Räggler å paschaser/Prästen Bodenius

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Riksdassbönnras marsch
Räggler å paschaser
av Gustaf Fröding

Prästen Bodenius
Jon i Gösthultsmon  →


[ 53 ]

Prästen Bodenius.

Ja han ä alt dö nu. Men dä va int mang år sänna han geck ikring mä pôsen på ryggen å käppen i näfven å tocken hadd'en fäll gått i femti år.

Dä fanns int en i hel Varmlann, sôm int känd prästen Bodenius, för han geck å geck år ut å år in iffrå socken te socken, iffrå gål te gål. Å hvar han kom bjö han ut sin snusdoser tå nävver å sin bôrster tå svinbôrst å taggel. Å hvar han kom, vell'en ha bränvin — iblann feck han, iblann int, alt ätter som fôlk va te. Men go ol å mat dä feck'en, ifall han int va för ill söpen, för dä va en beskeli å morosam kär, som int gjord nôa förtret. [ 54 ]Hällers kunn'en nock se fali bekömra ut iblann, men så sträf å slet han, tess han feck ett kvarter bränvin i sä å da geck dä övver.

Att han hadd vôr präst dä kunn da inga männisch se. Nock kunn en förstå att'en hadd hatt ett vackert å fint ansekt å ett bra målföre, men når ja såg'en va'n ôppsvôllen å rö tå bränvin å hes å skrôvli va'n i halsen. Int häller sa'n nô ôm Guss ol å int kunn en hör nô på'n att'en va studert, anna än når'n va rektitt på kneka. För da drog'en fram sin gamle blåruti näsduk å helt'en i hanna sôm en alterpräst å sänna så mäss å predikt'en satt dä va hett ôm öra på di sôm stog ikring'en. »Du huggormars afföda,» sa'n, »du ser grandet i bror dins öga, men icke bjälken i ditt egit.» Å så la'n ut täxta mä exempel. Å så söp han å så grät han å mä ett ble'n fräjdi igän å drog te mä nô frivågent skôjerol te jäntan.

Tocken hadd ja sett'en mang ganger å allti hadd'en den samm täxta. Dä va änn sôm dä gussole hadd bet sä fast i'n å blitt kvar, når'n hadd glömt allt ann. Å allti söp'en å grät'en öfvapå. Hvalls en präst kan bli tocken, d'ä int gôdt te säj, men nock ha ja hört e kônsti [ 55 ]paschas ôm prästen Bodenius å d'ä mang sôm ha hört'a, satt d'ä inga påhett tå mäj.

Di säjer dä att för i vala va dä mö varrer ilänn i Finnmarka än dä ä nu. Finnan slogs å stal å stack ihjäl hôrann mä knif, satt dä va ett rent hällvett därôpp. Dessuttamä va dä svält å skröpplihet tå all slags å den end gläja di hadd där va bränvin, för da va bränninga fri än.

Nu va prästen Bodenius ve den tia ansedd för te var en dunnerhogger te präst, en sôm hadd bå vet i skael å mål i muen å kraft i själa. Å däfför skeck di ôpp'en te Finnmarka å gjord'en te kaplan i Bogen, för att han skull lär finnan kristendom å morialibus.

Ja Bodenius han lag sä te å gär unnervärka han va utsett te. Han dômdér å skrek iffrå prädikstoln, han skeck ätter länsman å feck mang dömd te fästning — di are dömd'en sjôl te dä röhet, ni vet. Dä va int en tå finnan som skull slepp unna fördömmelsen, sa'n. Varst regjord'en mot supinga, för den skull bort först, tänkt'en. Han pisk å slog finnan te lätt bli, han las ell å svaggel övver dôm, han satt dôm i stocken.

[ 56 ]Men finnan di ble bar varrer. Sômma ble som stôlli tå skräck för hällvett, di kröp ihop som sparkate hunner, å di are ble åg iffrå vete, men dä va tå ilskenhet imot prästen, sôm vell gär dôm te tam husdjur i ställ för di villdjura di va. För te bar försök å hjälp ôpp å försök få fôlk te förstå, dä felt ingen präst in ve den tia. Di mäst lätt allting gå som dä vell, bar di sjôl hadd'et gôdt, sômma lefd på samm sätt, sôm di are publikanan, å sômma brukt sôm sagdt va hällvett te skrämm vet i fôlk — å ur fôlk mä för den del.

Da va dä en gang sôm prästen Bodenius skull hôll e ny domdagspredicktning imot supinga å kom gånass te körka mä bibbla unner armen. Dä va mang full finner på körkbacken å di kast skällsol ätter'n sôm di bruka, men ingen tord gär nô ve'n, för han såg hard ut.

Men fram ve körkdôra stog e finnkäring i stocken å dä va Bodenius, sôm hadd ställt att ho kom dit. Dä va e gammel — gammel — käring langt ôpp iffrå di aller nolerste finnskogan. Ho va känd för te kunn trôll å för si suping va ho åg känd å en sönnda hadd ho trätt ôpp i körka i fylla å villa å hôll e [ 57 ]motpredicktning mot Bodenius å åkallt den Onn, satt prästen hadd allt orsak te få'a dömd te stocken.

Di are finnan hadd gitt'a bränvin, satt ho va allt tämli på snôrka, där ho stog å hang ve stocken.

Når nu prästen geck fram te dôra för te gå in i körka, häfd finnkäringa ôpp sin illacke låt å bynt å förbann'en:

»Förbannat vare du, Bodenius, te ävi ti,» skrek ho — »förbannat, förbannat, förbannat! Full ä ja, fatti å trasi ä ja å te hällvet kommer ja — men like tocken sôm ja här står, ska du stå en dag, Bodenius — tvi!»

Bodenius sa ingenting, men han va blek som en döing, når han kom ôpp i predickstoln å skalf på måle, når'n predickte.

Nu kommer dätte mä trôllinga, sôm ingen vet ôm d'ä sannt äll falskt. Men säkert ä, att når Bodenius den dagen va på hemvägen iffrå körka, bynt dä hogg i e tann på'n å dä kom e tocka tannverk övvern'n, satt'en vre sä å ôja sä. Å när'n kom hem te prästgår'n va'n pocka te ta in bränvin för te bedöf sä. Först ett glas. Sänna ett te. Sänna ett te å ett än en gang.

[ 58 ]Dä hjalp e litta stunn, men strax ätter tog dä te varrer ända.

Måndan kom å bare varrer ble tannvarken. Bodenius va pocka te sup bränvin igän. Först en sup, sänna en sup te å sänna di mange supan.

Tisdan kom å tannvarken tog bare te å supinga ho tog te, hå åg. Å hele den vecka låg prästen Bodenius å söp sôm en fylltratt för te bli å mä den förtrôllade varken han hadd. Han försökt iblann lätt bli, men finnkärngas kraft va störrer än hans å Bodenius va pocka å sup å sup da ätter da, veck ätter vecke.

Sist, når en sex vecker hadd gått, geck tannvarken bort, men den sôm int geck bort, dä va bränvinstörsta. Bodenius ôrk int var utta bränvin ens i körka. Han hadd pôtäel stånass i sackerstia å tog sä en bra klonk, inna han geck te alters. Å hem när sej hadd'en en kutting liggnas unner sänga å söp unner natta mä mun för kuttinghôle.

Mennas skulle han da hôll ôpp tjänsta å hôll styr på finnan. Å dä gjord'en da som en kär te en början. Han prädikt å rest ikring och slogs mä finnan för te få dôm te bli fôlk. [ 59 ]Sjuk va'n, söp gjord'en, men tocka kraft va dä i'n, satt han va go te å lôss sôm att han int söp. Ingen hadd'en te tal mä, hvar'en såg va dä bar ilsk å villsint fôlk, som bar agg te'n. Dä va int så gôdt te hôll sä ôpp i e tocka trakt.

Men når'n va hemm när säj, da bark hel ilänne lös — där behövd'en int förställ sä å där regjord bränvine i hôriveli vrå. Han ble svår imot frua å barna, satt te sist va di pocka å res sin väg iffrå'n.

Da först ble prästen Bodenius knäckt. Han bynt å töck att altihop gjord däsamm, finnan feck lef som di vell, sjôl brydd'en sä int ôm att fôlk såg på, når'n söp, å te sist låg han full bål i stôgan som ett ann vrak. Iblann va'n så ill däran ve tjänsta, satt'en las bakfram ur boka å felt ner ur predikstoln. Da feck di mang uvännan han hadd vatten på kvarna. Han ble anmäld för kônstorium å afsätt.

Ja, sänna feck'en sôm sagdt va gå å släng i femti år ätter landsvägan, innan han dödd. Dä ä ännsôm vår harre skull ha bevart lif i'n för te var sôm e levnass predikning för fôlk att di int skull förhäv sä, int en gang ôm di ä en präst å ann fôlk bar ä fatti stacker, sôm super [ 60 ]bränvin. Å int ska en fäll förhäv sä öfver prästen Bodenius häller, för d'ä ingen sôm vet, hvalls dä hadd gått en sjôl, ifall en hadd blitt sätt te gär fôlk tå finnan för en sexti sjötti år sänna.