Grekland, Landets fysiska beskaffenhet
| ← Persernas välde |
|
Greklands äldste inbyggare → |
GREKLAND.
Första tidehvarfvet.
Sago- och Hjeltetiden till Doriska vandringen.
1. Landets fysiska beskaffenhet.
Grekland är den östligaste af de tre halföar, som afsluta Europa i söder. Om dess utsträckning motsvarade dess historiska betydelse, det inflytande det utöfvat på den öfriga verlden, så skulle man tro det vara ett mycket stort land; i verkligheten är det ett af de allra minsta i Europa. Dess yta, öarna inberäknade, är vida mindre än Portugals, men dess kuststräckning är så väl inskuren och sönderdelad, att den är lika lång som Englands och tre gånger så lång som Frankrikes. Det finnes intet land på jorden, som i förhållande till sin storlek eger så många öar, vikar, halföar och hamnar, och hvarest följaktligen den förening af land och vatten bättre åstadkommes, som för naturen är den största skönhet och för menniskan det yppersta vilkoret för utveckling och framåtskridande.
Grekland sönderfaller i det sydliga, mellersta och nordliga. Illyrien och Makedonien ligga redan utom dess gränser. I dessa landskap bodde barbarer, dock uppblandade med grekiska nybyggare. Men en fjerde del af Grekland bilda ögrupperna i Joniska och Ägäiska hafven, märkvärdigt fördelade på båda sidor om halfön. De största öarna äro Kreta och Evböa, Den mindre hälften af den öfriga ömassan ligger kringspridd i otaliga öar österut i det Ägäiska hafvet, den något större vesterut i Joniska hafvet, men blott fördelad på de temligen betydande sju Joniska öarna.
Det grekiska fastlandet utgöres till största delen af halföar, bland hvilka Peloponnesos är den betydligaste, med en landgräns af blott 2 mil, under det hafsgränsen är 142 mil. Endast Nordgrekland, fastän skildt från mellersta Grekland genom djupt inskärande vikar (den Maliska och den Ambrakiska), saknar nästan helt och hållet halföbildning. Mellersta Grekland har redan två stora mot vester och öster framspringande halföar, den Akarnaniska och den Attiska. Peloponnesos sjelf utgöres af ett centralland och fem stora halföar.
De grekiska hafven bestå af många delar, derföre hafva de också många benämningar. Det östliga eller inre hafvet, det egentligen helleniska, kallas det Ägäiska. Detta haf är rikt på öar, synnerligast i midten. Norrut och söderut sträcka sig mer öfria, öppna vattenytor med särskilda namn: i norr det Thrakiska hafvet, i söder det Ikariska, åt mindre Asien det Karpathiska, i vester mot Kreta det Myrtoiska hafvet. Greklands vestkust spolas af Joniska och Adriatiska hafven, som ännu i dag behålla sina gamla namn.
Hvad som i synnerhet förökar Greklands rikedom på kuster, är de nio stora, djupt ingående vikarna, fyra på östra, två på södra och tre på vestra sidan; hvar och en med sitt särskilda skaplynne. Den Thermäiska viken (af Thermä, senare Thessalonika, nu Saloniki) löper från Thrakiska hafvet in i innersta vinkeln af Makedonien och skiljer detta land från Thessalien. I nordost begränsas hon af den tredelade halfön Chalkidike. Den Pelasgiska viken intränger mot vester mellan Thessalien och Hellas och delar sig i den Pagasäiska (Voloviken) mot norr och den Spercheiska (Zeitunviken) mot vester. Den Saroniska viken (Äginaviken) är den ryktbaraste på jorden, hon skiljer Hellas från Peloponnesos, Attika från Argolis, prydes af de sköna öarna Salamis och Ägina och tillslutes i vester genom näset vid Korinth. Den Argoliska viken (Naupliaviken) är mindre märkvärdig; vid dess innersta del ligga Argos och Mykenä.
De två sydliga vikarna, den Lakoniska (Kolokythia-viken) och den Messeniska (Koron-viken) skiljas från hvarandra genom de långt utskjutande svarta marmorbergen i det vilda Taygetos, hvars yttersta utsprång bildar udden Tänaron (nu Matapan).
De tre vestliga vikarna äro från söder mot norr den Kyparissiska, den Korinthiska, den Ambrakiska. Den Ambrakiska (nu Arta-viken), som har sitt namn af en gammal korinthisk koloni, bildar ett vattenbäcken, hvilket skär djupt in i landet mellan Epeiros och Akarnanien och mot vester nästan tillslutes genom två framlöpande halföar. Detta inlopp är ryktbart genom sjöslaget vid Aktion, hvarest Octavianus vann herraväldet öfver verlden. Den Korinthiska viken, benämd efter den rika handelsstaden vid dess innersta hörn, intränger djupast af alla (24 mil). Den Kyparissiska viken (nu Arkadia-viken) vid vestkusten af Elis, grund och halfmånformig, liknar snarare de italiska vikarna vid Tarent och Neapel än de grekiska.
Grekland är ett bergland, som åt alla sidor sänker sig mot hafvet, hvilket öfverallt genombryter och sönderdelar det, Deraf kommer den största omvexling i det grekiska landskapet, deraf dess tjusande natur, som ytterligare förhöjes genom rikedomen på historiska minnesmärken. Blott få bergländer hafva tillika kustrikedom. De skandinaviska och skotska bergländerna hafva visserligen också en betydande kustutveckling, men under en ogästvänlig himmel och under långt ogynsammare lokala och historiska förhållanden. Grekland ensamt bland alla europeiska länder ligger på en gång under det gynsammaste himmelsstreck och i de äldsta kulturländernas närhet. Intet land med så ringa omfång erbjuder så stor omvexling i natur och klimat. Stora olikheter i folkkarakteren, statslifvet och den historiska utvecklingen hafva deraf blifvit en följd.
Det gamla Greklands jord sönderfaller i ett visst antal naturliga områden och provinser, dessa åter i många underafdelningar. Den naturliga begränsningen blef orsaken till politiska gränser. De skiljande näsen och de folkförenande vikarna spela härvid en vigtig rol. Vikarna jemte de angränsande kustområdena blefvo medelpunkter för Grekernas samfärdsel till sjös. Kolonier och städer, handel och civilisation uppblomstrade här.
Större delen af grekiska halfön är uppfyld med kullar och berg. Den vidsträcktaste slätten, den thessaliska, kring Peneios, upptager blott en tredjedel af Thessalien. Epeiros är mestadels betäckt af berg; blott omkring den Ambrakiska viken fins en liten slätt. I mellersta Grekland intager den böotiska slätten kring Thebe och Kopaissjön på sin höjd tredjedelen af Böotien. Attikas slätter, den athenska och den eleusinska, utgöra knappast fjerdedelen af landskapet. På Peloponnesos är väl den messeniska slätten störst, ty den arkadiska är ingenting annat än en bergplatå. Slätterna kring Argos, Sikyon, Olympia, Elis med flera ställen hafva ett temligen inskränkt område. Slätter äro undantag, berg och kullar regel.
Berglandet i nordliga Grekland sluter sig till det stora alpberget Hämos. Pindos är den gamla gränsstenen mellan Makedonien och Illyrien, Thessalien och Epeiros, på samma gång det är en gränsskilnad mellan vattendragen, folken och staterna. Det sträcker sig från norr till söder midt igenom Nordgrekland på ungefär lika afstånd från båda hafven. Pindos är skog- och betesrikt, utan snö- och ismassor. Besökt mest af herdar med sina hjordar, är det ogästvänligt blott genom brist på bebyggare, ej genom naturförhållandena. Från dess hufvudmassa nedströmma Greklands fem största floder, fördelande sig åt alla håll öfver halfön: den thessaliska Peneios (Peneo) söder om Olympos mot öster; den ätoliska Acheloos (Aspro Potamo) mot söder; den molossiska Inachos (Arta) mot sydvest; den makedoniska Haliakmon (Karasu) mot norr; den epeirotiska Aoos (Vojussa) mot nordvest. Liksom nu hvarken Greker eller Turkar utan Valacker utgöra Pindosbergets hufvudbefolkning, så funnos bland de barbariska folk, som fordom bebodde det, blott få grekiska stammar; derför saknar man endast derstädes minnesmärken från den klassiska forntiden.
På gränsen till mellersta Grekland delar sig det från tre till sju tusen fots höjd omvexlande Pindos i tre bergarmar, Othrys, Öta och Parnassos, med riktning åt öster, hvarigenom mellersta Grekland får en mer östlig utsträckning. Tre floder med sina dalar åtskilja dessa berg: Spercheios (Hellada), som flyter genom Thessalien åt öster till Maliska viken, Evenos genom Ätolien åt sydvest till Paträ-viken, Kephissos genom Böotien åt sydost in i Kopais-sjön. Norr om Spercheios sträcker sig Othrys ända till Jolkos’ hamn; den södra parallelarmen fick namnet Öta ända till berget Knemis midt emot Evböa; söder om Kephissos med sträckning mot sydost ligger mer isoleradt det väldiga Parnassos, som skiljer Lokris och Böotien från Phokis; vester om detsamma ligger Ätolien. Vi vilja något närmare taga dessa tre bergmassor i betraktande.
Det Thessalien tillhörande Othrys ligger mellan den Thessaliska slätten i norr, hvarest enligt sagan Deukalionssönerna hade sin äldsta stamort, och den rika, af Spercheios vattnade Phthiotis-slätten i söder, Achilleus’ fäderneärfda landområde. Othrys är ett vildt bergland med spetsar af sex till sju tusen fots höjd, Myrmidonernas hemland, mycket besjunget och rikt på minnen från den äldsta hjeltetiden.
Alldeles skildt härifrån är Öta, den ryktbara gränsskilnaden mellan Thessaliens och mellersta Greklands folkslag, det mest utbredda berget på halfön, ej så högt som Parnassos, den sydliga gränsen, äfven lägre än Pindos, men långt högre än Othrys. Den branta nordliga delen begränsas i vester af de Trachiniska klipporna, märkvärdiga för de trånga passen vid Asopos, i öster af Thermopylä. Mellan båda höjer sig Ötas högsta spets, Kallidromos. Rundt omkring är hvarje ställe ryktbart genom mytologien, tragedien och herosdyrkan. Ännu, liksom på Livius’ tid, utvisar folksagan Pyra, hvarest Herakles’ bål flammade. Öfver allt ligga lemningar af gamla helgedomar, öfver allt ser man murar efter förödda städer. De varma källorna gåfvo Thermopylä sitt namn; deras heta vatten ångar än i dag och utpekar på långt afstånd den trånga kustvägen.
Parnassos i vidsträcktare betydelse är, såsom Strabo säger, den tredje sydostliga förgreningen af Pindoskedjan; i inskränktare bemärkelse, enligt Pausanias, en fristående, helt och hållet inom Phokis belägen berggrupp, hvars alla upphöjningar voro helgade och invigda åt gudarne. På vestra sidan skildes det genom passet vid Amphissa (Salona) från den stora bergsträckningen i vester. Genom passet för en klippväg ned från Doris, den nordliga bergstrakten, till det gamla Amphissa och den Krisäiska viken. Öster om detta pass ligger det höga, mångspetsade Parnassos’ bergmassa, platåformigt utbredd och betäckt med snö en stor del af året. Det sluttar brant mot norr, öster och söder: mot Kephissosdalen, böotiska slätten och Korinthiska viken. Kephissos kringströmmar det i norr och öster. Ruinerna af Liläa, Durymäa, Thithoräa, Daulis, Delphi och Amphissa med sina borgar och minnesmärken ligga rundt om dess fot. Öfver allt råder storartad bergnatur, vildhet och rikedom på källor. De sprängda klippvägarne, grafvårdarne, tempelruinerna, grottorna och inskrifterna skänka forskaren ett storartadt material. Få trakter i Grekland hafva också varit föremål för så mycken uppmärksamhet i senare tider som just Parnassos.
Den sydostliga fortsättningen af de senast betraktade bergskedjorna är mindre betydande till både omfång och höjd. De böotiska och attiska bergen utgöras nämligen af månggestaltade berggrupper, som med hvarandra hafva mindre sammanhang, ofta stå alldeles isolerade, af medelmåttig höjd och mångfaldig förgrening i kedjor af kullar med den behagligaste yttre form. Helikon, Kithäron, Parnes, Pentelikon och Hymettos äro de förnämsta. Mot sydost fortsättas de af öarna Evböa, Keos, Andros, Tenos, Delos och de öfriga Kykladerna. Vore hafsytan blott några hundra fot högre, så skulle sydostliga delen af mellersta Grekland eller det egentliga Hellas förvandlas till en ny grupp af kykladiska öar, hvilka låge i en krans omkring de tre halföarna Othrys, Öta och Parnassos.
Det öfver 5,000 fot höga Helikon (Paläo Vuna eller Zagura) har icke såsom Parnassos bibehållit sitt gamla mytologiska namn. Det är jemte Kithäron Böotiens förnämsta berg. Korinthiska viken sköljer deras sydliga fot. Helikon ligger mellan Kopais-sjön i nordost och de innersta vikarna vid Antikyra och Mykos i sydvest. Ruinerna af Trachis, Koroneia och Askra ligga på dess nordliga utsträckningar. Pausanias berömmer detta sånggudinnornas berg såsom det fruktbaraste i hela Grekland. Det är också bekant för sin stora rikedom på källor. Men hvarest Hippokrene, Aganippe m. fl. andra framqvälla, är nu mera svårt att bestämma. Utmed dess nordostliga utsprång leder från det ryktbara Levktra en gammal härväg förbi Lebadeia till Triodos, den heliga vägen, på hvilken processionerna till Delphi framtågade. Denna trakt är full med stadsruiner.
Kithäron (Elatias), öfver 4,000 fot högt, ligger lika långt sydost från Helikon, som detta från Parnassos, på gränsen af Böotien, Megaris och Attika, norr om Korinthiska näset. Det är gudarnes gamla jagtområde, rikt på erinringar från forntiden: Zevs-altaren, Artemis’ lund, Aktäon, Ödipus’ utsättning m. fl.; men numera blott ett skogigt berg utan minnesmärken.
Parnes med ungefär lika höjd som Kithäron och det högsta i Attika är gränsberg mot Böotien i norr. Vid dess sydliga fot finnas många spår af gammal befolkning och kultur. Andra sidan var vild jagtmark. Vid de två ryktbara passen från Phyle till Thebe i vester och från Dekeleia till Oropos i öster, hvilka äro de vigtigaste utgångarne från Attika mot norr, ligga qvarlefvor af gamla förskansningar och borgar. På detta berg stod en kolossal Zevsbild och på de högsta spetsarne två altaren, helgade åt den regnande och åt den teckengifvande (blixtrande) Zevs (Zevs Ombrios och Zevs Semaleios). De blixtar, som här nedföllo, observerades af Zevs Astrapäos’ prester i Athen, och derefter inrättades på bestämda tider pythiska offerprocessioner till Delphi.
Pentelikon och Hymettos äro de sista afsatserna af det mellersta Greklands bergsystem. De ansluta sig till Parnes. Pentelikon skiljer Attika i Kephissos-slätten i vester och kustslätten vid Marathon i öster. På dess vestliga sluttning uppspringer Kephissos, som skyndar mot söder till Phaleriska viken vid Athen. Vid Dekeleia på Parnes upprinner dess nordliga källarna. Bägge armarne förena sig i närheten af Acharnä. Mellan båda går genom en tvärdal från vester till öster härvägen till det odödliga Marathon. Parnes’ höjd är i rundt tal 4,000 fot, Pentelikons 3,500, Hymettos’ 2,500. Sålunda löper det attiska berglandet i afsatser från norr till söder ända tills det med den låga udden Sunion sänker sig i hafvet. Bergsformernas skönhet bidrager ej litet till landskapets behag. Den högsta spetsen af Pentelikon är en hög kägla, som betydligt höjer sig öfver sina grannar. Dess sluttningar bekransas af skogar; dessa åter äro omgifna af byar, kyrkor, kloster och ruiner af gamla orter, der man återfinner läget af mången attisk demos. Slätterna äro betäckta med olivplanteringar, hvilka göras fruktbärande af de ymniga källorna. På Pentelikons vestra sluttning, tre timmars väg nordostligt från Athen, nära vägen till Marathon ligga de berömda marmorbrott, hvars förädlade block på Akropolis och i dess omgifningar tjena till eviga mönster.
Hymettos ligger söder om Pentelikon, öster om Athen, hvarifrån man blott behöfver tre och en half timme för att bestiga dess spets. Det panorama, som härifrån utbreder sig för betraktarens blickar, är i hög grad praktfullt och tillika det lärorikaste för kännedomen af Attika och dess omgifningar. Utsigten sträcker sig till Parnassos i norr och i söder ut öfver Arkipelagens ögrupper och öfver Peloponnesos. Hymettos är beväxt med välluktande örter, hvaraf otaliga bisvärmar bereda den berömda hymettiska honungen. På dess sluttningar, i dess sköna dalsänkningar och rundt om dess fot ligga lemningar efter gamla orter, tempel och andra byggnader med inskrifter, bildhuggeriarbeten och prydnader af alla slag. De mest betydande af dessa platser hafva under den kristna tiden blifvit upptagna af fyra eller fem kloster, hvars kyrkor äro byggda på ruinerna af forntida tempel och de dem tillhöriga landtgårdarne hafva inkräktat de attiska demernas område.
På Peloponnesos uppträder en formation som den förherskande. Det är platåbildningen, hvilken med sin utbredda yta fyller Arkadiens högland. Detta af herdar bebodda betesland är på alla sidor omgifvet af berg, hvilka mot hafvet bilda terassformiga afsatser. Dessa berg utsända sina grenar åt alla håll, hvarigenom de fem så långt utskjutande stora halföarna och otaliga underordnade mindre bildas. Peloponnesos är väl genom näset vid Korinth bundet vid Hellas och det öfriga fastlandet, men genom sina egendomliga landtungor visar det hän mot främmande länder: i söder mot Libyen genom den spartanska och den messeniska halfön, i vester mot Italien genom den achäiska med uddarne Kyllene och Araxos, i öster mot Mindre Asien genom den argoliska. Dock är afståndet ännu långt såväl till Libyen som till Mindre Asien. Men på detta mellanrum ligga många öar och ögrupper, hvilka skulle tjena som bropelare vid folkslagens och kulturens öfverförande från den ena verldsdelen till den andra. De berömdaste bland dessa öar voro Keos, Andros, Delos, Naxos, Paros, Thera, Lemnos, Samothrake, Tenedos, Lesbos, Chios, Samos, Kos, Kreta, Rhodos med flere. Under klart väder kan ett fartyg i dessa farvatten alltid se land. Från Korkyra ser man Italien, från kap Malea Kretas snöklädda bergspetsar och från denna ö bergen på Rhodos och på Mindre Asiens kust. Två dagars segling för från Kreta till Afrikas norra kust. På den sköna, vidsträckta, örika Arkipelagen hade naturen sålunda förberedt det friaste spelrum för de tre verldsdelarnes folkslag, för deras sammanträffande, så väl i krig som fred, för utbyte af alla slag, så väl af idéer som produkter.
Greklands berg, som numera äro beröfvade sina forna härliga skogar, hafva ej någon stor rikedom på metaller. Emellertid fick man redan i forntiden koppar på Evböa, jern i Böotien, Taygetos och på öarne Melos, Seriphos och Evböa, Det fans silfver i Epeiros, på Cypern, Siphnos och i Attika, hvarest Athen under sin välmaktstid sysselsatte 20,000 menniskor uti Laurions grufvor. I Hämos och Orbälos i Thessalien, uti Pangäonberget mellan Makedonien och Thrakien och på öarne Siphnos och Thasos fann man guld. Attika och öarna, isynnerhet Paros, hade berömda marmorarter.
I bergländer äro slätterna ofta ytterst fruktbara, Thessalien, Messenien, nordliga delen af Elis och Evböa, som var Athens kornbod, bekräfta denna iakttagelse. Böotien hade sina talrika floder och deras under tidernas lopp samlade bottenfällningar att tacka för en utomordentlig fruktbarhet, i synnerhet den nedre Kephissos-dalen, som liksom Egypten befruktades af regelbundet återkommande öfversvämningar. Men invånarne, bortskämda af denna allt för frikostiga natur, domnade bort i sinliga njutningar. Under det att det ofruktbara Attika hade en verksam och snillrik befolkning, närde Böotien ett folk, hvars sinnesslöhet blef ett ordspråk; dock räknar det Hesiodos och Pindaros bland sina söner. Arkadiens höglända trakter hade till invånare en menniskostam, som genom sina enkla och landtliga seder, sitt krigiska sinnelag, sin kärlek till vinning, hade åtskilliga likheter med Schweizarne.
I den sydliga delen af Grekland framträder en växtlighet, som liknar Afrikas. Palmen, som vajar sin behagliga gröna fjäderbuske på Kykladerna, visar sig äfven i Attika, och på vissa ställen i Messenien mogna hennes dadlar. Citron- och orange-trädet bilda på östliga kusten af Argolis täta skogar.
Betraktadt i sin helhet, var Grekland icke nog fruktbart för att underhålla sina inbyggare uti sysslolöshet och veklighet; det var icke heller så fattigt, att det tvang dem att använda hela sin verksamhet för att förskaffa sig lifvets nödvändigheter. Jordytans omvexling i berg och dalar samt klimatets olikhet ålade dem den omvexling i sysselsättningar, som utvecklar själsförmögenheterna. Genom landets beskaffenhet tvungos Grekerna att både blifva herdar och åkerbrukare, att idka såväl bergshandtering som handel.
I synnerhet ett land i Grekland förenade jordmånens och lägets alla brister och fördelar, nämligen det magra Attika med de fruktbara slätterna vid Marathon och Eleusis, hvilka belönade odlarens möda genom en sextiodubbel afkastning, med sina olivlundar, sin välluktande hymettiska honung, sin penteliska marmor, sina laurionska silfvergrufvor, sin luft så klar, att man från kap Sunion kunde se den på Akropolis stående Minervas lans och hjelmbuske, och med någonting bättre än allt detta, med hafvet, som liksom en gördel omslöt det från trenne sidor. Då Athenarne stego upp på Parthenon, sågo de dessa talrika öar, som voro kringströdda på vågorna, liksom för att blifva deras besittning eller för att utan faror föra dem till Thrakiens, Asiens och Egyptens kuster. Hvarje morgon uppkom en nordanvind, som sakta förde deras farkoster till Kykladerna; hvarje natt blåste en motsatt vind, hvilken inom några timmar återförde dem till hamnen under en strålande klar himmel, hvilken aldrig fördunklades af de täta dimmorna på våra haf. Naturen hade sålunda i Grekland förberedt en förträfflig skådeplats för den menskliga verksamheten.