Per Gynt
| ← De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta |
|
Nalle Hedersknyffel → |
Per Gynt.
I Kvam bodde förr i tiden en skytt, som hette Per Gynt. Han låg ständigt uppe på fjället, och der sköt han björn och elg, ty den tiden var det mera skog på fjället, och i den höllo de till, sådana der odjur. En gång sent på hösten, långt efter sedan boskapen blifvit hemdrifven från sätern, skulle Per till fjälls. Allt folk hade rest hem från fjället så när som på tre säterjäntor. Då han kom upp till Hövringen, ty der skulle han vara i en säter om natten, var det så mörkt, att han icke kunde se handen framför sig, och hundarne började skälla så ursinnigt, att det var rent förskräckligt. Rätt som det var, stötte han emot någonting, och då han tog på det, var det både kallt och halt och stort, och han tyckte inte att han hade kommit vilse af vägen heller, så att han icke kunde veta hvad det var för slag; men otäckt var det.
«Hvem är det?» sade Per, ty han kände att det rörde på sig.
«Åh, det är Böjgen[1],» svarade det. Per Gynt var lika klok; men han gick utmed föremålet ett stycke, ty någonstädes skall jag väl slippa fram, tänkte han. Rätt som det var, stötte han emot någonting igen, och då han tog på det, var det också både stort och kallt och halt.
.jpg)
«Hvem är det?» sade Per Gynt. «Åh, det är Böjgen,» svarade det igen.
«Ja, antingen du är rak eller krokig, får du väl lof att släppa mig fram,» sade Per, ty han märkte, att han gick rundt och att Böjgen hade lagt sig i ring omkring sätern. Men nu jämkade den på sig litet, så att Per kom fram till stugan. Då han kom in, var det icke ljusare der än det var ute, och han for och famlade omkring väggarne och skulle sätta ifrån sig bössan och lägga bort väskan, men bäst som han gick och trefvade sig fram, kände han återigen det der kalla och stora och hala.
«Hvem är det?» ropade Per.
«Åh, det är den store Böjgen,» svarade det, och hvar han tog och hvart han bjöd till att gå, så kände han Böjgen. Det är inte rådligt att vara här, tänkte Per, eftersom Böjgen är både ute och inne, men jag skall väl ta bugt på den der förargliga tingesten. Så tog han bössan och gick ut igen och famlade sig fram, tills han fann hufvudet på den.
«Hvad är du för en?» sade Per.
«Jo, jag är den store Böjgen från Etnedalen,» sade stortrollet. Då skyndade Per Gynt sig att skjuta tre skott midt i hufvudet på den.
«Skjut ett till!» sade Böjgen. Men Per visste bättre, ty hade han skjutit ett till, så hade det gått tillbaka mot honom sjelf. Då det var gjordt, tog både Per och hundarne fatt i stortrollet och drogo det ut, så att de kunde komma in i sätern. Under tiden skrattade det rundt omkring i alla högarne.
«Per Gynt drog mycket, men hundarne drog mer,» sade det.
På morgonen skulle han ut och jaga. Då han kom in på fjället, fick han se ett qvinnfolk, som lockade småkreatur uppför en backe. Men då han kom dit upp, var jäntan borta och kreaturen också, och han såg ingenting annat än en stor flock björnar.
«Nå, aldrig har jag sett björnar i flock förr,» tänkte Per för sig sjelf; men då han kom närmare, voro de borta allesamman utom en. Då sjöng det i en hög längre bort:
«Akta galten din:
Per Gynt ä’ ute
Me’ svansen sin.»
«Åh, de’ går illa för Per, men inte för galten min, för han har inte tvättat sej i dag,» sade det i högen. Per tvättade sina händer med vattnet han hade och sköt björnen. Det flinade och skrattade i högen.
«Du skulle ha aktat galten din!» ropade det.
«Ja’ kom inte ihåg, att han har tvättfatet mellan fötterna,» svarade den andre.
Per flådde björnen och gräfde ner kroppen i ett stenröse, men hufvudet och skinnet tog han med sig. På hemvägen mötte han en fjällracka.
«Si på lammet mitt, så fett de’ går,» sade det i en hög.
«Si på svansen på Per, så högt den står,» sade det i annan hög, då Per lade bössan till ögat och sköt den. Den flådde han och tog med sig, och då han kom till sätern, satte han upp hufvudena utanför med gapande käft. Sedan gjorde han upp eld och satte på en soppgryta, men det rök så förskräckligt, att han nästan inte kunde hålla ögonen uppe, och derför måste han öppna en glugg, som var der. Rätt som det var, kom det ett troll och stack in genom gluggen en näsa så lång, att den räckte bort till spiseln.
«Här ska’ du få si på snytetryn!» sade det.
«Här ska’ du få smaka på soppegryn!» sade Per Gynt och hälde ut hela soppgrytan öfver näsan. Trollet for i väg och jämrade sig illa, men rundt omkring i alla högarne skrattade det och ropade:
«Gyri Sopptryne, Gyri Sopptryne!»
Nu var det tyst en stund, men det dröjde ej länge förr än det blef bråk och larm utanför igen. Per tittade ut, och nu såg han en vagn med björnar för; de skuro stortrollet i bitar och foro in i fjället med det. Bäst det var, kom det ett ämbar vatten ned genom skorstenen och släckte elden, så att Per satt i mörkret. Då tog det till att fnissa och skratta i alla vrår och det sade:
«Nu ska’ de’ inte gå likre me’ Per än me’ säterjäntorna i Valsätern.»
Per gjorde upp elden igen, tog hundarne, stängde igen säterstugan och begaf sig norrut till Valsätern, der de tre jäntorna lågo. Då han kom ett stycke norrut, såg det ut som om Valsätern stod i ljusan låga. Med det samma träffade han på en skock vargar, och några af dem sköt han, några slog han ihjäl. Då han kom till Valsätern, var det kolmörkt der och ingen eldsvåda, men det var fyra främmande karlar der, som höllos och bråkade med jäntorna, och det var fyra högtroll, och de hette Gust i Være, Tron i Valfjället, Tjöstöl Åbacken och Rolf Eldförpungen. Gust i Være stod utanför dörren och skulle hålla vakt, medan de andra voro inne hos jäntorna och friade. Per sköt efter honom, men träffade icke, och så for Gust i Være sin kos. Då han kom in, voro de illa i färd med jäntorna, och två af jäntorna voro rent af förfärade och bådo Gud bevara sig, men den tredje, som hette Gailn-Kari, var inte rädd; hon sade att de kunde gerna komma, hon hade lust att se hvad sådana der karlar voro gjorda af för ämne. Men då trollen märkte, att Per var inne, började de jämra sig och sade till Eldförpungen, att han skulle lägga på elden. I det samma rusade hundarne på Tjöstöl och kastade honom öfverända i spiseln, så att askan och eldmörjan rök om honom.
«Såg du ormarne mina, du, Per?» sade Tron i Valfjället — så kallade han Vargarne.
«Ja, nu ska’ du samma väg som ormarne dina,» sade Per och sköt honom; sedan slog han ihjäl Åbacken med bösskolfven, men Eldförpungen hade farit upp genom skorstenen. Då han hade gjort det, följde han säterjäntorna ned till bygden, ty de tordes inte stanna der längre.
Men då det led mot jultiden, var Per Gynt ute igen. Han hade hört om en gård på Dovre, att det kom så fullt af troll dit hvar julafton, att folket måste flytta och fara till andra gårdar; dit hade han lust att gå, för han var hågad på troll. Han klädde ut sig, så han såg förskräcklig ut, och så tog han med sig en tam hvit björn, som han hade, och en syl och beck och tråd. Då han kom dit, gick han in i stugan och bad om herberge.
«Gud hjelpe oss,» sade mannen, «vi kan inte låna dig hus, vi få lof att fara från gården sjelfva, för hvar eviga julafton kommer det så fullt med troll hit.»
Men Per Gynt han mente tro på, att han skulle nog rensa huset från troll, och så fick han lof till att stanna och dertill fick han ett svinskinn. Björnen lade sig bakom spiseln, och Per tog fram beck och syl och tråd och satte sig till att göra en stor sko af hela svinskinnet. Han satte i ett starkt rep till dragband, så att han kunde snörpa ihop hela skon rundt omkring; ett par handspakar hade han också till hands. Rätt som det var, så kommo de med fiol och spelman, och några dansade och några åto af julkosten, som stod på bordet; några stekte fläsk och några stekte grodor och paddor och andra äckliga saker; den julmaten hade de med sig sjelfva. Emellertid fingo några se skon, som Per hade gjort; som de tyckte att den var till en stor fot, så skulle de försöka den, och då de hade satt en fot i den, hvar och en af dem, så ryckte Per till och satte den ena handspaken i och bände till, så att de sutto fast i skon allesamman. Men i det samma stack björnen fram näsan och luktade på steken.
«Vill du ha korf, hvita kisse?» sade ett af trollen och kastade en brännhet groda rakt i gapet på honom.
»Klös och slå, Nalle!» sade Per Gynt. Då vardt björnen så arg, att han for upp och slog och ref dem allesamman, och Per Gynt slog i högen med den andra handspaken, som om han ville slå in skallen på dem. Då måste trollen fara sin kos, och Per stannade der och lefde godt af julkosten hela helgen, och de hörde icke af trollen på många år. Men mannen hade en black märr, och den rådde Per honom att lägga på föl af, som kunde löpa omkring högarne der och hoppa och skutta som kalfvar.
Vid jultiden många år efter — männen var i skogen och högg ved till helgen — kom ett troll till honom och ropade: «Har du qvar din stora hvitkisse än, du?»
«Ja, han ligger hemma bakom ugnen,» sade mannen, «och nu har han fått sju ungar, mycket större och argare än han ä’ sjelf.»
«Då kommer vi aldrig mer te dej,» ropade trollet.
- ↑ Böjgen, sagouttryck, troligen en benämning på en krokig del af Midgårdsormen på det torra.