Rökstenen (von Friesen 1920)/Kap 2
| ← Ur Rökstenens och Rökstensforskningens historia |
|
Magiska talförhållanden → |
KAP. II. — DEN ORDNING I HVILKEN INSKRIFTEN ANBRAKTS PÅ STENEN.
I och för sig är det ju öfvervägande sannolikt, att inskriften huggits in i stenen i samma ordning, som ristaren afsåg att den skulle läsas. En utredning af ristningsföljden är sålunda af grundläggande betydelse för inskriftens tolkning. Märkvärdigt nog har en undersökning af denna viktiga fråga aldrig gjorts. Sophus Bugge antog i Rök I utan vidare motivering en läsningsordning, för hvilken det karaktäristiska och afgörande är, att det parti på stenens baksida, som är ristat med svensk-norska runor, läses omedelbart efter med samma runor ristade parti på stenens fram- och högra smalsida. I Rök I hade Bugge ännu icke dechiffrerat de båda raderna med äldre runor och endast delvis lönskriften på toppytan och öfverst på baksidan. När han senare dechiffrerat dessa partier, tillägger han dem efter de öfriga, dock så att han mellan dem inskjuter vänstra smalsidans lönskrift. I Rök III bibehåller Bugge denna ordning, och så gör också Brate i samma arbete samt i den 1918 utkomna delen af Östergötlands runinskrifter.
Denna läsningsföljd är emellertid godtycklig och skall nedan efter motivering ersättas af en annan.
Jag stöder mig till en början väsentligen på yttre kriterier, som ange den ordning i hvilken raderna huggits.
- aftuamuþ—þaʀ och (i)nuarin—sunu. Dessa två rader ha huggits först; detta framgår däraf, att de i genomsnitt äro betydligt bredare än öfriga rader; de ha sålunda ristats medan skriftytan ännu för öfrigt var tom. När de väl ha huggits, kom ristaren under fund med, att återstående runor för utrymmets skull måste göras mindre höga. Att dessa rader börja inskriften framgår också däraf, att de gifva oss namnen på den som åstadkommit vården och på den åt hvilken den är egnad.
- De återstående lodräta raderna på samma sida: sakum—sakaʀ.
- De båda vågräta raderna under 1 och 2: raiþ—karuʀą samt den i omedelbart sammanhang med denna stående lodräta, nedifrån uppåt löpande raden å högra smalsidan. Ett yttre vittnesbörd om att sistnämnda rad hör hit ha vi däri, att den börjar midt för det ställe, där den nedersta af de båda vågräta raderna på den sida vi funnit vara ristningens framsida slutar: alltså kuta—marika.
Sedan kan ej med säkerhet på yttre grunder afgöras, hvilken sida som närmast följer. Det kan ha varit vänstra smalsidan, det kan också ha varit toppytan eller möjligen lönrunorna på baksidan. Om man emellertid lägger märke till, att vänstra smalsidan är den af stenens ytor, som minst egnar sig för ristning, samt att ristaren här minst utnyttjat utrymmet och på smalsidans nedersta del — såväl genom valet af skrift som genom de afstånd han lämnar mellan de enskilda tecknen — rent af anstränger sig att, på ett mot dåtidens ornamentala smak och kanske äfven reala syften svarande sätt, utfylla ytan, torde det vara snarast sannolikt, att denna sida huggits sist af alla. Dock är denna slutsats ej alldeles säker; andra grunder få afgöra om vänstra smalsidan följer efter den högra. Återstår sålunda att öfverväga, om toppytan eller lönrunorna öfverst på baksidan komma först. Onekligen är det litet öfverraskande, att toppen af den mer än manshöga stenen ansetts lämplig som ristningsyta. Dess öfversta del kan knappast i detalj läsas från marken, ehuru ytan står i omkring 30° vinkel mot vågplanet. Det vore därför tänkbart, att ytan i fråga ej användts förr än ristaren, efter att ha anbragt de tre korsen med lönrunorna öfverst på baksidan, fått klart för sig, att utrymmet här skulle alltför mycket inkräktas till förfång för det myckna han ville anbringa, om han nedanför de tre öfversta satte ännu tre kors. Han kunde sålunda tänkas ha satt korsen på toppytan, först efter det han huggit dem på baksidan. Emellertid är det troligare att han öfvervägt utrymmesförhållandena redan på ett tidigare stadium; därför talar också den omständigheten, att korsen på toppytan — såsom de utskrifna runorna bi, a, ri visa — skola läsas från vänster till höger (som alla andra rader på stenen) och skriften på toppytan sålunda på ett naturligt sätt omedelbart följer efter skriften på högra smalsidan. Jag uppför därför som nummer
- toppytan.
Själfva formen på lönrunorna öfverst på baksidan anger, att de huggits i omedelbart sammanhang med toppytan. De äro också vända åt samma håll. Jag uppför dem därför i omedelbar följd med dessa under samma nummer. Huru lönrunorna skola upplösas skall senare utredas.
Granska vi nu ristningsytan nedanför baksidans kors, är det till en början klart, att de delar af inskriften, som inrama det med svensk-norska runor ristade centralpartiet, måste vara ristade före detta. Det är vidare klart, att den nedersta vågräta raden den — som är ristad med germanska runor, som i motsats till vågradernas runor på framsidan, stå upp och ned — måste vara ristad först; därpå följer den på nämnda vågrad stående lodräta raden ytterst till vänster med germanska runor. Denna rad löper upp till den, på hvilken korsen hvila och måste följaktligen vara huggen före Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/23 Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/24 Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/25 Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/26