Prolog

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till Englarne
Samlade dikter
av Vitalis

Prolog
Skaldens tröst  →


[ 3 ]

Framåt, o Diktens skepp, på etherns vågor!
Mig helsar Vestan ljuf, mitt hemlands vind.
Fromt tiga åter hjertats vilda frågor,
Ej tårar vattna liljan på min kind.
Lugn blickar ned ur fromma stjernelågor
Och kärlek doftar utur blommig lind.
Vid lutans ljud de barndoms-drömmar sköna
Ur grafven gå och mig på nytt belöna.

Ty Tron, den milda stjernan, vänligt blänker
Utöfver konstens lagerkrönta lund.
En droppa sjelf från ljusets brunn, hon sänker
Sin blick med ljus på rena hjertans grund.
Den gåta snillet aldrig genomtänker
I toner löser hon på skaldens mund.
Hvad han har lidit, sig i skönhet kläder
Och lifvet som en ros ur knoppen träder.

När Soln sin blick från klara fästet sänder,
Ur köldens boja springa jord och haf.
Det skönas amma, vårn, med milda händer
Nedskrifver blomsterord med magisk staf;
Och när hon den mot luftens rymder vänder,
Uppväckas näktergalarne deraf.
Så ock en högre Sol i skaldens hjerta
Till harmoni försmälter köld och smärta.

[ 4 ]


Mitt hjerta, höj dig till de ljusa under,
De klara perlor, nattens mantel bär,
Och sväfva drömmande bland ros och lunder!
Känn i din salighet att Gud är när!
Vid Vestans balsamkyss, i qvällens stunder,
Låt vid Naturens famn hvart fromt begär
I toner mot hans stjernebana svalla
Och hjertats dagg bland blomstrens perlor falla!

Ty än du lefver, fromma barndoms-sinne!
Med tro och kärlek uti skaldens bröst.
De sköna drömmar slumra än derinne:
De vakne opp och skaffe sig en röst!
Ur tårar, som en morgonblomma, minne!
Du mot mig ler, och ljuf är dock din tröst,
När du och hoppet edert blomdoft mängen
På hjertats grund, den friska blomstersängen.

Så åter till mitt bröst, det varma, unga,
Jag himmelen och jorden trycka må.
O sänk dig, himmel! ned uppå min tunga,
Att derifrån i harmoni uppgå.
Min själ är glad. Den älska kan och sjunga,
Han lefver evigt i Guds himmel blå,
Och lifvets moln, de vandra långt inunder:
De kasta nedåt blott sin blixt och dunder.