Rom under konungadömets senare tidskifte

←  Rom under konungadömets förra tidskifte

Det romerska folkets historia av Ragnar Törnebladh Rom under konungadömets förra tidskifte.

Religion, rättstillstånd, seder och odling   →

4. Rom under konungadömets senare tidskifte.

Under Anci regering hade en rik främling, vid namn Lucumo, från den etruskiska staden Tarquinii inflyttat till Rom. Han var son af Demaratus från Korinth, hvilken utvandrat till Etrurien. Förnämligast på inrådan af sin hustru Etruskiskan Tanaquil, lemnade Lucumo Tarquinii, der han hade svårt att vinna anseende, och bosatte sig i Rom. Här gjorde han sig snart bemärkt för frikostighet, vänlighet i umgänget samt för krigisk duglighet och klokhet i allmänna värf. Konung Ancus insatte honom på dödsbädden till förmyndare för sina söner. Men Lucumo — han hette nu Tarquinius — uppträdde sjelf såsom sökande till konungavärdigheten, hvilken han också erhöll genom folkets beslut.

Tarquinius utvecklade i sin styrelse kraft och företagsamhet. Faror hotade från mer än ett håll. Latinerna bröto freden, men fingo snart ångra detta, ty Tarquinius slog dem och intog en mängd städer, isynnerhet i landet bortom Anio. Äfven mot Sabinerna stred den romerske konungen med framgång. Enligt somligas uppgift skall Tarquinius jernväl hafva fört krig med Etruskerna och tvungit dem att erkänna Roms öfverhöghet.

I det inre riktade konungen sitt bemödande på att utjemna skilnaden emellan de äldre och de senare tillkomna medborgarne. Han upptog bland patricierna ett antal plebejiska slägter, lika stort, som det förutvarande, fördubblade ryttarcenturierna och invalde 100 nya medlemmar i senaten. Konungens afsigt hade varit att skapa nya tribus och nya ryttarcenturier, men den ansedde augurn Attus Navius satte sig emot hans reformförslag, i det han förklarade, att den gamla ordningen, såsom godkänd af gudarne, icke fick rubbas. Förbittrad häröfver skall Tarquinius, för att håna augurn och hans konst, hafva befallt honom att genom teckenskådning utforska, om det, som han för ögonblicket hade i sinnet, var möjligt. Augurn rådfrågade himlen och utlät sig, att saken kunde ske. Nu anmodade konungen honom att med en rakknif skära sönder en slipsten, hvilket Attus genast verkstälde. Knifven och slipstenen nedgräfdes till minne häraf på den plats, der undret skett, hvilken försågs med en inhägnad, och en bildstod upprestes åt Attus.

Synnerlig omsorg egnade Tarquinius åt förbättrandet af sundhetsförhållandena i staden och åt dennas förskönande. Han torrlade genom underjordiska afloppskanaler (cloacae) dalsänkningarna emellan bergen, särskildt emellan Capitolium och Velia samt emellan Aventinus och Palatinus. På det senare stället upprättade han en rännarbana, hvilken sedan kallades »den största» (Circus Maximus, bild 26, sid. 41). På förra stället anlades ett torg, afsedt ej blott för handel och samfärdsel i allmänhet, utan ock särskildt för rättskipning; det benämndes Forum. Tomter utdelades i närheten deraf. Konungen gjorde dessutom förberedelser till att omgifva staden med en mur af qvadersten och påbörjade ett tempel på Capitolium åt Jupiter, men hann ej mer än lägga grundmurarne dertill. Han föll nemligen offer för två, af Anci söner lejda, mördare, som, under förevändning af en rättstvist, skaffade sig tillträde till honom.

Anci söners hopp att komma i besittning af konungamakten gick ej i fullbordan. Tarquinius hade nemligen en måg af särdeles utmärkta egenskaper, Servius Tullius. Om dennes börd finnas olika uppgifter. Somliga berätta, att han var son af Ocrisia, en förnäm qvinna från Corniculum, hvilken efter sin makes död och stadens fall såsom krigsfånge kommit i Tarquinii hus och der gifvit lifvet åt en son. Andra vilja veta, att denna Ocrisia var en Corniculansk flicka, som, under sitt vistande i konungafamiljen, med husets Lar eller härdens skyddsgenius födde en son. Båda uppgifterna hafva det gemensamt, att de låta Servius från en låg ställning svinga sig upp till högsta makten. Redan tidigt visade sig tecken, som tydde på ynglingens blifvande storhet: så svntes en gång under sömnen hans hufvud omgifvet af en eldslåga. Hans stora egenskaper röjde sig också snart. Med anledning häraf tog Tarquinius honom till måg och lät honom deltaga i regeringsärendena. Man såg derför allmänt i Servius den blifvande konungen, och just detta hade eggat Anci söner till mordgerningen. Efter denna rådde Tanaquil att hälla konungens död hemlig: Servius kunde styra i den sjuke konungens namn. Så skedde, och när slutligen Tarquinii död offentliggjordes, var Servii ställning så stark, att han, utan att befara afslag, kunde begära att af folkförsamlingen blifva erkänd såsom konung.

Servius använde sin styrelse hufvudsakligen till fredliga värf. Han utvidgade staden genom att tillägga den Esquilinska och den Viminaliska kullen, och omgaf derefter de sju höjderna med en quaderstensmur. Denna synes hafva sträckt sig från norra sidan af Aventinus invid Tibern utefter denna höjd, äfvensom Caelius och Esquilinus, samt på andra sidan kring norra kanten af Quirinalis och utefter den Capitolinska höjden ned till floden. På stadens östra sida, der de tre höjderna Esquilinus, Viminalis och Quirinalis förena sig och öfvergå i öppen slätt, var muren, för åstadkommande af större trygghet, förstärkt genom en innanför uppkastad jordvall jemte en bred och djup graf.

Servii förnämsta verk var dock hans författningsreform eller inrättandet af klasser och centurier, hvarigenom de båda stånden skulle sammansmältas till ett helt. För den närmare beskaffenheten af denna nya samhällsordning blifver längre fram tillfälle att redogöra.

Roms förhållande till grannfolken var under Servius öfverhufvud fredligt. Dock skola Etruskerna hafva blifvit tvungna att fortfarande erkänna Roms öfverhöghet. På fredlig väg förskaffade sig Servius ledningen af det latinska förbundet. Med åberopande af exemplet från det joniska förbundet, hvars stater på gemensam bekostnad i Ephesos hade byggt ett tempel åt Artemis (Diana,) öfvertalade den Romerska konungen de ledande männen i Latium att i Rom på den Aventinska höjden upprätta en gemensam helgedom åt Diana. I denna helgedom samlades Latinerna årligen till en religiös förbundsfest, förenad med marknad. Allt detta innebar ett medgifvande, att Rom hade högsta ledningen af det latinska förbundets angelägenheter.

Servii lefnad fick ett sorgligt slut. Konungen hade bortgift sina två döttrar, hvilka till karakter voro hvarandra alldeles olika, med Tarquinii söner, Lucius och Arruns. Äfven dessa skilde sig mycket från hvarandra i sinnesart, och slumpen hade så fogat, att den äldre Tullia, som hade ett fromt och mildt lynne, fått till man den lidelsefulle och hersklystne Lucius, hvaremot den saktmodige Arruns var gift med den yngre Tullia, en qvinna, som helt och hållet styrdes af sina våldsamma lidelser. Denna vände inom kort sitt hjerta från mannen, som hon föraktade, till svågern, och en brottslig förbindelse uppstod, hvilken snart ledde derhän, att Arruns och den andra systern röjdes ur vägen, hvarefter de båda qvarlefvande äktade hvarandra. Nu gälde det Servii lif. Lucius Tarquinius skapade sig ett parti bland patricierna, isynnerhet bland de yngre ätterna, och när allt var förberedt, uppträdde han en dag i kunglig skrud på rådhuset, lät kalla fäderna till konung Tarquinius och tog så den kungliga värdigheten i besittning. Underrättad om hvad som försiggick, infann sig nu Servius, men blef ejnottagen med förolämpningar. Efter en kort ordvexling öfvergår man till handgripligheter, och Tarquinius kastar med egen hand sin svärfader utför trappan. Blödande söker Servius uppnå sitt hem, men mördas på vägen af Tarquinii legohjon, som qvarlenma hans lik på gatan. Tullia hade under tiden farit till rådhuset för att helsa sin man såsom konung. På återvägen derifrån kom hon till den gata, der Servius låg mördad. Vid anblicken af liket höll kusken in hästarne, men Tullia befaller i brottsligt vansinne honom att köra öfver faderns lik. Härefter kallades denna gata för »brottets gata».

Folket sörjde Servius såsom en fader. Isynnerhet var saknaden stor hos den plebejiska befolkningen, för hvars bästa han sörjt, icke blott genom att gifva den politiska rättigheter, utan ock genom att förbättra dess ekonomiska ställning medelst utdelning af jord och lättande af skuldbördorna.

Tarquinii styrelse var våldsam och despotisk. Han upphäfde Servii lagar, införde en ny godtycklig beskattning, förbjöd alla sammankomster och höll det lägre folket till hårdt arbete. De patricier, af hvilka han hade någon fara att frukta eller något byte att hoppas, landsförvisades eller dödades. Senaten förlorade sin makt, ty konungen afgjorde allt utan att inhämta dess råd; dess mest ansedda medlemmar föllo offer för konungens grymhet, och deras platser lemnades obesatta. Domsrätten utöfvade konungen ensam. För att trygga sin person omgaf han sig med en lifvakt efter de grekiska inkräktarnes — de s. k. tyrannernas — föredöme. Också fick han snart tillnamnet »den Hårde» (Superbus).

I det yttre var Tarquinius en duglig och kraftfull, men tillika hänsynslös regent. Han sökte vinna Latinernas inflytelserikaste män på sin sida och störtade genom en nedrig list Turnus Herdonius från Aricia, hvilken motverkade hans afsigter. Så förmådde han slutligen Latinerna att ingå ett fördrag, hvarigenom han blef erkänd såsom förbundets ledare. Äfven Hernikerna samt tvä Volskiska samhällen biträdde detta fördrag. Deremot gäckade staden Gabii länge alla hans bemödanden. Då intet stod att uträtta med våld, grep konungen till list. Hans son Sextus begaf sig till Gabii, under föregifvande, att han måst flykta undan sin faders hårdhet. Gabinerna emottogo honom väl och lemnade honom slutligen, sedan han utfört flere bedrifter, öfverbefälet i kriget. Nu sände Sextus ett bud till fadern för att bedja om råd, huru han skulle gå till väga för att bringa Gabii i konungens händer. Konungen gaf intet svar åt budet, utan gick af och an i sin trädgård, hvarunder han afslog knopparne på de högsta vallmostånden. Sextus fattade lätt meningen härmed och röjde genom falska anklagelser samt lönnmord ur vägen de förnämste männen i Gabii, hvarefter staden utan svärdslag kom i Tarquinii våld.

Sedan Rom trädt i spetsen för Latium, råkade det i krig med Volskerna, som från söder och sydost trängde in på Latinerna. Tarquinius intog med storm staden Suessa Pometia. Det här vunna, högst ansenliga bytet användes till uppbyggande af Jupiterstemplet. I Volskernas land anlade konungen två kolonier, Signia i Trerusdalen och Circeii på den udde, som bär Circes namn.

Tarquinius fortsatte de byggnadsverk, som fadern påbörjat. Han uppförde bänkar omkring rännarbanan och fulländade afloppskanalernas system genom att anlägga den stora kloaken. Hans förnämsta verk var dock Jupiterstemplet. Detta uppfördes på den Tarpejiska eller Capitolinska höjden. Der funnos förut flere helgedomar, hvilka måste flyttas. Detta kunde icke ske, utan att gudarnes vilja inhemtades. Öfriga gudomligheter gåfvo sitt bifall til] saken; blott Gränsguden (Terminus) och, enligt en yngre sägen, äfven Ungdomsgudinnan (Juventas) vägrade att låta rubba sig, hvarför deras helgedomar inrymdes inom området för det nya templet. Man såg häri ett tecken, att det romerska väldet alltid skulle förblifva ungt och dess gränser aldrig flyttas tillbaka, Äfven andra betydelsefulla tecken och förutsägelser påstås hafva förekommit och ingifvit Romarne en så hög föreställning om templets vigt, att detta i deras ögon blef en sinnebild af och en underpant på Roms verldsherravälde.

Äfven vid de Sibyllinska böckerna fäste sig tanken på gudarnes hägn. Med dem förhöll det sig så. En dag infann sig hos Tarquinius en gammal qvinna och utbjöd åt honom för högt pris nio böcker gudomliga spådomar. Då konungen hånfullt afslog anbudet, uppbrände qvinnan först tre och sedan tre andra, hvarpå Tarquinius köpte de tre återstående till samma pris, som fordrats för alla. Qvinnan försvann härefter. Böckerna förvarades sorgfälligt och rådfrågades i farans stund, såsom statsorakel.

Länge följde lyckan Tarquinius. Men slutligen förkunnade hotande järtecken, att fara nalkades. Uppskrämd häraf skickade Tarquinius två af sina söner till det berömda oraklet i Delphi för att vinna upplysning om framtiden. Med dem följde konungens systerson Lucius Junius Brutus, som, för att rädda sig undan konungens grymhet, låtsade sig vara fånig. Då ynglingarne äfven för egen del rådfrågade oraklet och fingo det svar, att den af dem, som först kysste sin moder, skulle blifva herskare i Rom, fattade Brutus meningen härmed riktigt och kysste efter återkomsten jorden, allas gemensamma moder.

Brutus fick snart tillfälle att lägga sin rätta sinnesart i dagen. Tarquinius belägrade den rika Rutulstaden Ardea. Medan hären låg i läger kring staden, höllo konungasönerne en dag ett samqväm, hvari äfven deras syskonbarn Lucius Tarquinius Collatinus (från Collatia) deltog. De unga männen kommo att tala om sina hustrur; en hvar prisade sin, och man tvistade om, hvem priset tillhörde. Collatinus föreslog, att de^sjelfva skulle öfvertyga sig om, huru långt hans Lucretia stod framför de andra. Förslaget antogs; de unga männen redo först till Rom, hvarest furstinnorna befunnos tillbringa tiden i yppighet, och sedan till Collatia, der Lucretia satt och spann, omgifven af sina tjenarinnor. Priset tillföll Lucretia, men Sextus, en af konungasönerna, intogs af en häftig kärlek till henne. Han begaf sig derför några dagar derefter hemligen till Collatia och emottogs gästvänligt af Lucretia. Under natten, då alla lågo försänkta i sömn, gick han med draget svärd in i Lucretias sofkammare. Han yppade der sin kärlek, blandade böner med hotelser och försökte alla medel att förföra henne. Då intet hjelpte, hotade han att döda henne och derjemte en slaf, hvilkens lik han skulle lägga bredvid hennes, på det att man måtte tro, att hon blifvit dödad till hämnd för ett äktenskapsbrott. Tanken på vanäran efter döden öfvervann Lucretias motstånd, och Sextus segrade. Men följande morgon sände Lucretia bud till sin fader i Rom och till sin man i Ardea. Båda infunno sig, hvardera med en vän; med fadern följde Publius Valerius, med mannen Brutus. Djupt bedröfvad yppade Lucretia nu, hvad som händt, och besvor männen att hämnas, hvarefter hon framtog en dolk och stötte den i sitt hjerta. Brutus rycker genast dolken ur såret och svär att oblidkeligt förfölja Tarquinius med hela hans hus. De andra aflägga samma ed. Liket bäres ut på torget i Collatia. Alla uppröras af våldsgerningen; man griper till vapen och tågar till Rom. Brutus, som var befälhafvare för rytteriet, sammankallar här en folkförsamling, inför hvilken han i starka färger skildrar Tarquinii tyranni. Folkets länge närda hat fick nu luft; Tarquinius afsattes och landsförvisades jemte hela sin familj. Derefter skyndade man till Ardea, der hären biträdde folkbeslutet. Tarquinius hade under tiden begifvit sig till Rom, men funnit portarne stängda. Han gick derpå, åtföljd af två söner, i landsflykt till Caere i Etrurien. Sextus flydde till Gabii, men drabbades der af hämnden för forna illgerningar.

Konungadömet hade räckt i 244 år eller från 753 till 509 f. Kr.

Äfven den senare konungatidens historia kan icke göra anspråk på detta namn. Under och otroliga händelser spela äfven här en betydande roll, och i de sägner, som äro gängse, kunna många motsägelser och orimligheter uppvisas. Man igenkänner i mer än ett fall berättelsens mytiska karakter. Så i fråga om Atti Navii underverk. Detta är tydligen uppfunnet till förklaring af en befintlig minnesvård. Den romerska religionen fordrade nemligen, att, när åskan hade slagit ner på någon plats, detta ställe, der blixten fick sin graf, antydd genom en nedgräfd sten, skulle fridlysas och i sådant ändamål förses med en inhägnad, liknande en brunnsinfattning (puteal, bild 27). En sådan fans på folkförsamlingsplatsen och bredvid den en bildstod; ursprunget till minnesvården råkade snart i glömska, och så förband man härmed Atti namn, och underverket var färdigt. En myt af annan beskaffenhet är berättelsen om Bruti fånighet, hvilken tydligen är uppfunnen till förklaring af namnet; brutus betyder nemligen »förståndsslö» eller »fånig». Om Servius Tullius finnas flere berättelser, som antyda, att han stod under himmelens omedelbara hägn. Alldeles skiljaktig från den vanliga uppgiften om hans födelse och barndom är den tradition, som uppgifver, att han var ifrån Etrurien och följeslagare till höfdingen Caeles Vibenna samt hette Mastarna, och att han med en af Caeles’ krigarskaror kom till Rom och der bosatte sig på berget Caelius. Mycket annat skulle här kunna anföras i syfte att visa otillförlitligheten af traditionen. Men oaktadt sålunda denna icke har värde såsom historia, så har man trott sig deri kunna urskilja vissa grunddrag, som angifva utvecklingsgången inom samhället. Det visar sig tydligt, att de tre sista konungarnes styrelse har en annan karakter än de föregåendes. Det är författningens förändring i och genom plebejståndets införlifvande med samhället, ledningen af det latinska förbundet samt stadens utvidgande och förskönande, som utmärka konungadömets senare tidskifte. Härjemte kan man skönja ett bemödande att bryta de tram la ätternas inflytande och samla all makt i konungens hand för att derigenom gifva styrka och enhet åt styrelsen. Detta bemödande strandar på patriciernas motstånd, hvilket till slut, med det lägre folkets tillhjelp, störtar den siste konungen. Äfven röja sig spår af den grekiska bildningens inflytelse, hvilken börjar omgestalta de religiösa föreställningarna och på flere sätt göra sig gällande i samhällslifvet.

27. Puteal (efter ett silfvermynt)

Redan Tarquinius Priscus sökte omdana författningen, men ätternas motstånd var ännu alltför starkt. Detta motstånd framträdde, såsom naturligt var, under formen af religionsbetänkligheter, uttalade — och detta innebär intet orimligt — af augurn Attus Navius, som skall hafva varit af sabinsk stam. Helgden af den gamla ordningen, hvilken himmelen sjelf ansågs hafva stadfästat, förbjöd antagandet af den nya, och Tarquinius måste inskränka sig till en reform af mindre omfattning. Beskaffenheten af denna reform är dunkel och omtvistad. Att konungen ökade ätternas antal med nya sådana, är allmänt antaget, likasom ock, att de nya voro plebejer. I samband härmed stod helt naturligt förökandet af senaten och förstärkandet af ryttarcenturierna. Men om de nya ätterna, såsom vanligen uppgifves, voro lika många, som de förut varande, och således medborgarnes krets härigenom blef fördubblad, så borde en motsvarande fördubbling hafva egt rum icke blott med ryttarcenturierna, utan äfven med senaten. Det vill emellertid synas, som om senaten icke erhållit någon tillökning utöfver det uppgifna antal af 300, som företrädde de tre stammarne. Deremot är det troligt, att ryttarcenturierna förstärktes till 600 man, och att äfven fotfolket ökades i samma förhållande. Traditionen tyckes antaga, att fördubblingen af ryttarcenturierna egt rum två gånger, nemligen dels under Tullus Hostilius. dels under Tarquinius Priscus, men detta beror sannolikt på en sammanställning af tvä olika uppgifter, som afse en och samma händelse. Man har i senare tider påstått, att på det Palatinska berget samt de närmast härintill liggande Cermalus, Velia, Esquilini tre spetsar och dalsänkningen Sucusa eller Subura befunnit sig ett äldre samhälle, samt på Quirinalis ett yngre. Dessa båda samhällen skulle med tiden hafva blifvit förenade och härigenom en tillökning af medborgarantalet egt rum. Längre än till förmodanden i det ena eller andra afseendet kan man icke komma. Att det Romerska stadssamhället småningom sammansmält af olika stadsdelar, och att denna sammansmältning kraftigast främjats af Servi Tullii befästningsarbete, är dock mer än sannolikt. Om Tarquinius, såsom det uppgifves, uttänkt planen härtill, eller ej, är likgiltigt; visst är, att med honom begynner ett nytt utvecklingsskede för det romerska samhället. Redan hans uppstigande på tronen skedde i annan form, än förr varit vanligt. Striden emellan honom och Attus Navius eller den princip, såsom hvars målsman denne uppträdde, var säkerligen af större betydelse och omfattning, än sägnerna låta oss ana. Tarquinii bemödande gick tydligen ut på att bryta de religiösa skrankor, med hvilka de gamla ätterna omgärdat sig. Det var således den åsigt, som fasthöll vid den gamla presterligt-religiösa samfundsordningen, och den politiska utvecklingsprincipen, som med hänsyn till de ändrade förhållandena ville omgestalta samhället, hvilka här stodo mot hvarandra. Den Tarquiniska konungaätten sökte bilda en verklig enhet af samhällets skilda beståndsdelar och härigenom öppna vägen för en kraftig eröfringspolitik. Vid öfvervägande häraf blifver man böjd att förkasta den sägen, som låter Tarquinius härstamma från Etrurien, ehuru visserligen åtskilligt finnes, som talar härför, och särskildt den berättelse, som vi här ofvan anfört om Servius Tullius, såsom en etruskisk höfding, kan anses vara ett stöd för åsikten om de senare konungarnes etruskiska härkomst. Tv de grundsatser, som Tarquinius och hans efterträdare sökte göra gällande, strida alldeles emot det etruskiska åskådningssättet, hvilket ihärdigt höll fast vid prestväldet och kastafsöndringen samt derigenom var fiendtligt mot den politiska utvecklingen. Riktningen åt det nya och uppfattningen af tidens kraf häntyda deremot på Tarquiniernas latinska ursprung. Motståndet synes hafva kommit från de sabinska slägterna, Hvad beträffar Tarquinii faders inflyttning från Grekland, så är den helt visst uppfunnen med hänsigt till den grekiska bildningens nu begynnande inflytande. Detta synes åter hafva förmedlats genom de grekiska kolonierna Massilia i Gallien samt Velia i Lucanien och framför allt Kyme i Campanien, af hvilkas beröring med Rom under denna tid flere spår finnas.

Hvad Tarquinius hade försökt utfördes af hans efterträdare. Denne fattade klart, att, då de gamla tribus och curierna icke emot patriciernas motstånd, kunde till sin karakter förändras, den enda utvägen att inordna plebejerna i hären och gifva dem del i de offentliga angelägenheterna var att företaga en ny indelning af samhällets medlemmar. Denna blef tvåfaldig, en geografisk i tribus och en militärisk-politisk i klasser och centurier. Den förra hade tillika till ändamål att underlätta förvaltningen. Efter tribus upptogs förmögenhetsskatten och förrättades utskrifningen till krigstjenst; till och med vid uppskattningen gick man, åtminstone i senare tider, efter tribus. Servii indelning omfattade både staden och landet på det sätt, att de 4 tribus, i hvilka staden indelades, äfven upptogo motsvarande områden af landet (regiones). Underafdelningarna inom tribus bildades sannolikt af pagi eller de gamla slägtdistrikten. Somliga antaga, att stadsområdet inom hvarje tribus var deladt i vici. Detta ord utmärker en krets af byggnader, i staden en gata eller ett qvarter, på landet en by eler en ort med gårdarne samlade på en punkt, i motsats mot pagus, i hvilken dessa äro spridda. Säkert är endast, att emellan stads- eller »bergsboarne» — så kallades de, som bebodde den äldre stadens höjder — och »landboarne» (pagani), hvilka voro bosatta i andra stadsdelar, en skilnad förefans i afseende på vissa kommunalförhållanden samt i gudstjensten. Man har tvistat derom, huruvida det var blott plebejerna eller hela folket, som indelades i tribus. För det senare antagandet tala flere grunder, särskildt den, att hela Servii sträfvan gick ut på att förena stånden, ett ändamål, som deras särskiljande inom olika förvaltningsområden snarare skulle hafva motverkat än främjat.

Att klassindelningen till sitt närmaste syfte var en militärisk inrättning, är tydligt. Redan namnet classis, som betyder »uppbåd» »häruppbåd», angifver detta. Men derjemte var den egnad att främja ett politiskt ändamål. Om också detta vid dess stiftande icke var afsedt att omedelbart göras gällande, så måste det i följd af sakens natur allt mer och mer taga ut sin rätt. På detta sätt blefvo de politiska rättigheterna småningom grundade på medborgarnes förmögenhet, eller rättare på deras fasta egendom.

Härordningen var följande. Alla besutne indelades i fem klasser; i hvarje af dessa funnos två slag af medborgare, äldre, bestämda att försvara staden, och yngre (18—46 år), som voro skyldiga att göra tjenst i fält. Första klassen omfattade 80 centurier (à 100 man). 40 af hvardera åldersklassen; dock torde väl de äldres klass icke alltid hafva varit fulltalig; andra klassen inneslöt 20 centurier, den tredje likaså 20, den fjerde 20 och den femte 30 centurier, i alla hälften af hvartdera slaget. Härtill kommo två centurier handtverks- och timmermän samt två centurier hornblåsare och spelmän. Dessutom bildades 18 centurier ryttare, så att hela antalet uppgick till 192.

28, 29. Romerska soldater.

Beväpningen var olika. Första klassen hade fullständiga anfalls- och försvarsvapen. Traditionen uppräknar hjelm, rundsköld (clipeus). benskenor och pansar, allt af metall, äfvensom lans och svärd. Den andra klassen hade i stället för rundskölden en aflång sköld af trä, öfverdraget med läder, och saknade pansar; den tredje egde icke benskenor; den fjerde hade endast lans och kastspjut, den femte slungor och slungstenar.

Det vill synas, som om slagordningen var den tätt slutna phalangens. Denna, som här kallades legion, och var uppstäld sex till åtta man djupt med 1,000 mans framsida, bestod sannolikt af 8400 man, 4,000 tungt beväpnade (ur första klassen), 2,000 mindre fullständigt väpnade (ur andra och tredje klasserna) samt 2,400 lätt beväpnade (ur de båda sista klasserna), hvilka slöto sig till den egentliga phalangen eller kämpade vid sidan af densamma; hvartill slutligen kom manskap för att ersätta de fallne. Grunden till indelningen var jordegendomen. Det var tydligt, att beväpningen, som ej bekostades af staten, måste vara beroende af den värnepJigtiges förmögenhetsvilkor. Man har allmänneligen uppgifvit vissa summor för de olika klassernas förmögenhet, nemligen 100,000, 75,000, 50,000, 25,000 och 12,500 (11000) ass d. v. s. marker koppar. Men dessa summor äro för Servii Tulli tid alltför höga och torde endast kunna anses riktiga för en långt senare tidpunkt, då assen voro nedsatta till omkring 2⁄5 af sitt ursprungliga värde och gällde ungefärligen 71⁄2 öre. Hvad den Servianska tiden beträffar, är det påtagligt, att den egendom, som upptogs till beskattning, var den fasta eller jordegendomen. Försök hafva blifvit gjorda att i jord fastställa censusbeloppen för de olika klasserna. Somliga antaga, att det för lägsta klassen föreskrifna minimum af egendom utgjort 2 jugera (jugerum, plogland = 28,800 qv. fot eller något mer än ett halft tunnland), samt att för de öfriga 5, 10, 15, och 20 jugera varit bestämda hvilket icke synes osannolikt,

Ryttarcenturierna bildades af de tre dubbel-centurier, som förut funnos, jemte tolf nya, upprättade bland plebejerna. Huruvida redan nu någon bestämd förmögenhet fordrats för upptagande i ryttarcenturierna, är ovisst, men att förhållandet varit sådant, kan icke anses osannolikt. Det vill derjemte synas, som om ryttarne — åtminstone om man får sätta tro till den vanliga uppgiften — ej behöft inköpa och underhålla hästarne på egen bekostnad. Skyldigheten härtill ålades nemligen jordegande ogifta fruntimmer och omyndiga gossar, hvilka naturligtvis icke kunde sjelfva bestrida den värnepligt, som ålåg alla jordegare. Ryttarne hade under denna tid blott betydelse såsom krigare, men synas ha stått framför fotfolket i rang.

De medborgare, som icke voro besutna, upptogos vid skattskrifningen endast efter hufvudtalet och kallades proletarii (proletärer); emedan de blott tänktes ega betvdelse för samhället såsom barnafäder.

Ibland klasserna var den första utan all fråga den mest betydande; den kallades också företrädesvis för »klassen» och dess medlemmar för »klassen tillhörande», classici, hvaraf namnet »klassisk» uppkommit.

För behörig efterlefnad af den sålunda antagna författningen stadgades, att en skattskrifning (census) skulle hållas hvart femte år. Till denna var en hvar vid hårdt straff ålagd att inställa sig, för att lemna behöfliga uppgifter. Med census var ett reningsoffer förbundet.

Att Servii författning måste få vigtiga följder i politiskt afseende är redan antydt. Väl fortforo curierna efter dess antagande att utöfva sin beslutanderätt, men det låg i förhållandenas egen natur, att ett och annat ärende genast skulle öfverflyttas till den nya församlingen. Denna var militärisk och sammanträdde utom staden under sin fana på Marsfältet. Hvad var då naturligare, än att bifall till ett anfallskrigs företagande inhämtades af centurieförsamlingen? Äfven låter det lätt förklara sig, att en husfader fick rättighet att göra testamente inför den stridsfärdiga hären. Att centurierna jemväl genast fingo utöfva rätten att fälla utslag vid vad i lifssaker, är icke osannolikt. Begynnelsen var nu gjord till att öfverflytta curiernas makt till en församling, som omfattade hela folket, och det var uppenbart, att den nya folkförsamlingen, der man röstade efter klasser och centurier (comitia centariata), förr eller senare skulle blifva den egentligen beslutande. Någon fara för pöbelvälde låg icke häri, ty de större jordegarne hade makten i sina händer. Den första klassens åttio centurier jemte riddarne, kunde, om enighet rådde dem emellan, bestämma församlingens beslut och de obesutne voro utestängd från all rösträtt. Dessutom synes genom rösternas fördelning ett välbehöfligt inflytande hafva blifvit tillförsäkradt åt de äldre.

Centurieförfattningen blef sålunda af stor betydelse för Roms följande politiska utveckling, ehuru visserligen, såsom ofta händer, denna icke stannade vid en utvidgning af centuriernas makt och befogenhet, utan, emedan den fann de bestämda formerna allt för trånga, gick utom dem och skapade ännu en församling. Det var emellertid, centurieförfattningen, som till en stor del röjde väg för plebejståndet, hvars politiska uppkomst var ett vilkor för tryggandet af statens framtid. Att Servius förutsåg eller åtminstone anade den betydelse, hans reform skulle få, är troligt. Ty får man döma af hans verk, var han en lagstiftare med skarp politisk blick, och helt visst hade han kunskap om lagstiftning och författningsförhållandena i andra stater, särskildt i de grekiska samhällena i Södra Italien, hvilkas samhällsskick nu hade undergått förändringar i likartad syftning.

Om man således med skäl kan säga, att under de senare konungarnes tid början gjordes till den romerska författningens för statens framtid så betydelserika utveckling, så måste man derjemte erkänna, att under samma tid grunden lades till Roms yttre makt. Detta skedde derigenom, att Rom tog i sin hand ledningen af de latinska samhällena, hvilka härigenom sammanslötos till ett helt. Det var Tarquinius Superbus, som fullbordade det af företrädarne påbörjade verket, och under hans styrelse synes Rom hafva egt hegemoni i Latium, så att Latinerna stått i beroende af Rom. Man har uppgifvit, att Rom under republikens första år med Karthago afslöt ett fördrag, i hvilket de latinska samhällena upptogos såsom lydande under Rom, och häraf dragit slutsatser i afseende på det romerska väldets omfattning och styrka under den yngre Tarquinius, men detta fördrag synes tillhöra en senare tid. Åtminstone kan man icke derpå bygga något antagande om Roms maktställning vid konungatidens slut. Men Roms uppblomstring vid denna tid gör det icke osannolikt, att det haft sjöförbindelser med främmande stater och drifvit någon handel. Allt häntyder derpå, att Roms makt var i starkt stigande, då konungadömets fall med ens hejdade statens framgångar.

Äfven i ett tredje hänseende var den senare konungatiden af inflytelse på samhällets utveckling. Att de storartade byggnadsföretag, som nu påbörjades, hade till ändamål att skapa en verklig stad af de skilda beståndsdelarne, är redan antydt. Tillika synes den tanken hafva föresväfvat de styrande att göra Rom värdigt att blifva hufvudstad i ett mäktigt latinskt rike. Det kan dock ej med säkerhet uppgifvas, att alla de byggnadsverk, som tillskrifvas konungatiden eller till och med enskilda konungar, blifvit utförda under konungadömets dagar, Men sannolikt är, att begynnelsen till de företag, som i så hög grad befordrade invånarnes säkerhet och nytta och derjemte förskönade staden, tillhörde just den tid, som man vanligen uppgifver. Huru dermed må vara, så hade dessa verk ej ringa betydelse. Tryggad mot fiendtliga anfall och förskönad genom verk för alla tider blef staden en härd för fosterlandskänslan och egnade sig väl till att utgöra en medelpunkt för de närgränsande samhällena, hvilka vande sig att med beundran skåda upp till Rom och derigenom lättare erkände dess öfverlägsenhet. Småningom utbildade sig på detta sätt åsigten om Roms höga kallelse, förebildad i det tempel, som på höjden af den Tarpejiska klippan samlade folken till åkallan af Latinernas skyddsgud, den Capitolinske Jupiter, »den bäste och högste».

Men den utveckling, som de senare konungarne med insigt och kraft främjade, afbröts snart. Ätterna fogade sig endast med motvilja i den nya ordningen. Konungamakten uppträdde nu med andra anspråk än förr; redan sättet för styrelsemaktens erhållande stred mot häfdvunnen sed, och det visade sig tydligt, att ätternas inflytande förminskades i samma mån, som konungarnes makt tillväxte. Dessa stödde sig, så mycket de kunde, på plebejerna, för att med deras tillhjelp kunna hålla patricierna i tygeln. Slutligen under den yngre Tarquinius, hvilken uppträdde ungefär såsom en grekisk inkräktare eller s. k. tyrann, steg missnöjet till sin höjd. Ätterna funno nu medhåll hos mängden, som under denne konung ej var fri från förtryck, hvilken isynnerhet visade sig i påläggande af tunga arbeten. Möjligt är, att den våldsgerning, traditionen skildrat, rågade måttet på förbittringen, men den var för visso icke orsaken till Tarquinii fall; detta hade djupare grunder. Man bör emellertid besinna, att Tarquinii bild är målad under inflytelsen af det parti, som störtade honom, och att följaktligen den svarta färgen icke blifvit sparad. Och den frihet, öfver hvars återvinnande man jublade, var i sjelfva verket intet annat än de patriciska ätternas återinträdande i eller befästande af de rättigheter och förmåner, hvilka de senare konungarnes kraftfulla styrelse redan beröfvat eller hotade att beröfVa dem. Men reaktionen skedde utan tvifvel icke så hastigt och så lätt, som traditionen framställer. Att berättelserna om konungadömets fall ingalunda äro historiska, är redan antydt; i dem finnes ej så litet roman. Men om man också finner sig nödsakad att förkasta mycket af det, som uppgifves om Tarquinius den yngre samt om hans båda föregångare, så står det dock fast, att konungamakten, som börjat öfvergå till envälde och despotism, måste gifva vika för de adliga ätternas öfvermäktiga inflytande. Att Rom härefter råkade ut för faror, ur hvilka det med svårighet räddade sig, skola vi se i nästa afdelning.

30. Romerska hjelmar.