Prästen från Wakefield/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel XXII
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XXIII
Kapitel XXIV  →


[ 107 ]

KAP. XXIII.

För att få vår nuvarande bostad så behaglig som möjligt fordrades åtskilliga ansträngningar, men snart var det möjligt för oss att njuta vårt forna lugn. Då min skadade arm icke tillät mig att hjälpa min son med våra vanliga sysselsättningar, läste jag högt för min familj ur de få böcker, som blivit räddade, isynnerhet ur sådana, som kunde sätta fantasien i rörelse och göra hjärtat lättare.

Varje dag kommo dessutom våra snälla grannar för att trösta oss, och de utsatte en tid, då de alla ville hjälpa till att sätta vår gämla bostad i stånd igen. Den hederlige arrendatorn Williams var icke den siste att besöka oss; han visade sig som en verklig vän. Han skulle säkert ha förnyat sitt anbud till min dotter, men hon avvisade det på ett sätt, som för framtiden lade band på hans enträgna framställningar.

Hennes sorg tycktes ej vilja vika, och hon var den enda av oss, som ej efter en veckas förlopp återfått sin munterhet. Hon hade nu förlorat sin frimodiga oskuld, som förr hade lärt henne att respektera sig själv och söka glädje i att behaga. Hennes sinne var fullt av oro; hennes skönhet började att avtaga med hennes hälsa, och likgiltigheten bidrog även till att förminska den. Varje ömt ord, som hennes syster fick, vållade henne ett styng i hjärtat, och tårarna kommo i hennes ögon, och liksom ett fel, ehuru botat, alltid föder andra efter sig, så efterlämnade hennes tidigare förseelse, fastän utplånad av ångern, avundsjuka och missundsamhet.

Jag sökte att på tusen olika sätt lindra hennes bekymmer och glömde min egen smärta inför hennes, medan jag berättade för henne så många intressanta drag i historien, som ett gott minne och någon läsning kunde ingiva mig.

»Vår lycka, min kära dotter», sade jag, »ligger i Hans hand, som kan skänka oss den på tusen olika sätt, och som vi ej kunna förutse.

Hon hörde endast halvt på mig. Hennes egen olycka hade trängt tillbaka allt medlidande, som hon hade hyst för andra, och intet kunde trösta henne. Var hon tillsammans med andra, fruktade hon för deras förakt, och i ensamheten greps hon av djup ängslan.

Så sorgligt stod det till med henne, när vi fingo under[ 108 ]rättelse om, att mr Thornhill skulle gifta sig med miss Wilmot, som jag hela tiden trott, att han hyste böjelse för, fastän han använde varje tillfälle att inför mig uttrycka sin ringaktning både för hennes person och hennes förmögenhet.

Denna underrättelse bidrog naturligtvis att ytterligare öka den stackars Olivias sorg, ty ett så skändligt svek var mera, än hon kunde bära. Jag beslöt mig att skaffa mig säkrare underrättelse och om möjligt tillintetgöra fullbordandet av hans planer, genom att sända min son till mr Wilmot för att taga reda på, om underrättelsen var sann, och avlämna ett brev till miss Wilmot, däri hon underrättades om mr Thornhills uppförande i vår familj.

Min son begav sig i väg enligt min anvisning och återvände efter tre dagar med det besked, att underrättelsen var sann; men brevet hade han icke kunnat överlämna till miss Wilmot, då mr Thornhill och hon voro på besök runt omkring i trakten, Brevet till henne hade han lämnat kvar.

Bröllopet skulle äga rum om några få dagar, sade han; föregående söndag hade de visat sig tillsammans i kyrkan och utvecklat stor elegans; fästmön hade varit ledsagad av sex unga damer och han av lika många unga herrar. Hela trakten gladde sig åt den stundande bröllopstesten, och varje dag åkte de ut tillsammans i ekipager så ståtliga, att man ej sett maken i trakten på många år. De båda familjernas vänner voro redan anlända, sade han, bland andra brudgummens farbror sir William Tnornhill, som var en mycket förträfflig människa. Moses tillade, att de gjorde intet annat än festade och roade sig, att alla människor prisade den unga brudens skönhet och brudgummens förnämhet, att de båda unga voro mycket förtjusta i varandra, och att han tyckte, att mr Thornhill måste vara en av de lyckligaste människor i världen.

»Låt honom njuta sin lycka, om han kan», svarade jag; »men min son, se på denna bädd av halm, detta tak, som icke ger oss skydd, dessa förvittrade väggar och detta fuktiga golv, min stackars kropp, som blivit fördärvad av elden, och mina barn, som gråta efter bröd. Allt detta har du kommit hem till, mitt barn, och dock ser du här en man, som icke för allt i världen ville byta med mr Thornhill. Ack, mina barn, Om ni blott kunde lära er att tala med edra egna hjärtan och fatta, vilket ädelt sällskap ni då kunna få i dem, så skulle ni föga bry er om den värdelösa ståten och glansen. Nästan alla människor ha lärt sig att kalla livet en resa och sig själva för resenärer, men liknelsen kan fullföljas genom att säga, att de goda äro glada och nöjda liksom resande [ 109 ]vilka vända hemåt, medan de onda endast då och då känna sig liksom resande, vilka draga i landsflykt.

Mitt medlidande med min dotter, som blev alldeles överväldigad av denna nya olycka, hindrade mig att säga något mera; jag bad hennes mor hjälpa henne, och om en stund återkom hon till sig själv. Hon syntes efter detta mera lugn, och jag trodde, att hon hade beslutit att glömma sin sorg, men jag bedrog mig, ty hennes lugn var endast den svaghet, som följer på överretning.

Ett nytt förråd av livsmedel, som vänligt sändes av våra goda sockenbarn, tycktes att försätta den övriga delen av familjen i gott lynne, och jag var glad att åter se dem vid gott mod. Det skulle ha varit orätt att dämpa deras glada tillfredsställelse endast för att visa sitt deltagande med en ständig sorgsenhet eller att tynga ned dem med en sorg, som de icke kände. Vi började på nytt att berätta historier och sjunga visor, och förnöjsamheten gästade åter vår ringa boning.