Förlåt, mitt herrskap! jag har glömt besjunga
En liten tingest, som vi kalla tunga.
Hon sitter instängd liksom i en bur.
Som hon med Guds hjelp ej skall komma ur.
Bortkollrad är hon ända in i roten,
Och derför sitter hon med black om foten;
Och som hon aldrig varit riktigt snäll,
Så är hon också dömd till lifstids-cell.
Hon tiger sällan, hon vill ständigt prata.
Och dumt, förstås, och svamligt som en skata;
Men kniper det, så står hon verlden bi
Med guld och gröna skogar i parti.
Som rika källor hennes löften flyta,
Och hjelp och bistånd hör man aldrig tryta.
Men det är kändt, att hon är mera skral
Att hålla löften, än att hålla tal.
Hon är sig lik i alla verldens riken,
Och bullrar som en qvarn i politiken.
Kändt är, att tungan ingen styrsel har
Hos gammalt folk, som ej har tänder qvar.
Och då de äfven saknas hos de unga,
Så har hon också sällan tand för tunga,
Och hennes ord bli väder, som man vet,
I parlament som universitet.
Uppå kalaser och festiviteter,
Der slamrar hon som mortlar och trumpeter.
Sin bästa lagerskörd hon också tar
På kaffe-rep, som man berättat har.
Ty kommer hon i farten der att tala,
Då är det värre, än när rännor sqvala.
Det vore derför en välsignad sak,
Om menskans öron sutte längre bak.
Ett nyhetsmagasin är hela gommen,
Der kry hon sitter in i ålderdomen,
Tillräckligt snäsig, som en inspektor
I luckan sitter på sitt postkontor.
Inkomster har hon mindre eller mera,
Allt efter hvad hon har att kolportera.
Och ofta har hon ojemförligt mer Inflytande än någon postkamrer.
Ett ord ännu!, så går jag mina färde:
Vår tids framskridande må ha sitt värde;
Men mången tunga fins, ej bättre nu,
Än fordom hos en stockholmsk roddarfru.
Och som hon än är lika arg och bitter,
Så är väl bäst hon sitter som hon sitter,
Ty skulle alla tungor komma lös,
Blef det en konferens, som blef famös.
