Professorn och papegojan

Professorn och papegojan.

I min ungdom lefde en professor, likagodt hvem och hvar, som af enfaldigt folk ansågs för filosof. Hans skrifter, som af samma enfaldiga folk ansågos för filosofiska, voro af en egen beskaffenhet. Tre sidor gudlighet och en sida ovett, så långt papper och trycksvärta räckte. I ett samqväm yttrade jag min förundran öfver detta fenomen och tillade att ingen kunde uppvisa orsaken dertill. Det kan jag det, svarade en gråhårig man af sällskapet. I mina barnår, fortsatte han, fans det en papegoja, som kunde läsa “Fader vår“ och ett par andra böner, dem hon lärt sig af sin egarinna, ett gammalt bigott, högvälboret fruntimmer. Men derjemte hade papegojan af betjenter och kammarpigor, som icke alls voro bigotta, lärt sig en hop skällsord. Professorns likhet med papegojan är verkligen för stor, att härröra af bara en slump; jag gissar att själavandringen haft sin hand med i spelet. Denna på skämt framkastade idé upptogs af mig på fullt allvar. Jag anstälde närmare undersökningar och dessa utföllo på ett förvånande sätt till fördel för Pytagoras’ lära. Det utröntes nämligen, att den pladdrande papegojan aflidit i samma stund, som den filosoferande professorn föddes. Hvad kunde väl nu vara påtagligare och enklare, än att salig papegojans själ hade flugit in i professorn. [ 116 ]Men har en papegoja kunnat blifva en professor, hvarför skulle ej en kongl. sekter kunna blifva en katt? Metamorfosen är icke så stor, som du föreställer dig, min kära Jonas. Kattens steg gifva intet ljud, och kongl. sekterers steg, dem de taga i sina förmäns trappor, sakna också hörbarhetens egenskap. Prisad vare Gud, att jag alltid visat kattor ett hyggligt bemötande och derför kan af försynens rättvisa vänta mig att blifva hyggligt bemött, om jag sjelf blir en katt med tiden. Välvilliga händer — så hoppas jag med tillförsigt — skola ej saknas, för att stryka mig längs ryggen och smeka mig, tills jag börjar att spinna, eller, hvad som är det samma, tills välbelåtenhetens tremulant tremulerar i mitt innersta. Ej heller skall någon — så hoppas jag åtminstone — fästa papperslappar i svansen på mig och narra mig att snurra rundt omkring, ty sådant är kitsligt mot hvilken katt som helst, men allra mest mot en katt, som varit kongl. sekter.