morgon lämnade vi spåmannen före soluppgången, och när vi färdats omkring tjugufyra kilometer, kommo vi i sikte av Van Kure. Jag träffade överste Kazagrandi i hans högkvarter. Han var en man av god familj, skicklig ingenjör och tapper officer, som utmärkt sig vid försvaret av ön Moon i Östersjön och sedan i strider mot bolsjevikerna vid Volga, Överste Kazagrandi bjöd mig på ett bad i ett riktigt badkar, vilket fanns hemma hos ordföranden i platsens handelskammare. När jag var i hans hus, kom dit en ung kapten, som var mycket lång. Han hade långt, lockigt rött hår och ett ovanligt ljuslätt ansikte, som dock var tungt och slött med stora, iskalla ögon samt vackra, veka, nästan flickaktiga läppar. Men i hans ögon fanns en sådan kall grymhet, att det var mycket obehagligt att se på hans i övrigt fina anletsdrag. När han gått ut ur rummet, talade vår värd om för mig, att det var kapten Veselovsky, adjutant hos general Rezukhin, som kämpade mot bolsjevikerna i norra Mongoliet. De hade anlänt just samma dag för att ha en rådplägning med baron Ungern.
Efter lunchen blev jag av överste Kazagrandi inbjuden till hans jurta, där han började språka om förhållandena i västra Mongoliet, där situationen blivit mycket allvarsam.
»Känner ni doktor Gay?» frågade mig Kazagrandi. »Ni vet, att han hjälpte mig att sätta upp min truppavdelning, men från Urga beskylles han för att vara sovjetagent.»
Jag tog Gay i försvar så mycket jag kunde. Han hade hjälpt mig, och själv hade han hållits om ryggen av Koltjak.
»Ja, ja, jag har också sökt fritaga honom på samma sätt från alla beskyllningar», sade översten, »men Rezukhin, som kommit hit just i dag, har med sig uppsnappade brev från Gay till bolsjevikerna. På order av baron Ungern har Gay och hans familj i dag blivit sända till Rezukhins högkvarter, men jag fruktar, att de inte kommer fram dit.»
»Varför det?» frågade jag.
»De kommer att bli avrättade på vägen», svarade överste Kazagrandi.
»Vad skall vi göra?» frågade jag. »Gay kan inte vara bolsjevik, därtill är han alltför väluppfostrad och dessutom alltför klok.»
»Jag vet inte, jag vet inte», mumlade översten med en modfälld gest. »Försök att tala med Rezukhin!»
Jag beslöt att genast sätta mig i förbindelse med Rezukhin, men just då kom överste Philipov in i rummet och började tala om misstag som gjorts i avseende på soldaternas utbildning. När jag tagit på mig min ytterrock, inträdde en annan person. Det var en liten officer i en gammal grön kosackmössa med skärm och en sliten grå mongolkappa. Hans högra hand vilade i en svart bindel. Det var general Rezukhin, för vilken jag genast blev föreställd. Under det därpå följande samtalet frågade generalen mycket artigt och mycket ingående om Philipovs och mina levnadsomständigheter under de senaste tre åren och skämtade och skrattade på ett försynt och taktfullt sätt. När han om en stund avlägsnade sig, passade jag på tillfället och gjorde honom sällskap.
Han hörde på mig mycket uppmärksamt och artigt och sade sedan med sin lugna röst:
»Doktor Gay är sovjetagent, fastän han ger sig ut för att vara vit för att bättre kunna se, höra och ta reda på allting. Vi är omgivna av fiender. Det ryska folket är demoraliserat, och för pengar är det med om vilket förräderi som helst. Så var också förhållandet med Gay. För övrigt tjänar det ingenting till att att resonera om honom längre. Han och hans familj finns inte mer i livet. Mitt folk har i dag förpassat dem till en annan värld.»
Med bestörtning och fasa betraktade jag denne lille prydlige man, som hade en så mild röst och ett så artigt sätt. I hans ögon kunde jag skönja ett sådant hat och en sådan envishet, att jag genast förstod vördnaden och fruktan hos alla de officerare jag sett i hans närhet. Sedermera lärde jag i Urga ännu bättre känna denne general Rezukhin, som gjort sig bekant genom sin stora tapperhet och sin gränslösa grymhet Han var baron Ungerns bandhund, städse beredd att kasta sig i elden eller gripa vem som helst i strupen, som hans herre kunde utpeka.
Endast fyra dagar hade då förgått, och »mina bekanta» hade dött »för en lång kniv», så att en del av spådomen hade gått i fullbordan. Och nu hade jag att vänta den hotande döden. Det skulle icke dröja länge. Redan två dagar därefter ankom befälhavaren för den asiatiska kavalleridivisionen, baron Ungern von Sternberg.