Persernas välde

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Cyrus och Krösus
Mederna och Perserna
av Ernst Wallis

Persernas välde
Grekland, Landets fysiska beskaffenhet  →


[ 187 ]

5. Persernas välde.

Cyrus efterlemnade två söner, af hvilka den äldre, Kambyses II, ärfde kronan, medan den yngre Bardija (af Herodotos kallad Smerdis) af fadren blifvit satt till ståthållare öfver Baktrien och några [ 188 ]angränsande landskap. Men Kambyses, som var af ett misstänksamt och grymt lynne, fattade snart hat till brodern och gaf befallning att i hemlighet undanrödja honom. Detta lyckades också fullkomligt. Bardija mördades, och hans död hemlighölls för alla,

Efter att så hafva börjat sin regering vände Kambyses sina tankar till att eröfra Egypten. Han bröt upp i spetsen för en persisk här, segrade i det blodiga slaget vid Pelusium (527 f. Kr.), intog Memphis, och var snart herre öfver Pharaonernas land. Dess siste konung Psammenit, Amasis son, tillfångatogs och blef, då han försökte egga sina landsmän till frihetens återvinnande, tvungen att döda sig sjelf. Kambyses’ snabba framgångar hade injagat en sådan skräck, att Kyrene och ett par libyska stammar frivilligt erkände hans öfvervälde. Men snart vände sig lyckan. Ett härtåg mot Ethiopierna söder om Egypten, i det nuvarande Abyssinien, hvilka skröto af att uppnå 120 års ålder och derför i forntiden kallades »de långlifvade», misslyckades till följe af bristfälliga anstalter för härens proviantering. Nöden blef så stor, att soldaterna i sin förtviflan genom lottdragning uttogo hvar tionde man, som slagtades och uppåts af kamraterna. Kambyses, som redan hunnit långt in i Ethiopernas land, måste nu gifva efter och återvända till Egypten. Der möttes han af den sorgeposten, att 50,000 man, som han hade afsändt till Amons tempel i oasen Siva, spårlöst försvunnit. En ökenstorm hade begraft dem under sanden. Den öfver dessa olyckor dystert grubblande herskaren emottogs vid sin återkomst till Memphis af den mest uppsluppna glädje. Gatorna hvimlade af högtidsklädda, jublande menniskor, öfver allt i staden anstäldes processioner, firades fester och höllos gästabud. Kambyses, hvars hjerta vid denna syn fyldes med bitterhet, skickade efter stadens fogdar. På konungens frågor, hvad dessa upptåg skulle betyda, och hvarför Memphis’ invånare, som vid hans förra intåg i staden varit tyste, nu då han förlorat en del af sin här, emottogo honom med glädjebetygelser, svarade fogdarne, att orsaken till den allmänna glädjen var den, att för några dagar sedan en kalf blifvit född, som hade den färg och de öfriga kännetecken, på hvilka guden Apis igenkändes. Detta svar tog Kambyses för gäckeri och befalde i vredesmod, att alla fogdarne skulle dödas, samt lät tillkalla presterna, Då desse, oaktadt det öde som drabbat fogdarne, gåfvo samma svar som de, blef Kambyses utom sig af vrede. Han befalde presterna att hemta Apis. När de nu kommo med kalfven, drog Kambyses sin dolk och stötte den i djurets ena länd. »O I dårar», ropade han skrattande, »så gifs det då gudar, som hafva kött och blod? Dock sannerligen, denne gud är god nog åt [ 189 ]Egyptierna. Men att I hafven drifvit gäck med mig, det skall icke bekomma eder väl.» Derpå straffades presterna med prygel, och ett påbud utfärdades, att hvarje Egyptier, som ertappades vid en fest, skulle mista lifvet. Men festernas föremål, Apis, dog af dolkstygnet.

Från denna tid blef Kambyses regering ännu strängare och godtyckligare än förut. Minnet af sin mördade broder tycktes han vilja dränka i ruset, men föröfvade under dess inflytande nya brott. Ja då en gång hans syster, som tillika var hans maka, förebrående nämnde Bardijas namn, råkade Kambyses i sådant raseri, att han dödade henne.

Systern var emellertid ej den enda, som kände hemligheten om Bardijas öde. Bland andra var äfven Medern Oropastes, en Magier, invigd deri. Men denne Oropastes hade en broder Gaumata, som till växt och utseende påminde om den mördade persiske fursten. Då derför Gaumata, begagnande sig af det allmänna missnöje, som Kambyses’ mångåriga frånvaro framkallat i Persien, djerft uppträdde som Bardija och höjde upprorsfanan, så lyckades verkligen bedragaren öfvertyga folket, att han var den store Cyrus’ son. Inom några månader stod hela östra delen af riket i fullt uppror och den föregifne Bardija utropades till konung. Vid första ryktet om Gaumatas uppror hade Kambyses i spetsen för sin här brutit upp från Egypten, men då han i Syrien fick det budskapet, att till och med hans egne landsmän, Perserna, hyllat bedragaren, så greps han af förtviflan och störtade sig på sitt svärd (522 f. Kr.), efter att förut hafva afgifvit en högtidlig bekännelse, att han mördat sin bror.

Sålunda hade Cyrus’ verklige son måst vika för en bedragare. Yngre grenar af Achämenidernas stolta ätt lefde dock ännu och kunde ej tålmodigt fördraga, att väldet skulle återgå till Mederna. Men eftersom Hystaspes, hvilken numer var ättens hufvudman[1], redan hunnit till en framskriden ålder, stälde sig hans äldste son, den 28-årige Darius, i spetsen för de missnöjde och lyckades äfven döda Gaumata (521 f. Kr.).

Darius I Hystaspis, som nu besteg tronen, blef persiska rikets andre stiftare. Med kraft men också med skoningslös grymhet [ 190 ]krossade han de många uppror, som under de första åren af hans regering försöktes i olika delar af det vidlyftiga riket. Sedan lugnet i det inre blifvit återstäldt, företog han år 515 f. Kr. sitt berömda tåg mot de norr om Svarta hafvet boende Skytherna. I spetsen för 700,000 man gick han öfver Bosporen, genomtågade Thrakernas område, gick öfver Donau och trängde djupt in i Skythernas land, men utan att kunna förmå dessa, som blott oupphörligt veko längre undan, att inlåta sig i strid. Brist på lifsmedel tvang slutligen den väldiga persiska hären att, innan ännu Dniepr blifvit uppnådd, anträda sitt återtåg, som endast med svårighet och stora förluster kunde verkställas. Hela vinsten af det så storartadt började företaget var, att ett par halfvilda thrakiska folkslag samt några grekiska kolonier på Thrakiens kust tvungos att erkänna storkonungens öfvervälde. Mer framgång hade Darius i öster, der han lyckades utvidga sitt rikes gränser ända till floden Indus.

63. Persisk konung med sin körsven.
Från en Darik.
64. Persiska rökelsekärl.
65. Persisk hofdrägt.

Persiska riket, som genom dessa Darius’ eröfringar hade uppnått sitt största omfång, beräknas vid denna tid hafva egt mer än 70 millioner invånare, hvilka alla voro en enda mans slafvar. Ty den persiska storkonungens makt var fullkomligt oinskränkt. Hvarje man, som misshagade honom, kunde han låta afrätta, hvarje qvinna, som behagade honom, intogs i hans harem. Rikets förnämste män täflade om nåden att vara hans körsven, att få bära hans båge och pilkoger eller parasollen öfver hans hufvud, att få utgjuta vällukter öfver hans [ 191 ]händer eller antända rökelse i hans gemak. Det högtidligaste ceremoniet omgaf hans person. Hvar och en, som fick träda inför hans ansigte, skulle kasta sig framstupa, kyssande marken, sålunda tillbedjande Guds afbild på jorden; men den, som oanmäld trädde in till honom, straffades med döden. Att om än af misstag sätta sig på konungens tron, var äfven belagdt med dödsstraff.

66. Persiske konungens pilkoger- och bågbärare.
67. Persiske konungens parasoll.

Hvad konungen var för hela riket, det voro satraperna för sina provinser. Det persiska riket indelades nemligen af Darius i satrapier, enligt Herodotos 20 till antalet. Hvarje sådan satrapi skulle årligen till konungen betala en viss, en gång för alla faststäld skatt. Men dessutom egde satrapen att för sin egen räkning ut skrifva så stora gärder, som honom för godt syntes. Till hvilken ytterlighet denna satrapernas beskattningsrätt ofta missbrukades, bevisar bäst Herodotos’ berättelse om satrapen i Babylon, hvilken underhöll ett stuteri af 800 hingstar och 16,000 ston samt en sådan mängd indiska hundar, att 4 stora byar voro anslagna att föda dem. I sina inbördes förhållanden fingo för öfrigt de särskilda provinsernas invånare behålla sina egna lagar, liksom sitt språk, sina seder och sin religion. Men i förhållande till satrapen voro de fullkomligt rättslösa, deras egendom, lif och [ 192 ]heder berodde på hans godtycke. Det är sant, att han hvilket ögonblick som helst kunde af storkonungen afsättas, men detta kom aldrig i fråga, såvida han ej misstänktes hysa upprorsplaner. Till satraper togos vanligen förnäme Perser eller Meder, ofta medlemmar af konungafamiljen; endast Cilicien styrdes af inhemske, ärftlige satraper.

68. Ruiner från Persepolis.

Likväl bör man icke alltför strängt bedöma Darius’ åtgärd att tilldela satraperna en sådan oinskränkt makt. Att på ett mildt och rättvist sätt styra ett genom nyligen skedda eröfringar hopkommet rike, är alltid en svår sak, och var här kanske rent af omöjligt till följe af det upplösningstillstånd, som rådde i så många af de nyvunna länderna. Att emellertid landets väl låg Darius om hjertat, visa hans åtgärder till dess materiella förkofran. Så infördes ett för hela riket gemensamt mynt, Darik kalladt (bild 63, sid. 190). Den af guld präglade gälde ungefär 20 kronor, silfverdariken åter något mer än 2 kr. En kunglig post inrättades, som färdades med sådan skyndsamhet, att vägen från Sardes till Susa (mer än 220 sv. mil) tillryggalades på 6 à 7 dagar. Dock var denna post inrättad uteslutande för konungens och satrapernas och deras embetsmäns bref. För denna postinrättnings skull anlades ock vägar mellan rikets flesta större städer.

Rikets egentliga hufvudstad var Susa. Men det hände ofta, att [ 193 ]konungen tillbragte de heta somrarne uti det nordligare och högre belägna Ekbatana, Mediens hufvudstad, liksom Babylon stundom valdes till vistelseort under de kallaste vintermånaderna. Under de förste Achämenidiske konungarne hade Pasargadä varit Persiens hufvudstad, och det förblef ännu de senare konungarnes kröningsort, sedan det för öfrigt måst vika för Susas blidare luftstreck och gynsammare läge. Men Darius, som på allt sätt sökte gynna och vinna Perserna, hvilka ju jemte Mederna utgjorde härens kärna och innehade de högsta embetena samt betraktades såsom rikets adel, anlade på det kanske naturskönaste stället i Persernas land en ny hufvudstad, det praktfulla Persepolis, hvars ruiner ännu i dag berätta om hans och Xerxes’ kärlek till konsten, och i hvars närhet inskriften på hans i klippväggen uthuggna graf för efterverlden förkunnar, att »den store Guden Ormuzd gjorde Darius till konung, så väl till folkets konung som till folkets lagstiftare.»

69. Darius Hystaspis’ graf.

Ännu större sjelfbelåtenhet andas den vidlyftiga inskrift, som Darius låtit rista på väggen af en 1700 fot hög klippa, belägen ej långt från staden Behistun, i den trakt, der landsvägen, som förenade Babyloniens hufvudstad med Ekbatana, gick öfver Zagros-fjellen. »Den [ 194 ]store konungen, konungarnes konung,» förtäljer här i korthet sin ätts och sina företrädares historia, samt skildrar sedan utförligt händelserna under de första åren af sin egen regering, huru Gaumata dödades och de många upproren kufvades. Såsom ett prof kunna följande rader tjena: »Darius, konungen, säger: En man, vid namn Sitrantachmes, en Sagartier, reste sig mot mig. Så talade han: »Jag är Sagartiens konung, af Cyaxares’ ätt.» Då utsände jag en här af Perser och Meder. Tachamaspates, en Meder, en af mina undersåtar, honom gjorde jag till deras anförare. Så talade jag till dem: »Gå och slå detta upproriska land, som icke erkänner mig.» Då uttågade Tachamaspates med sin här. Han kämpade en strid med Sitrantachmes. Ormuzd bistod mig; genom Ormuzds nåd slogo mina trupper upprorshären, och togo Sitrantachmes och förde honom till mig. Då afskar jag både hans näsa och hans öron, och jag bortförde honom. Han hölls bunden i kedjor vid min dörr. Hela konungariket beskådade honom. Sedan korsfäste jag honom vid Arbela.»

Den grundtanke, som ledde Darius’ politik, uttalar Behistun-inskriften med dessa ord: »Den som har arbetat för min ätt, honom har jag älskat och beskyddat. Den som har varit min fiende, honom har jag alldeles utrotat.»

Länge tycktes framgången gynna denna våldets politik. Men huru försöket att »alldeles utrota» de små grekiska fristaterna misslyckades samt till sist medförde det persiska verldsväldets fall, skola vi af Greklands historia lära känna.

Ernst Wallis.
70. Kapitäl från Persepolis.

  1. Illustrerad världshistoria band I sida 189.jpg