Rom under konungadömets förra tidskifte
| ← Latium före Roms grundläggning |
|
Rom under konungadömets senare tidskifte → |
3. Rom under konungadömets förra tidskifte.
När Romulus och Remus skulle utföra sin plan att vid Tiberfloden anlägga en stad, uppkom emellan dem tvist om plats och namn för staden samt om väldet i densamma. Tvisten afgjordes derigenom att man medelst fogelskådning utforskade gudarnes vilja, som gaf utslaget till Romuli förmån och bestämde den Palatinska höjden till plats för staden. Traditionen angifver den 21 April såsom grundläggningsdagen, och året uppgifves till 753 f. Kr. Man har en sägen, som noggrant redogör för de bruk, hvilket iakttogos vid anläggningen. Omgifven af sina följeslagare förrättar Romulus ett reningsoffer, en eld antändes, och de närvarande hoppa genom dess lågor för att renade af elden kunna börja sitt verk. Härefter gräfves en grop, i hvilken en hvar kastar en handfull jord, som han medfört från sitt gamla hem. Denna grop blir sålunda det nya, för alla gemensamma hemmet; ett altare upprättas der, och eld upptändes på öfligt sätt: det är stadens härd. Nu plöjes en fåra för att utmärka stadens omkrets. I linien af denna anlägges stadsmuren (bild 16) med dess graf, och på båda sidor om muren lemnas en jordrymd fri från menskligt bruk; det är pomoerium. Nu är muren stäld under gudarnes hägn; den, som förgriper sig på dess helgd, hemfaller åt underjordens makter. Med förakt för denna urgamla grundsats springer Romus hånande öfver muren och faller för Romuli hand.
Romulus öppnar härefter på den Capitolinska höjden i dalsänkningen emellan dess båda spetsar en fristad eller asyl för landsflyktingar och förbrytare. Tilloppet af främlingar blir stort, och staden tillväxer hastigt. Men qvinnor fattas. Konungen skickar derför sändebud till grannstaterna för att utverka äktenskapsrätt åt Romarne. Den vägras på ett hånfullt sätt. Romulus döljer sin harm och låter anställa högtidliga lekar till ära för guden Consus. Grannfolken infinna sig på inbjudning i stort antal, män, qvinnor och barn, framför allt från Sabinlandet. för att åse lekarna. Medan dessa pågå, framstörta på gifvet tecken Romarne och röfva de unga qvinnorna. Föräldrarne måste aflägsna sig med sorg och förbittring i hjertat. Hemkomna uppgöra de hämndeplaner. Först infalla Caeninenserna på romerska området. Romulus slår dem i grund och dödar deras konung Acron. Härefter återvänder han till Rom och håller der sitt segerrika intåg (triumf). Härvid bär han framför sig den dödade fiendehöfdingens rustning, hvilken han hembjuder till skänk åt Jupiter. Detta var det första vapenbyte, som en Romersk härförare tog från en fiendtlig.
Invånarne i Crustumerium och Antemnæ, hvilka äfven förorättats genom qvinnorofvet, gripa nu till vapen, men besegras utan svårighet.
Farligare blef kriget med Sabinerna. Detta mäktiga folk, som styrdes af sin konung Titus Tatius, skickar en stark krigshär under dennes anförande mot Rom. Sabinerna framtränga till den Qvirinaliska kullen och bemäktiga sig genom förräderi borgen på den Capitolinska. Det var dottern till befälhafvaren derstädes; Tarpeia, som insläppte fienderna. Till lön för sitt förräderi fick hon, hvad hon betingat sig, nemligen det, som Sabinerna buro på venstra armen, men icke de gyllene armbanden, hvilka hon menat, utan sköldarne, under hvilkas tyngd hon krossades.
Efter borgens intagande höllo de båda härarne en strid i dalen emellan den Palatinska och den Capitolinska höjden. Sabinerna, med Mettius Curtius i spetsen, voro redan nära att segra, då Romulus anropade Jupiter »flykthämmaren» och lofvade honom ett tempel, om han ville hjelpa Romarne. Dessa få härpå nytt mod, och striden fortgår häftigt, då plötsligt de bortröfvade sabinska qvinnorna störta in emellan de stridande och med sina böner medla fred. De båda folken förenas nu till ett samhälle; styrelsen delas emellan Romulus och Tatius. Rom blir gemensam stad, och folket kallas Qviriter efter den Sabinska staden Cures.
Men samregeringen var icke långvarig: Tatius blef nemligen mördad vid en fest i Lavinium, hvarpa Romulus ensam styrde samhället. Romuli inrättningar voro följande. Han grundade teckenskådningen, så att intet kunde företagas, utan att man förut genom en sakkunnig teckentydare (augur) inhemtat gudarnes vilja. Vidare indelade han folket i tre tribus och en hvar af dessa i tio curier. Hvarje curia omfattade tio ätter; dessas medlemmar voro de så kallade patricierna. Utan dem funnos clienterna, som äfven tillhörde curierna och stodo i beroende af ätterna. Till sitt biträde vid styrelsens handhafvande bildade Romulus ett råd af fäder, en senat, med hvilken han samvetsgrant rådförde sig. Af v en skapade han en krigsmakt, 3,000 man till fots, kallade en legion, samt 300 man ryttare, fördelade i tre centurier (hundraflockar).
Romuli styrelse var icke fredlig. Rom hade att försvara sig mot de närboende folken, hvilkas anfall kraftigt tillbakavisades. Icke blott Fidenæ. utan äfven det mäktiga Veii besegrades, och Roms område utvidgades.
Underbara voro Romuli födelse och barndom, lika underbar hans bortgång ur lifvet. Då han en dag förrättade ett renings- eller botoffer för det församlade folket, uppkom plötsligt oväder med mörker, storm och åska. Efter dess slut var Romulus ingenstädes att finna. Under den allmänna sorgen berättade en ansedd man vid namn Proculus Julius, att Romulus uppenbarat sig för honom och meddelat, att han blifvit upptagen till himmelen, hvarför Romarne borde dyrka honom under namn af Quirinus och vinnlägga sig om krigiska idrotter för att så besegra alla folk.
Efter Romuli död fördes stvrelsen under ett helt år genom s. k. mellankonungar, tagna turvis bland fäderna. De båda folkstammarne voro nemligen oense, hvilkendera skulle gifva staten en konung. Slutligen bestämdes, att den nye konungen skulle väljas af Romarne, men bland Sabinerna. Härpå valdes Tatii måg, Numa Pompilius, hvilken skall hafva varit lärjunge till den store grekiske tänkaren Pythagoras.
Numa sökte att gifva staten religiös grund. Han stiftade härför en omfattande gudsdyrkan, som medförde en mängd heliga bruk. Så inrättade han Vestatjensten, som skulle skötas af jungfrur (bild 17), hvilka hade att dag och natt underhålla den heliga elden å Vestas altare, som var statens härd. Dessa jungfrur måste föra en ren vandel; bröt någon af dem sitt kyskhetslöfte, blef hon lefvande innesluten i en underjordisk grafkammare. Vidare inrättade Numa en särskild tjenst åt Mars Gradivus, den i striden framstormande krigsguden. Han förordnade nemligen, att tolf prester skulle årligen under vapendans och afsjungande af sånger gå igenom staden och der vid bära de heliga sköldarne (ancilia, bild 18). En dag hade nemligen från himmelen nedfallit en å båda sidor urringad sköld, hvarvid en röst förkunnat, att staden skulle blomstra och ega bestånd, så länge den himmelska underpanten bevarades. För att försäkra sig om vinnande af detta ändamål hade Numa låtit förfärdiga elfva sköldar, som fullkomligt liknade den från himmelen nedfallna, De tolf presterna kallades Salier (dansare). Till ombesörjande af den allmänna gudstjensten inrättade Numa s. k. sacerdotes. Utom dem tillsatte han särskilda prester s. k. flamines (offertändare), som hade att besörja dyrkan af enskilda gudomligheter, en för Jupiter, en för Mars och en för Quirinus. Redan Romulus hade skapat augurérne eller teckentvdarne, hvilka bildade ett särskildt collegium af stor betydenhet, emedan de voro sakkunnige tolkare af de himmelska rådslagen. Numa tillade pontifices, som hade vård om religionsväsendet i dess helhet och uppsigt öfver såväl offentliga som enskilda religionsbruk. Äfven fetialerna eller krigshärolderne, som hade att å statens vägnar, under iakttagande af vissa formaliteter, förklara krig och afsluta föredrag, påstodos vara en inrättning af Numa.
Numa ordnade äfven de ekonomiska förhållandena, Så belastade han eganderätten genom att lata uppdraga gränslinier och utmärka dem förmedelst stenar. Gränser och gränsmärken stäldes under skydd af gränsguden, Terminus, hvarigenom de blefvo fridlysta. Öfvertygad, att åkerbruk är synnerligen egnadt att främja lag och ordning i ett samhälle, uppmuntrade han högligen till dess bedrifvande och skall hafva utdelat eröfrad jord bland de behöfvande, Härjemte stiftade han handtverksskrån i staden och anordnade särskilda offer för hvart och ett af dem.
För sina inrättningar hemtade Numa råd af gudinnan (nymfen) Egeria, hvilken påstods i en helig lund för honom uppenbara gudarnes hemligheter och rådslag. Egerias bistånd gaf åt hans verk ett slags gudomlig bekräftelse. Sjelf åtnjöt Numa den högsta aktning, äfven bland de kringboende folken, som ofta valde honom till skiljedomare. Rom egde under hans styrelse ständig fred, så att den helgedom, Numa uppbyggt åt Janus — den synes hafva varit en genomgång med två portar — hvilken tillstängd skulle beteckna fredliga, men öppen krigiska tider, förblef tillsluten. Efter Numas död sörjde folket honom såsom en fader, och Egeria flydde till lunden vid Aricia, der hon utgöt sig i så ymniga tåreflöden, att hon förvandlades till en källa.
På Numas död följde en mellanregering, hvarefter till konung valdes Tullus Hostilius. Denne var lika krigslysten som Romulus. Tillfälle till att börja krig erbjöd sig snart i följd af en tvist med Alba. Tullus påstås hafva öfverlistat Albanerna, så att dessa först vägrade upprättelse för de mot Romarne gjorda förnärmelserna, hvarpå krig förklarades. Den albanske konungen eller dictatorn Cluilius ryckte med en väldig här mot Rom och slog läger fem (romerska) mil (ungefär 5000 fot) från staden. Lägret omgafs med en graf, som derefter kallades den Cluiliska. Men Cluilius afled snart, och nu blef Mettius Fufetius dictator. En strid syntes oundviklig, men Mettius öfvertalade Tullus att gå in på tvistens afgörande genom tvekamp. I hvardera hären funnos trillingar, Horatier i den romerska, Curiatier i den albanska, hvilka voro syskonbarn med hvarandra samt jemnlika i ålder och krafter. Åt dessa lemnas nu afgörandet. Under striden tycktes lyckan först gynna Albanerna, ty två Romare föllo genast. Men den tredje, som var osårad, lockade genom att taga till flykten sina sårade motståndare att skilja sig åt, och nedhögg derpå den ene efter den andre.
Horatiern återvände nu med de slagne fiendernas rustningar. Hans syster, som var förlofvad med en af Curiatierna, mötte honom vid stadsporten, och då hon fick se sin trolofvades blodiga vapenrock, utbrast hon i gråt och förbannelser mot mördaren. Horatiern upptändes af vrede häröfver och genomborrar sin syster med svärdet. För detta mord lagföres han och dömes till döden af brottmålsdomarena, men vädjar till folket, hvilket befriar honom från straffet, hufvudsakligen på faderns förbön.
 Curiaternas graf vid Albane. |
 |
Endast med motvilja underkastade sig Albanerna Roms herravälde. Mettius uppviglade invånarne i Fidenae, äfvensom Veienterna att börja krig med Rom. I striden lät Mettius den albanska hären förblifva overksam, men Tullus segrade det oaktadt. Följande dagen håller denne en sammankomst, låter sönderslita Mettius mellan två fyrspann och befaller Albanerna att lemna sin stad och flytta till Rom. Alba jemnas härpå med jorden; endast templen skonas. Till boningsplats åt Albanerne upplåter Tullus berget Caelius, der han jemväl sjelf bosätter sig. När nu Roms befolkning blifvit fördubblad, fördubblas äfven ryttarnes centurier; Albas förnämsta ätter upptagas bland de romerske patricierna. Åt senaten bygger Tullus en särskild samlingsplats, den efter honom uppkallade Hostiliska curian.
Härefter förde Tullus lyckliga krig med Sabiner och Etrusker. Äfven uppkommo fiendtligheter med Latinerna, emedan konungen ansåg, att genom Albas fall ledningen af det latinska förbundets angelägenheter hade öfvergått till Rom. Latinerna bestredo detta, men fiendtligheterna bilades slutligen genom ett fördrag.
Under de ständiga krigen försummades gudstjensten; de heliga bruken råkade i förfall, och gudsförakt började visa sig. Gudarnes vrede uppenbarades i hotande järtecken och sjukdomar, men konungens trotsiga sinne bröts icke, förrän han sjelf kastades på sjukbädden. Nu blef han med ens förändrad och hängaf sig åt en ängslig och vidskeplig gudsdyrkan. Då gudarnes vrede fortfor, sökte Tullus, med tillhjelp af Numas anteckningar, att genom hemliga trollkonster aflocka Jupiter de uppenbarelser, han behöfde, men denne förtörnades häröfver och slungade sin ljungeld, som förbrände Tullus och hans hus.
Tullus efterträddes af Ancus Marcius. Denne var dotterson till Numa, och hans lynne hade tycke af morfaderns. Han bemödade sig att återställa den förfallna gudstjensten i dess förra skick och lät utarbeta ett utdrag ur Numas anteckningar för att tjena allmänheten till ledning i fråga om de bruk, som borde iakttagas. Men snart blef Ancus mot sin vilja indragen i krig. Latinerna togo hans fredskärlek för svaghet och inföllo på romerska området. Upprättelse fordrades på öfligt sätt genom krigshärolder, men vägrades. Kriget var nu oundvikligt, och Ancus förde det med kraft. Flere latinska städer eröfrades, och deras invånare förflyttades till Rom, der de fingo det Aventinska berget samt dalen emellan detta och det Palatinska till boningsplatser. Roms område utvidgades ända till hafvet, hvarigenom konungen fick tillfälle att vid Tiberns mynning anlägga hamnstaden Ostia.
Äfven mot Fidenater, Sabiner, Vejenter och Volsker förde Ancus segerrika krig. Volskerna förlorade sin hufvudstad Velitræ, och jemväl Vejenterna måste afträda land.
Till Roms tryggande befästade Ancus den viktiga, staden beherskande höjden Janiculus på högra Tiberstranden och förband denna strand med den venstra genom en pålbro, den första bro, som byggdes öfver Tibern. För ordning och säkerhet sörjde han genom att, der det Capitolinska berget sluttar mot forum, anlägga ett statsfängelse — det s. k. Mamertinska — hvilket ännu finnes i behåll (bild 22, 23). Det hade två hvalf öfver hvarandra; det nedre inneslöt brunnshuset (Tullianum), hvilket sannolikt ursprungligen varit afsedt för den Capitolinska borghöjden.
I det föregående är visadt, att berättelserna om Roms grundläggning äro att betrakta såsom myter eller dikter. Äfven det, som berättas om Roms första konungar, har hufvudsakligen samma karakter. Så förtjenar uppgiften om den asyl, som Romulus skall hafva stiftat för flyktingar och lagbrytare, uppenbarligen intet förtroende. Asylväsendet, en grekisk inrättning, var ända till kejsartiden främmande för Romarnes föreställningar, och man kan ingaunda tro, att det romerska samhället, hvilket redan i början af sin tillvaro företer ganska fasta former och förutsätter en icke kort tidrymd af social utveckling dessförinnan, skulle hafva till större eller mindre del uppstått genom en förening af löst folk och förrymda främlingar från olika håll. Troligen har sägnen uppkommit deraf, att den Capitolinska höjden, likasom andra sådana i Latium, i äldre tider tjenade såsom tillflyktsort för de kringboende vid krigsfara.
Hvad angår Sabinskornas bortröfvande, så hvilar berättelsen härom till en del på de antaganden om Roms uppkomst, hvilkas otillförlitlighet förut är ådagalagd, hvartill kommer, att i det enskilda osannolikheter icke saknas. Sägnen är helt enkelt ett sätt att gifva uttryck och förklaring åt de romerska bröllopsbruken, hvilka häntyda derpå, att brudens inträdande i den nya familjen blifver ett våldsamt lösslitande från den gamla. Så ryckes bruden af brudgummen likasom med våld ur sin moders armar, hvarpå hon af tre unga män föres till sitt nya hem och bäres öfver tröskeln till detta. I sjelfva verket innebar också, enligt hvad å annat ställe är visadt, giftermålet fullständig skilsmessa från det forna hemmet och dess gudsdyrkan: ur sin faders hand (manus) öfvergår bruden i mannens.
Med uppgifvandet af qvinnorofvets historiska visshet följer nödvändigheten att förkasta berättelserna om det sabinska kriget, bland hvilka äfven insmugit sig sagan om Tarpeja, som förmodligen är den Capitolinska eller Tarpejiska höjdens skyddsgudomlighet, af hvilken man genom en följd af tankeförbindelser tillskapat den förrädiska jungfrun. Tatii personlighet är antagligen icke historisk. Han är stamfader för den Titiska stammen, likasom Romulus för Ramnes.
Uppgiften om Romuli död och upptagande i himmelen röjer sjelf sin beskaffenhet. Man har visserligen sökt göra historia häraf, likamot af mycket annat, som är rent mytiskt, i det att man framstält den tolkning, att Romulus blifvit mördad af rådsfäderna, men detta är godtycke. Hela berättelsen om Roms förste konung har således för historien ingen betydelse, så vidt man icke derur kan uppspåra vissa allmänna sakförhållanden. Ett sådant synes föreningen emellan Ramnes och Tities vara. Redan på ett föregående ställe har omtalats, att Sabinerna från höglandet vid Reate eröfrande inträngde i Latium. Huru vidt de utbredt sig derstädes och i hvad mån deras framträngande inverkat på förhållandena i Latium, är omöjligt att afgöra. Latiums äldre gränser äro mycket omtvistade, ej blott i sydost och söder, utan äfven i öster och nordost, der det s. k. sabinska landet möter. Angående denna trakt kan det ej med visshet uppgifvas, hvilken folkstam der varit herskande. Så mycket synes dock antagligt, att en sabinsk stam framträngt ända till Tibern och bosatt sig på den Qvirinaliska höjden samt möjligen äfven bemäktigat sig den Capitolinska. Vid denna tid måste bosättningen af Ramnes på Palatium redan hafva försiggått, och följden af Sabinernas framträngande var helt naturligt, att fiendtligheter uppstodo emellan dem och de äldre inbyggarne. På hvilkendera sidan framgången varit, är icke möjligt att bestämma. Man har visserligen antagit, att Sabinerne underkufvat de palatinska Romarne, men bestämd grund härför finnes ej, och säkrast är att stanna vid det antagande, att de båda stammarne förliktes och sammanslöto sig till ett samhälle. Att sammansmälta dettas båda beståndsdelar måste nu blifva de styrandes omsorg, och det är denna omsorg, som sägnen tillskrifver Sabinen Numa. Äfven i berättelsen om denne konung äro inflätade öfvernaturliga och historiskt oriktiga drag, såsom umgänget med Egeria och uppfostran hos Pythagoras, hvilken lefde långt senare. Numa gäller såsom stiftaren af den religiösa ordningen i den förenade staten, och vid hans namn fäster sig hela det romerska religionsväsendet. Visserligen måste sagan äfven tillskrifva statens militäriskt-politiske grundläggare Romulus några religiösa inrättningar, ty utan sådana kunde intet samhälle tänkas, men det är ändock Numa, hvilken betraktas såsom fader för religionsbruken och i allmänhet för den sedliga lefnadsordningen i Rom. Religionsbruken utgingo från en för Romarne i viss mån egendomlig föreställning. Dessa hyste den öfvertvgelsen, att man väl icke kan utspana framtidens öden, men att vid hvarje handling, som menniskan af fri vilja företager, himmelens gud, »den högste och bäste», Jupiter ej blott inom sig känner, utan ock lägger i dagen bifall eller ogillande. Det beror således af menniskan att genom noggrant aktgifvande på de tecken, i och genom hvilka himlaguden uppenbarar sin vilja, antingen på förhand försäkra sig om en lycklig utgång, hvilken ej kan uteblifva, när himmelen hägnar företaget, eller ock uppgifva detta såsom för gudarne misshagligt. Denna öfvertygelse gaf upphof och utbildning at den romerska teckenskådningen eller auguralkonsten, hvilken i det offentliga lifvet hade den allra största betydelse. Här framträdde nemligen otvetydigt Romarens tro, att himmelen hade särskild vård om hans folk, såsom kalladt att utföra dess vilja. Men denna tro medförde förpligtelsen att i allt rätta sig efter den gudomliga viljan och att gifva himmelen hvad honom tillkom eller att på det noggrannaste iakttaga de heliga bruken och, när något var försummadt, genom renings- och botoffer försona himlamakterna. Men huru känna de heliga bruk, som himmelen ville hafva iakttagna? I det enskilda lifvet inom familjen var det husfadern, som kände rätta sättet att dyrka gudarne; på honom hvilade omsorgen att bibehålla ritualen oförfalskad och derigenom fortfarande tillförsäkra sig gudarnes bevågenhet och bistånd. Man trodde liemligen, att detta berodde på ett samvetsgrant iakttagande af just de formulär och bruk, hvilka gudarne en gång hade gillat genom att skänka framgång och bönhörelse åt den, som tillbedt dem med användande af dessa. Ja, man förmodade sig hafva makt att genom begagnande af dem i rätt tid och på rätt sätt framtvinga gudomens medverkan. I staten var det naturligen konungen, som hade att förrätta och vårda gudsdyrkan, och det var endast genom hans förhållande till himlamakterna, som visshet kunde vinnas, hvilka bruk voro gudarne behagliga eller icke. Traditionen låter också Numa, grundläggaren af romerska statens härd, Vestas helgedom (bild 24), invid hvilken han sjelf bodde, genom biträde af ett gudomligt väsen, Egeria, förvärfva sig kännedom om himlens vilja och råd i afseende på gudstjenst och ceremonialstadganden. Samma tradition omtalar ock, huru konung Tullus, som ådragit sig himmelens misshag, försöker träda i Numas fotspår och framtvinga de himmelskas uppenbarelser och medverkan, till dess han, okunnig om rätta sättet, faller offer för Jupiters hämndeblixt. Betydelsen af den verksamhet, som sägnen sammanträngt i och omkring Numas person, är således att söka i den riktning åt det religiösa, som det romerska folket tidigt erhöll. Denna riktning uppenbarade sig visserligen i ett långt drifvet formelväsende, men den torde derjemte hafva utöfvat ett visst inflytande på det sedliga lifvet. åtminstone så länge verklig öfvertygelse manade att uppfylla de religiösa pligterna. Då Romaren vid hvarje steg hade att tänka på, huru himmelen uppfattade hans förehafvande, och aldrig fick glömma, hvad han var skyldig de högre makterna, måste han härigenom i allmänhet blifva sträng och noggrann i uppfyllelsen af sina pligter samt ängsligt ifrig att undvika de himmelskas misshag. Det är helt visst icke utan grund, som Sabinen Numa blifvit stäld såsom upphofsman till Romarnes religiösa lif. Den sabinska stammen synes hafva utmärkt sig genom gudsfruktan, stränghet i grundsatser och ihärdigt fasthållande vid allt, som ansågs vara gammal och god sed och ordning, medan deremot Latinerna, lifligare och måhända mera mäktiga af utveckling, väl egnade sig att främja den nya statens politiska lif samt att öka dess yttre inflytande.
Denna karakter framträder hos Tullus Hostilius. Hans förnämsta bragd är Albas förstöring. Berättelsen härom bär uppenbarligen sagans pregel; man kan ej med visshet uppgifva, när och huru Alba föll, eller hvilka slitningar inom det latinska förbundet föregingo denna händelse. Men att vid den tid, då Tullus skall hafva regerat, Rom vunnit en tillväxt, är icke osannolikt, och det kan väl låta tänka sig, att nu den tredje stammen (Luceres) tillkommit samt att denna varit af latinskt ursprung. Ytterligare utvidgas staten genom Ancus Marcius, som med densamma införlifvar en nv beståndsdel. Granskar man närmare Tulli och Anci personer, så visa de sig hafva mycken likhet med Romulus och Numa, hvilkas verksamhet de i större eller mindre mån fortsätta. Sådana drag af återupptagning eller sammanblandning af sakförhållanden äro icke ovanliga i den äldsta romerska historien, hvilken ej sällan, såvidt man kan se, har skildrat samma eller ungefärligen lika händelser såsom försiggångna på olika tider, äfven om blott en tilldragelse eger historisk visshet eller sannolikhet.
Sedan vi nu antydt, huru den äldre konungatidens historia bör uppfattas, skola vi försöka att gifva en öfversigt af Roms äldsta samhällsskick, i det att vi till en bild samla de spridda drag, hvilka man finner i de gamles skrifter.
Staten har sin grund och sin förebild i familjen. Denna står under husfaderns stvrelse och ärar i honom sin herre eller beskyddare (pater). Husfadern är familjens hufvud i religiöst afseende, dess prest. Han har rätt att upptaga det nyfödda barnet eller icke, att bortgifta sina döttrar samt att sälja sina söner och sålunda utesluta dem från familjen och dess gudsdyrkan. Vidare är det han, som förfogar öfver familjens egendom och har domsrätt öfver alla dess medlemmar — till dessa höra utom hustrun söner, sonsöner med deras hustrur samt ogifta döttrar och sondöttrar — ja, han kan till och med döma dem till döden. Men huru oinskränkt rätt husfadern än lagligen eger, så är han af seden förbunden att utöfva den med måtta och till familjens eget bästa. I vigtigare fall synes han hafva tagit råd af närmaste fränder. Hustrun hade lagligen inga rättigheter gent emot sin man. Ursprungligen var det genom en religiös förrättning, hon blef förenad med mannen, i det att båda, under offer till gudarne, smakade på en af mjöl och salt beredd kaka. Härigenom blef hon införlifvad med den nya familjens gudsdyrkan och var nu i sin mans våld. Hustrun åtnjöt inom huset, hvars skyddsmoder hon var, en aktad ställning, och hon egnade sig, befriad från de egentliga hushållsbestyren, som tillhörde husfolket, åt uppsigten öfver tjensteqvinnorna, och likasom plogen var mannens prydnad och ära, så var sländan qvinnans. Sönerna stodo äfven såsom fullvuxna i beroende af fadern; de kunde visserligen med hans tillstånd ingå äktenskap och bilda egna familjer, men rätts1igen kunde en son, så länge hans fader var i lifvet, icke besitta egendom på annat vilkor, än att den var en af fadern anvisad särskild tillhörighet (egentligen särskild boskap: peculium).
Familjen utvidgas, såsom vi ofvan sett, till ätt. Tio ätter bilda tillsamman en curia med gemensam gudstjenst, som ombesörjes af en föreståndare. Tio curier blifva en tribus, hvilken sannolikt har sin egen anförare i krig (tribunus). Dessutom finnas i samhället clienter, som stå i ärftligt beroende af ätterna. Förhållandet emellan clienterna och deras skyddsherrar (patroni) uppfattades såsom heligt; vittnesmål fick ej af clienten afläggas mot hans herre, och äfven den senare var af seden fritagen från att vittna mot clienten. Denne var förbunden att akta och ära sin skyddsherre samt att i särskilda fall, t. ex. vid friköpning ur fångenskap och i fråga om döttrars utstyrsel, lemna honom penningehjelp, hvaremot skyddsherren hade att inför rätta vara sin clients målsman och bevaka hans angelägenheter. Clienten kunde naturligtvis sjelf blifva familjefader, men hans förhållande till skyddsherren blef detsamma. Ursprungligen synes clienten hafva haft ett stycke jord, hvilket han fick bruka och hvaraf han egde att njuta afkastningen. Med tiden erhöll han dock antagligen utvidgade rättigheter i afseende på denna jord. Det romerska området tyckes hafva varit fördeladt emellan ätterna, så att hvarje ätt hade sitt särskilda distrikt (pagus). Om detta senare var uppdeladt på de enskilda familjerna, är omtvistadt. Det förefaller icke osannolikt, att hvarje familj hade ett mindre jordstycke till »arf och eget» (heredium), men att för öfrigt det ätten tillhöriga jordområdet, åker och betesmark, ursprungligen var gemensam slägtegendom. Om så var förhållandet, måste en ändring senare hafva skett härutinnan, ehuru man icke känner tiden derför.
Det romterska samhället bestod af ätterna, hvilka, indelade i curier, bildade folket. Efter föreningen med Sabinerna får folket sin skyddsgud i Quirinus, hvilken egentligen icke är någon annan än Mars. Medborgarne bära hädanefter namnet Quiriter, de »lansbeväpnade» eller värnepligtiga, hvarmed utmärkes sammanslutningen till ett folk, som har den gemensamma pligten att i krig värna staten mot fienden.
I spetsen för ätterna, såsom bildande ett samhälle, står konungen. Han är det förenade folkets husfader och således prest, egendomsherre, anförare i krig och domare. I utöfvandet af denna sin makt (imperium) är han icke bunden af särskilda lagar, som bestämma hans befogenhet, utan endast, likasom husfadern, af häfdvunnen sed och afseende på statsintresset, hvilket naturligtvis ålägger ganska starka sedliga förpligtelser. Han har särskilda inkomster af den jord, som är fritagen från ätternas eganderätt och tillhör staten i dess helhet. Konungaväldet är icke ärftligt. Konungen tillsättes genom val af curierna. Hos dessa hvilar i sjelfva verket den högsta makten i samhället, och för konungen bekräftas efter hans val den makt, som åt honom öfverlåtits, genom särskildt beslut af curierna. När en konung dör, återfår curiernas församling den högsta makten, hvilken alltid måste finnas hos någon, emedan den innefattar rättigheten och pligten att inhemta gudarnes vilja, de s. k. auspicierna, hvarigenom staten är stäld under himmelens omedelbara hägn. Curierna utse derför en »mellankonung» (interrex), som efter fem dagar öfverlemnar makten till en annan. Först den senare kan anställa konungaval. Mellankonungarne synas hafva blifvit tillsatta ur de olika curierna. Konungavalet tillgick så, att mellankonungen föreslog en person, hvilken curierna kunde antaga eller förkasta. Blef han vald, inhemtades genom auspicier gudarnes bifall, hvarefter följde bekräftelsen genom curiernas särskilda beslut, hvilket kan jemföras med en hyllningsakt.
Vid sidan af konungen står senaten. Likasom familjefadern i vigtigare fall inhämtar råd af närmaste fränder, så tillhör det konungen att meddela sig med en rådsförsamling af erfarna äldre män (senatus). Detta råd synes ursprungligen hafva bestått af målsmän för ätterna, och dess medlemmar kallades i denna egenskap för »fäder». Snart torde dock konungen hafva erhållit eller i följd af omständigheternas makt börjat utöfva rätten att sjelf invälja rådsfäder. Senatorernas antal var antagligen 100, motsvarande de 100 ätterna i Ramnes, men synes i och genom upptagandet af de två yngre stammarne hafva blifvit ökadt med 100 hvardera gången. Senatens uttalade vilja band icke lagligen konungen, men hade naturligtvis, om konungen var sådan, han borde vara, ej ringa betydelse. Senaten sammankallades af konungen eller hans ställföreträdare och fick endast rådslå öfver det, som han föredrog. Man har sökt göra troligt, att senaten egt rätt att pröfva de beslut, folkförsamlingen fattade, och deraf härledt en rättighet för densamma att, sedan centurieförsamlingen uppstått, gifva eller neka sin bekräftelse åt dessa, men sannolikare är, att denna bekräftelserätt tillkom curierna, som voro den ursprungliga folkförsamlingen.
Folkförsamlingen (comitia), som bestod af curiernas till krigstjenst skyldiga medlemmar, hade egentligen öfverlemnat all makt åt konungen, men i vissa fall utöfvade hon dock ensam beslutande rätt. Skrifna lagar funnos visserligen icke, men häfdvunnen sed gälde såsom lag. Skulle nu denna utbytas mot annan och således den bestående rätten ändras, så var det konungens pligt att inhemta curiernas mening. Detta skedde genom en fråga (rogatio) till församlingen, hvilken sammanträdde efter anställande af teckenskådning. Församlingen hade endast att utan vidare öfverläggning på frågan svara ja eller nej. 1 förra fallet uppkom ett slags fördrag (lex), som för framtiden hade gällande kraft af lag. Sådana frågor framstäldes, när undantag skulle ske från vanliga rättsförhållanden. Dylika undantag voro, när någon ville förfoga öfver sin egendom så, att den efter hans död skulle öfvergå till annan än laglig arfvinge, d. v. s. upprättandet af testamenten äfvensom då en husfader ville till sin son antaga en fri medborgare (den s. k. arrogatio). Till dem hörde jemväl förlänandet af medborgarrätt eller upptagandet af en person, familj eller ätt i samhället, likasom ock motsatsen eller meddelandet af tillåtelse att utträda ur samhället och slutligen benådandet af lifdömda förbrytare. Äfven företagandet af anfallskrig torde hafva blifvit understäldt folkförsamlingen.
Konungen hade utom krigsbefälet endast några få embetsmän under sig. Dessa voro stadsprefekten, som i konungens frånvaro förde befälet i staden och der företrädde hans ställe, vidare ett slags polisdomare, två quaestorer (ransakare), som hade att beifra mord, och för utomordentliga fall två domare i högmålsbrott. Alla hade de sin embetsbefogenhet genom uppdrag af konungen. De tjenare, som hade att föra konungens bud och verkställa hans befallningar, hette lictorer. De voro till antalet 12 och gingo framför konungen, bärande spöknippor (fasces) med deri instuckna bilor. Dessutom hade konungen såsom tecken till sin värdighet en elfenbensstol (sella curulis, bild 25), en mantel med purpurbräm, en spira af elfenben och en gyllene eklöfskrans.
Den romerska medborgarrätten omfattade dels offentliga, dels enskilda rättigheter. De förra voro rätt att rösta i folkförsamlingen och att förvalta embeten, de senare äktenskapsrätt och egendomsrätt eller connubium och commercium. hvilka vi förut omtalat. Ätternas medlemmar egde från början alla dessa rättigheter, dock, hvad angår den sist nämnda, naturligtvis med den inskränkning, som husfaderns makt fordrade. Borgerlig tunga voro skyldigheten att göra dagsverken, såsom till offentliga byggnaders och fästningsverks uppförande, värnepligten samt åliggandet att utgöra den pålaga eller förmögenhetsskatt (tributum), som utskrefs, när behofvet så kräfde. Hären bildades af alla fullvuxna medborgare intill en viss ålder. Den var fördelad i rytteriet (celeres: de snabba ), som bestod af tre centurier, en för hvar tribus, och fotfolket (milites), som utgjordes af tre tusental (milia), ett för hvarje tribus. Rytterianföraren kallades tribun för celeres, och fotfolket hade sina krigstribuner. Den förre synes hafva haft en inflytelserik ställning och betraktats såsom konungens närmaste man. I sin helhet hette krigshären »urval» eller »utskrifning» (legio).
Vid en blick på den samhällsordning, som vi nu skildrat, visar det sig, att förhållandet emellan staten och de enskilda samfundsmedlemmarne var noga utstakadt. Staten, såsom den högsta enheten, fordrar af de lägre, ätter och familjer, ovilkorligt underordnande under dess intresse, men med vilkor, att denna pligt uppfylles, lemnar den åt de lägre enheterna, åtminstone åt familjerna, en vidsträckt befogenhet inom deras område. Deremot har menniskan såsom sådan föga att betyda; rättigheter tillkomma den enskilde endast såsom medlem af ett samfund, mindre eller större. Den som står utanför staten, i det att han icke tillhör någon af denna erkänd gemensamhet, är och förblifver rättslös; han måste derför ställa sig under skydd af någon förening, som har rättslig ställning i staten. Clienterna äro genom att åtnjuta ett sådant skydd i viss mening medborgare. Men samhället kan icke i längden förblifva på detta sätt slutet och otillgängligt för nya beståndsdelars inverkan, helst som ätterna genom krig och af andra anledningar kunna förminskas eller till och med utslockna. Visserligen gifves en möjlighet att utvidga samhället genom upptagande af nya ätter, så att dessa erhålla samma rättigheter som de förra. Men detta sker ej utan svårighet. Tilldelandet af full medborgarrätt af nya samfundsmedlemmar innefattar nemligen dessas upptagande till delaktighet i gudstjensten. Nu voro de gamle särdeles angelägna att bibehålla gudstjensten ren och oförändrad, hvarför de ej gerna tilläto främlingar att taga del i densamma, emedan man derigenom kunde åsamka sig gudarnes misshag. Detta åskådningssätt i förening med den naturliga benägenheten att behålla gifna företrädesrättigheter gjorde, att endast undantagsvis nya ätter fingo inträde i staten och likställighet med de gamla. Det är till och med ovisst, om den tredje stammen, Luceres, till en början var alldeles likstäld med Ramnes och Tities. Härmed må dock hafva varit huru som helst, visst är, att bredvid de i religiöst och politiskt afseende af staten erkända ätterna småningom utbildade sig en ny folkklass. En del af clienterna synes af en eller annan anledning hafva biifvit fri från sitt beroende och derigenom fått en annan ställning i staten. Härtill kommo främlingar, som bosatte sig i Rom utan att blifva clienter. Antalet främlingar var troligen icke så obetydligt, och särskildt torde Etrusker i mängd hafva flyttat till staden, som låg nära intill deras land och erbjöd fördelar för alla, hvilka hade någon yrkesskicklighet eller sakkunskap i sådant, som ett stadssamhälle ej kunde undvara. Slutligen — och detta var vigtigast — eröfrades det ena landområdet, den ena staden efter den andra. En del af de underkufvade invånarne flyttade måhända till Rom, men större delen qvarstannade såsom införlifvad med romerska folket i och genom den underkastelse, som skett. Denna befolkning blef härigenom ett slags clienter till staten i dess helhet: den upptogs — med få undantag — icke bland ätterna, men lefde i samhället vid sidan af dessa, utan att ega annan rätt än commercium, hvarjemte staten väl erkände äktenskap ingångna inom den nya klassen. Ätt denna var förbunden att utgöra medborgerlig tunga, är gifvet; värnepligten synes dock hafva tillhört ätterna. Ju talrikare den nya klassen blef — och det var hufvudsakligen genom eröfringarna i Latium, som den tillväxte — desto svårare blef det att bibehålla densamma i den nästan rättslösa ställning, som den hade i förhållande till de patriciska ätterna. Det måste derför blifva föremål för konungarnes bemödanden att på ett eller annat sätt tillfredsställa anspråken hos den nva folkklassen, hvilken i motsats till de få ätterna, som ursprungligen bildade folket (populus) och kallades patres eller patricii, benämndes »mängden» (plebs eller plebeii). Endast härigenom kunde det blifva möjligt att af de båda, nästan såsom olika menigheter bredvid hvarandra stående, klasserna bilda ett verkligt helt.
