Peloponnesiska krigets fortsättning och slut

←  Alkibiades och krigståget mot Sicilien

Illustrerad Verldshistoria, första delen av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein Peloponnesiska krigets fortsättning och slut

Athen under de trettio tyrannerna  →

4. Peloponnesiska krigets fortsättning och slut (413—404).

Olyckan på Sicilien nedföll öfver Athen såsom ett åskslag. I början ville man ej sätta tro dertill; då det var omöjligt att tvifla längre, vände sig den allmänna förbittringen mot dem, som tillstyrkt eller befrämjat företaget. Detta räckte likväl ej länge. Då den första rörelsen lagt sig, blef Athen åter sig sjelf värdigt; det upphörde med onyttiga anklagelser för att blott tänka på att bjuda de gamla fienderna spetsen och äfven alla nya, hvilka olyckan skulle förskaffa dem. Nya skepp byggdes skyndsamt, Sunion befästades för att skydda sädestillförseln från utlandet, och ett tiomannaråd tillsattes för att göra den verkställande magten mer skyndsam. Det afgörande ögonblicket syntes verkligen hafva inträffat. Evböa, Athens förrådshus, lofvade konung Agis, hvilken enligt Alkibiades’ trolösa råd intagit och befästat Dekeleia, att göra uppror, om det kunde påräkna något understöd. Lesbos, Chios och Erythrä gåfvo samma löfte. Tissaphernes och Pharnabazos, satraper öfver provinserna i Mindre Asien och vid Hellesponten, förbundo sig att gifva subsidier till underhåll af en flotta. Pharnabazos’ utskickade hade redan lemnat 25 talenter; Sparta befalde sina bundsförvandter att utrusta 100 galerer. Man bemannade blott 21; och, då dessa skulle utlöpa ur Saroniska viken för att segla till Chios öfver ett haf, på hvilket man trodde sig ej skola finna ett enda fartyg från Athen, stötte de med förskräckelse på en eskader, hvilken tvang dem att återvända med sådan skyndsamhet, att de stötte på grund och förliste. Men, innan underrättelsen om denna oförutsedda olycka hunnit till Asiens kuster, skyndade sig Alkibiades till Chios med 5 spartanska skepp, hvilka han sade vara endast förtruppen till en stor utrustning. Det aristokratiska partiet i Chios förmådde folket att affalla från Athen. Erythrä och Klazomenä, sedan äfven Teos, Lebedos och slutligen Miletos slöto sig till det peloponnesiska förbundet. Alkibiades var förrädare emot Athen, den spartanske befälhafvaren, hvilken åtföljde honom, var förrädare emot hela Grekland, genom att med Tisaphernes underteckna ett fördrag, hvilket åt storkonungen öfverlemnade alla Greker i Asien och på öarna (412).

Athen var ensamt mot alla; länge kunde det ej uthärda en sådan ansträngning; en oväntad händelse, Alkibiades’ brytning med Sparta, förlänade det något andrum. Denne ovanlige man hade gjort Spartanerna förvånade öfver den lätthet, hvarmed han förstått tillegna sig deras seder och bruk. Deras grofva bröd och svarta soppa förtärde han med sådan begärlighet, som hade de alltid utgjort hans enda föda, och deras stränga kroppsöfningar tycktes hafva tillhört hans uppfostran ifrån barndomen. Emellertid kunde han ej helt och hållet beherska sitt lättsinne. Konung Agis, hvars äktenskapliga lycka han grumlat, traktade efter hans lif, och spartanska regeringen, orolig öfver hans alltför stora inflytande på deras bundsförvandter, gaf befallning att döda honom. Detta var att skipa rättvisa på storkonungens sätt. Alkibiades, underrättad om den belöning, som väntade honom för de stora tjenster, han bevisat Sparta, lemnade dess krigshär och flydde till Tissaphernes, hvilken han förvånade genom sin veklighet och tjusade med sitt snille. Men det var honom ej nog att få dela satrapens utsväfningar; förjagad ifrån Sparta, ville han genom sina tjenster återskaffa sig tillträde till Athen. Han förestälde Tissaphernes faran af att göra ett enda folk till det herskande både till lands och sjös; bättre vore då för storkonungens intresse att uppehålla jemnvigten mellan Sparta och Athen och låta dem ömsesidigt försvaga hvarandra. Emedan Sparta nu läge öfver, vore det klokast att indraga subsidierna och ej lemna något understöd med den pheniciska flottan. Tissaphernes gillade fullkomligt dessa åsigter, hvilka öfverensstämde både med hans statskonst och hans girighet. Med skicklighet utdelade penningar bland anförarne för den peloponnesiska flottan förmådde dem att i overksamhet förstöra en dyrbar tid. Hermokrates från Syrakusa var den ende, som bevarade sina händer rena från det fremmande guldet. Alkibiades begagnade sig af den inträdda förändringen för att förskaffa sig den i Samos varande athenska härens ynnest. Han satte sig i hemlig förbindelse med de till största delen aristokratiskt sinnade befälhafvarne. Mot Alkibiades’ löfte att förskaffa Athen subsidier och hjelp af Perserna, åtogo sig desse att störta den demokratiska styrelse, hvilken fält dödsdomen öfver Alkibiades, och utverka hans återkallande till Athen. Peisandros åtog sig detta ingalunda lätta uppdrag. Han afreste till Athen, men lyckades till en början ej genomdrifva sin plan. Oaktadt han framhöll fåmannaväldets nödvändighet för statens räddning, åtminstone för närvarande, tvekade man att vidröra den af Aristides och Perikles så högt värderade demokrati, till hvilken alla stora handlingar under det senast förflutna århundradet anknöto sig. Då man ingenting kunde uträtta på öfvertygelsens väg, började aristokraterna, för hvilka de senaste årens olyckliga krig hade blifvit allt mer och mer tryckande, att använda våld. För att gifva styrka åt sin opposition hade adeln sedan långt tillbaka bildat hemliga föreningar (hetärier). Medlemmarne af dessa föreningar hade vid Tanagra kämpat till sista man för att rentvå Kimon, deras dåvarande ledare, från en misstanke. De nuvarande hetärierna, mindre mägtiga af ädla handlingar, voro mer verksamma för att störta den folkliga styrelsen. De tillstälde nu en vida utgrenad sammansvärjning. Flera af folkets ledare mördades, de femhundrades råd ersattes af ett fyrahundramannaråd, och, i stället för den allmänna folkförsamlingen, infördes en folkförsamling, bestående af 5000 medborgare. valde efter förmögenhet. Folkförsamlingen hade förut sällan uppgått till detta antal, men alla hade likväl haft rättighet att deltaga deri. Dessutom berodde dess sammankallande på det nya rådets vilja, kvilket kompletterade sig sjelf och egde en obegränsad magt. Slutligen beslöt man, för att aflägsna de fattige ifrån alla embeten, att ingenting annat än krigstjenst skulle betalas med penningar.

Den nya styrelsen trodde sig nog stark att vara Alkibiades förutan, hvarföre den glömde bort hans förslag. Han fick vara qvar i sin landsflykt. Detta var en oklokhet. Den begick en annan genom att falla på knä för Spartanerna. Fred erbjöds på de mest förödmjukande vilkor, hvarföre Agis, som trodde Athen fullt af inre söndringar och hoppades, att aristokraterna skulle för honom öppna portarne, från Dekeleia gjorde ett plötsligt anfall mot staden. Men folket glömde vid fiendens annalkande sin usla styrelse och skyndade honom till mötes. Agis blef tillbakaslagen och återvände till Dekeleia. Enligt Peisandros’ planer skulle en statshvälfning, understödd af de aristokratiskt sinnade befälhafvarne, samtidigt utföras i Samos. Man begynte der liksom i Athen med mord. Men krigshären, hvilken till största delen var demokratiskt sinnad, uttalade sig för bibehållandet af den gamla och ärorika författningen. Alla aristokratiskt sinnade anförare afsattes, och Thrasybulos och Thrasyllos, två folkvänligt sinnade anförare, sattes till befälhafvare öfver krigshären, hvilken med ed förband sig att fortsätta kriget mot Sparta och störta tyrannerna. Invånarne i Samos förbundo sig till detsamma. Argos erbjöd sitt bistånd.

Athen berodde härefter af krigshären; krigshären tillhörde den skickligaste, och den skickligaste var Alkibiades. De store hade svikit honom. Tillbakastött från ett håll, vände han sig åt ett annat. Nyligen hade han klandrat den demokratiska styrelsen. Nu gillade och berömde han den. Han bländade krigshären med sina falska löften, lofvade subsidier från Tissaphernes och den pheniciska flottans bistånd. Enhälligt lemnade man honom plats bland befälhafvarne.

Krigshären ville genast rycka emot Athen, för att störta den nya regeringen. Alkibiades lade band på dess ifver med det påståendet, att, om man lemnade Samos, skulle hela Jonien och Hellesponten falla i fiendens händer. Detta uppskof höll på att blifva Athens undergång, ty det hotades oupphörligt af de fyrahundrades förräderi och den peloponnesiska härens anfall. Men Alkibiades hade sina skäl att ej återvända till sin fädernestad, förrän han utfört någon stor bedrift, för hvilken han kunde räkna på tacksamhet.

Efter fyra månaders inre olyckor och strider upplöstes åter de fyrahundrades råd, och demokratien återstäldes. Domen öfver Alkibiades upphäfdes, hvarpå Athens flotta med hans hjelp besegrade Spartanerna vid Abydos. Väl blef Alkibiades, då han strax derpå besökte Tissaphernes för att skaffa penningar för flottans behof, af honom qvarhållen såsom fånge; men han lyckades åter fly och tillkämpade sig i spetsen för den athenska flottan år 410 den glänsande segern vid Kyzikos, hvarest hela den peloponnesiska flottan blef tagen, och besättningen, som stigit i land, fullständigt besegrad. Hermokrates, som intagit den fallne anförarens plats, skref till ephorerna i Sparta: »Allt är förloradt: Mindaros är död; inga lifsmedel; hvad bör göras?» Sparta, genom detta lakoniska bref beröfvadt sina högt sväfvande förhoppningar, erbjöd fred på det vilkor, att hvarje stad skulle få behålla, hvad den innehade. Men Athen, som, utom öfriga förluster, äfven blifvit beröfvadt Evböa, på samma gång dess förmur och dess förrådshus, ansåg sig nu, då lyckan började återkomma, ej böra nedlägga vapen.

Vid detta återvändande af lyckan var ej allt Alkibiades’ förtjenst. Vid den lysande befälhafvarens sida stodo, hans skickliga embetsbröder, i synnerhet Thrasybulos, segraren vid Sestos, och bakom stod det athenska folket, hvilket, oaktadt sina uttömda krafter och sin inre oenighet, lemnade medel att besegra både Grekland och Persien, hvilka hade förenat sig emot det. Emellertid glömde Athenarne hans förräderi och gåfvo honom hela äran af de nya framgångarna. Hans vänner uppmanade honom att hemkomma för att njuta af sin triumf. Den 6 Juni 408 landsteg han under folkets jubelrop i Peiräevs, medförande ett rikt byte och segertecken af alla slag. Han infann sig genast i rådet och i folkförsamlingen, hvarest han uppträdde och talade med sin vanliga öfverlägsenhet. För det förflutna anklagade han snarare ett oblidt öde än folket, angående framtiden intalade han alla mod och förhoppning. Folket valde honom derpå till öfverbefälhafvare både till lands och sjös, hans till staten indragna förmögenhet återlemnades, och presterna återtogo den förbannelse, som hvilade öfver hans hufvud.

Han afseglade åter med en ny af 100 treroddare bestående flotta för att bringa till lydnad de ännu ohörsamme öarna och städerna och fullständigt tillintetgöra fienderna i det Agäiska hafvet. Men detta gick icke så hastigt, som Athenarne hade väntat sig. Det var ej nog med, att Spartanerna under tiden satt i spetsen för sin flotta en man, som i tapperhet och insigt var den förslagne och lycklige Alkibiades vuxen och i list och samvetslöshet honom öfverlägsen; inom det persiska riket hade äfven en förändring inträffat, hvilken var högst skadlig för Athen. I stället för Tissaphernes hade nämligen Cyrus d. y., en yngre son af den dåvarande persiske konungen Darius II, blifvit sänd till Mindre Asien såsom ståthållare. Han eftersträfvade en nära förbindelse med Sparta, emedan det såsom en betydande landtmagt skulle kunna gifva honom ett kraftigt understöd i hans hemliga planer att göra sig till herre öfver det persiska riket. För Lysander var det sålunda lätt att vinna honom och af honom utverka sig en betydlig penningsumma, så att han kunde höja solden på sin flotta och lugnt afvakta ett angrepp af Athenarne, hvilkas sämre besoldade kamrater öfvergingo till honom i stor mängd. Alkibiades, hvilken saknade penningar, begaf sig ut på plundringståg och lemnade flottan i sin underbefälhafvares händer. Denne, som blifvit qvarlemnad nära Ephesos med uttryckligt förbud att ej inlåta sig i någon strid, var ohörsam, förlorade 15 fartyg och stupade sjelf. Ju mer man hade väntat af Alkibiades, desto mer skäl till förargelse och misstanke ansåg man sig hafva. Hans fiender anklagade honom för försumlighet, utsväfvande lefnadssätt, egennyttigt förtryck mot bundsförvandterna och sträfvande efter högsta magten. Man kan ej synnerligen undra på, om folket, med hans fordna handlingssätt i friskt minne, nu var alltför snart färdigt att tro på ett nytt förräderi. Alkibiades afsattes, och 10 andra befälhafvare, bland dem Konon, utnämndes till hans efterträdare (407). Han litade hvarken på krigshären eller Athen, utan begaf sig till Thrakien, der han med en skara värfvadt folk förde krig för egen räkning.

Ännu en gång tycktes lyckan le emot Athenarne. Då Lysanders befäl gått till ända, skickades till hans efterträdare den flärdlöse och omutlige Kallikratidas, hvilken, inseende det nesliga uti att bero af Persernas hjelp, sträfvade att åstadkomma endrägt och fred Hellenerna emellan. Under hans befäl anföllo Spartanerna Lesbos och innestängde Konon med återstoden af Athens flotta i hamnen vid Mytilene. Underrättade härom, uttömde Athenarne sina sista tillgångar för att skicka undsättning. Alla, som ej voro oundgängligen nödvändiga för murarnes bevakning, stego ombord på den i största hast utrustade nya flottan. Följden af dessa ansträngningar var, att Athenarne vid de Arginussiska öarna i närheten af Lesbos besegrade Kallikratidas, hvilken dog hjeltedöden. Äfven segervinnarne förlorade många fartyg, men många af besättningen skulle kunnat rädda sig på spillrorna, om man hade befunnit sig närmare land. En storm uppkom, och en stor mängd omkom i vågorna, utan att ens kunna erhålla någon begrafning. Enligt Grekernas åsigt var det ett himmelsskriande brott att lemna de döde utan begrafning. Anförarne blefvo derför stälde till rätta för försumlighet och dömde till döden. Emot denna dom upphöjde Sokrates förgäfves sin röst. Athen ångrade sig, men för sent. Det fick genom odugligheten hos sina anförare vid Ägospotamos plikta för, att de låtit en ädel känsla förleda sig till en orättvisa mot segervinnarne vid de Arginussiska öarna.

Peloponnesiernas olycka var stor. På begäran af Spartas bundsförvandter fick Lysander i uppdrag att ställa allt till rätta igen (405). Då han enligt lagen ej kunde för andra gången utnämnas såsom öfverbefälhafvare till sjös, blef Arakos, för att skenet af laglighet skulle bevaras, till namnet hans förman. Kyros, hvilken såg sin faders död nalkas, gaf Lysander så mycket penningar han begärde, så att han snart kunde förskaffa sig en ansenlig flotta, med hvilken han djerft genomseglade hela Agäiska hafvet. För att om möjligt tillintetgöra verkningarna af det persiska guldet, hvilket lockade så många att blifva öfverlöpare, beslöto Athenarne, att hvarje fånge, som togs på hafvet, skulle göras oduglig till krigstjenst. Philokles, en af Athens nyutnämnde anförare, gick ännu längre. Han dödade hela besättningen på två peloponnesiska fartyg, som fallit i hans händer. Kriget, som nalkades sitt slut, fördes numera utan förbarmande. Lysander befann sig vid Hellesponten, hvarest han eröfrat Lampsakos, då 180 athenska fartyg under Konon m. fl. befälhafvare anlände till Ägospotamos (Getfloden) för att förfölja honom. De erbjödo Lysander drabbning, men han vägrade. Öfvertygade att han gjorde detta af fruktan, återvände de till sin ankarplats, åtföljde på afstånd af några lätta galerer, hvilka iakttogo deras rörelser. Obekymrade härom, stego de i land och skingrade sig för att förskaffa sig lifsmedel. Fyra dagar å rad upprepades samma sak, och Athenarne, som blifvit djerfvare genom denna låtsade fruktan, öfverlemnade sig åt den fullkomligaste sorglöshet. Alkibiades, som vistades i trakten och insåg farans betydelse, skyndade till Athenarnes läger och förestälde dem det okloka uti att stanna på en öppen plats utan tillflyktsort eller lifsmedel och i närheten af en mägtig fiende; han uppmanade dem att närma sig Sestos. Men man lyssnade ej till honom, och han drog sig tillbaka.

Då Athenarne äfven på femte dagen förgäfves erbjudit strid och efter sin återkomst sorglöst hunnit sprida sig åt alla håll, öfverföllos de plötsligt af Lysander, hvilken öfver dem vann en lättköpt seger, tog 3000 fångar och hela flottan med undantag af statsskeppet, den paraliska galejan, och 8 andra fartyg, hvilka Konon lyckades bortföra (September 405). Lysander brukade säga, att, då lejonhuden ej räckte till, borde man begagna sig af räfskinnet. Denna gången var det räfven och ej lejonet, som hade segrat. Någon strid hade knappast egt rum; Athen hade förtjent att sluta bättre. Kort före denna förkrossande olycka hade det haft alla möjliga utsigter till framgång. Persernas guld, den skicklige Lysanders list, anförarnes försumlighet åstadkommo på ett ögonblick hvad hela det mot Athen sammansvurna Grekland ej under 26 år kunnat utföra. nu var allt förbi: det fans ej ett fartyg i hamnen, ej en talent i skattkammaren, ej en soldat i staden, som kunde bidraga till bildandet af en ny här. Athen måste falla, ej af brist på mod, men af brist på menniskor. Rom visade i striden med Hannibal ej större ihärdighet, ej mer fosterlandskärlek, men det var lyckligare.

Sparta slutade kriget på samma sätt, som det hade begynt det. De 3000 fångarne behandlades, som man behandlat Platäerna. Lysander frågade Philokles, hvad öde den förtjente, som verkstält Athens nyligen fattade beslut angående krigsfångar. Philokles bevärdigade ej en anklagare, som äfven var hans domare och bödel, med något svar. Lysander gaf, genom att sjelf döda Philokles, tecken till det allmänna blodbadet. Öfverallt, hvar Lysander visade sig, öppnade man för honom portarne; öfverallt upphäfde han den demokratiska författningen och öfverlemnade magten åt en spartansk harmost (öfveruppsyningsman) och tio archonter, tagne ur de hetärier, han förut bildat. Hvarje athensk medborgare, han påträffade, tvang han vid dödsstraff att begifva sig till Athen, för att staden skulle blifva öfverbefolkad; detta var att ditsända hungersnöden. Snart infann han sig sjelf utanför dess hamn med 150 fartyg, och Pausanias lät hela den peloponnesiska landthären slå läger i de utanför Athen belägna trädgårdarne, hvilka kallades Akademien.

Emellertid hade redan förut den paraliska galejan, som undkommit Lysander, nattetid anländt till Ättika. Den sorgliga nyheten utbredde sig hastigt; jemmerrop öfverförde henne från Peiräevs till staden; hon gick från mun till mun; inom ett ögonblick hade alla reda på olyckan. Denna natt sof ingen i Athen: Athenarne begräto de döde, de greto öfver sig sjelfva, öfver sin fallna magt, öfver sin frihet, som skulle blifva tillintetgjord af Sparta eller af ett afskydt parti. Vid dagens inbrott sammanträdde folkförsamlingen; man beslöt att stänga alla ingångarne till hamnarna med undantag af en enda, att laga alla felaktigheter på murarne, att öfverallt hålla god vakt, att med ett ord söka uthärda en belägring. Athenarne försvarade sig, trots den oreda, som anstäldes af det aristokratiska partiet, med det sällsyntaste hjeltemod, ända tilldess att hungern lät vapnen falla ur deras händer. Sparta hade sina bundsförvandter samlade hos sig; flera af dessa, i synnerhet Thebe och Korinth, ville ej medgifva Athen något förbarmande. Sparta fruktade likväl att öfverlemna hela mellersta Grekland åt det förra och hafvet åt det senare; det beviljade derför följande vilkor: nedrifvande af befästningarna omkring Peiräevs och af de långa murarne, utrymmande af alla eröfrade städer, flottans inskränkning till 12 fartyg, och förbund med Sparta, det vill säga beroende deraf, samt de landsförvistes återkallande.

Ehuru hungersnöden hvarje dag skördade nya offer, funnos likväl flere, som ej ville antaga dessa hårda vilkor. Det aristokratiska partiet, hvars inflytande tillväxt i samma mån som de offentliga olyckorna, lät kasta i fängelse de mest förtviflade försvararne af Athens heder, och en folkförsamling antog de erbjudna vilkoren. I April 404 tog Lysander Athen i besittning och lät på ruinerna af Athens fästningsverk högtidligen fira Greklands befrielse.

143. 144. Grekiska ringar.