En muntration i himmelen
| ← Ekoisten |
|
Professorn och papegojan → |
En muntration i himmelen[1].
Gud allena, som aldrig blifvit magister och aldrig aflagt kandidatexamen, vågar skämta med professorer och skratta åt dem. En tysk berättade mig nyligen — om han ljög vet jag ej, ty hvad gör icke tysken för penningar — att vår Herre en gång sutit i himmelens öppna fönster och genom sin stora tub kikat ned på denna jordplätt. Kom hit Sankt Petter, sade omsider vår Herre, så skall jag visa dig någonting roligt. Der nere hålla de nu på att föra en stackars menniska till Danviken. — Sådant är icke underligt, svarade Sankt Petter, och sådant sker ju alla dagar. — Visserligen, men med denna menniska har det sina egna omständigheter. En professor från Upsala utbad sig helt nyligen af mig att få skapa en menniska efter sitt beläte. Jag biföll hans begäran, och nu hålla de andra menniskorna på att leda professorns beläte, detta non plus ultra i religion och politisk visdom, på dårhuset. — Hur länge har detta non plus ultra lefvat och verkat? frågade Sankt Petter. En hel timme — svarade vår Herre — en hel timme; och dervid skrattade gubben, så att tårarna kommo honom i ögonen och magen gungade som af en jordbäfning, och stjernorna dallrade på firmamentet och seraferna släppte sina harpor af lutter förvåning.
- ↑ Detta stycke samt de närmast följande: »Professorn och papegojan», »En akademisk festlighet» och »Rosendal» hafva vi hemtat ur Palmærs efterlemnade papper.