Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 08

←  En tur till Kina

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Rosas talanger

Hemligheten  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Rosas talanger.

— Onkel, kan du låna mig femtio öre? Jag skall betala igen det, så fort jag får min månadspenning, sade Rosa, då hon samma afton med stor brådska kom in i biblioteket.

— Det tror jag, att jag kan komma ut med, och jag skall inte ta någon ränta av dig, så du behöver inte skynda dig med att återbetala mig. Kom igen sedan och hjälp mig att ordna de här böckerna, om du inte har något roligare att göra, svarade doktor Alec och räckte henne vad hon begärt med denna beredvillighet, som är så behaglig att röna, då man begär små penninglån.

— Jag skall komma på ögonblicket; jag har verkligen längtat att få ställa i ordning mina böcker, men jag har inte vågat röra vid dem, ty du skakar ju alltid på huvudet, när jag läser.

— Jag skall skaka på huvudet när du skriver också, om du inte gör det bättre än när du satte upp denna katalog.

— Jag vet, att den är illa skriven, men jag hade så bråttom när jag skrev den, och det har jag nu också, svarade Rosa och skyndade ut, glad att slippa ifrån en skrapa.

Men detta missräknade hon sig på, ty när hon kom tillbaka stod onkel Alec ännu med rynkad panna och läste på förteckningen över hennes böcker och frågade helt allvarsamt, i det han pekade på en mycket sned och otydligt skriven titel:

— Skall detta vara: Makaronens historia?

Rosa såg mycket noga på sina kråkfötter och förklarade därefter något stött:

— Ånej, onkel, ser du inte, att där står: Macaulays historia?

— Det kunde jag visst inte se, och jag gladde mig redan åt att du börjat studera den ädla kokkonsten. Nå, men vad är detta då? Det enda jag är i stånd att få det till är: Det förlorade pappersriset?

— Det förlorade paradiset, onkel, sade Rosa förklarande.

— Det ser jag då, att inte kunde miss Power undervisa i skönskrivning. Se nu bara på denna lilla promemoria, som tant Plenty satt upp åt mig. Hur vackert och tydligt är inte den skriven! Hon har bara gått i en gammaldags flickskola, men hon fick lära några nyttiga saker riktigt grundligt, och jag tar mig friheten att tycka, att det är bra mycket bättre än att fuska igenom en hel hop lärda saker och inte kunna något riktigt.

— Jag försäkrar dig, onkel, att jag var ansedd för en mycket skicklig flicka i skolan, och jag lärde allt vad som förelades mig. Luly och jag voro de förnämsta i hela skolan, och vi fingo i synnerhet beröm för vår franska och musik och ritning, och sådant där, sade Rosa, litet sårad av onkel Alecs anmärkningar.

— Vad hör jag! Men om din franska grammatik inte var bättre än din engelska, så får jag tillstå, att berömmet just inte var så väl förtjänt.

Detta var en av doktor Alecs käpphästar, och Rosa började frukta att han skulle skena av i full fart, men han tyglade sig snart och gav hennes tankar en annan vändning i det han upptog en väl späckad plånbok och sade:

— Onkel Mac har överlämnat alla dina affärer i mina händer nu, och här är din månadspenning. Du för väl dina små räkenskaper själv, förmodar jag?

— Tack, onkel! Ja, onkel Mac gav mig en hushållsbok, när jag kom i pensionen, och jag skrev alltid upp mina utgifter, men jag fick dem aldrig att gå ihop, ty siffror är inte min svaga sida, och räkning har jag aldrig varit skicklig i, sade Rosa och började att gräva i pulpeten efter en liten slarvig bok, som hon blygdes att visa, när hon slutligen fann den.

— Nå, men eftersom siffror är något ganska viktigt för de flesta människor och du troligen får mycket att hålla reda på endera dagen, vore det då inte klokast att du genast började och lärde dig taga vara på det lilla, innan de stora summorna komma och sätta myror i huvudet på dig?

— Jag trodde, onkel, att du skulle åtaga dig allt det där bråket och hålla reda på »de stora summorna», som du uttrycker dig. Behöver jag bry mig om det? Jag tål verkligen inte siffror.

— Jag skall sköta dina affärer, tills du blir myndig, men jag vill, att du skall lära dig förstå hur din förmögenhet förvaltas och därigenom bli mindre beroende av andras redbarhet.

— O, onkel! Tror du inte, att jag skulle anförtro dig miljoner och biljoner, om jag hade dem? ropade Rosa, retad vid blotta hänsyftningen på en dylik misstanke.

— Jo, det tror jag, men jag skulle kunna råka i frestelse. Det händer ganska ofta med förmyndare, så det är allt bäst att du har ögonen på mig, och för att kunna det måste du lära dig allt vad som angår affärer, svarade onkel Alec och slog upp sin egen ordentliga anteckningsbok.

Rosa tittade i den över axeln och såg därefter på sin egen med en suck av förtvivlan.

— Onkel, när du summerar ihop dina utgifter, händer det då någon gång, att du upptäcker, att du har mera pengar än du hade från början?

— Nej, jag upptäcker vanligen, att jag har bra mycket mindre än jag hade förut. Brukar du vara besvärad av motsatsen?

— Ja, det är riktigt märkvärdigt, men jag kan aldrig få det att gå ihop ordentligt.

— Kanske jag skulle kunna hjälpa dig? började onkel Alec i en helt vördnadsfull ton.

— Ja, det vore visst bäst, ty då jag får lov att föra räkenskaper, så är det väl så gott, att jag börjar på rätta sättet. Men, snälla onkel, skratta inte åt mig! Jag vet, att jag är mycket dum, och det är en skam, att min bok ser ut på detta vis, men det var mig alldeles omöjligt att få siffrorna rätta. — Och därmed lämnade hon honom helt ängslig sina små besynnerliga anteckningar.

Det var bra snällt av onkel Alec att han inte skrattade däråt, och Rosa kände sig helt tacksam då han sade:

— Kronorna och örena ha råkat bli litet blandade om varandra. Kanske om jag skiljer dem åt, få vi det att gå ihop mycket bra.

— Är jag en rik flicka, onkel? frågade Rosa plötsligen, under det han höll på att kopiera en kolumn siffror.

— Jag skulle snarare anse dig för fattig, då du behöver låna femtio öre.

— Det var ditt fel, som glömde att ge mig min månadspenning. Men allvarsamt, onkel, blir jag verkligen rik med tiden?

— Ja, jag fruktar det.

— Varför fruktar du, onkel?

— För mycket pengar äro inte bra.

— Men jag kan ju skänka åt andra, och det tycker jag är det roligaste man har av att man är rik.

— Det gläder mig att du tänker så, ty du kan verkligen göra mycket gott med din förmögenhet, om du lär att använda den rätt. — Kom nu och läs litet för mig; mina ögon äro trötta, och det är så behagligt att sitta här framför brasan, när regnet öser ner därute och tant Jane håller sina föreläsningar däruppe, sade onkel Alec, sedan sista månadens räkenskaper hade blivit avslutade och en ny sida var börjad.

Rosa tyckte mycket om att läsa högt. Hon tog därför fram Nicholas Nickleby och läste med nöje för honom det kapitel, där det förekommer, huruledes misserna Kenwigs taga sin första franska lektion. Hon bemödade sig att läsa så bra som möjligt, ty hon visste att hon blev kritiserad, och önskade att hon ej måtte bliva ansedd lika oskicklig i detta som i allt annat.

— Skall jag fortsätta, onkel? frågade hon helt blygt, när kapitlet var slut.

— Ja, om du inte är trött, min vän. Det är ett nöje att höra dig, ty du läser verkligen utmärkt bra, ljöd svaret, som fyllde hennes hjärta med glädje och stolthet.

— Tycker du verkligen det, onkel? Vad det gläder mig! Pappa lärde mig att läsa, och jag läste ibland högt för honom flera timmar å rad; men jag trodde, att han kanske var road därav därför att han höll så mycket av mig.

— Det gör jag också; men du läser verkligen ovanligt väl, och det gläder mig, ty detta är en sällsynt talang, som jag sätter högt värde på. Kom hit och sätt dig i den här låga, bekväma stolen, så ser du bättre och jag kan komma åt att rycka dig litet i lockarna, när du läser för fort. Jag ser, att du kommer att bli en stor tröst såväl som en stor heder för din gamla onkel, Rosen min.

Och onkel Alec drog henne intill sig med en så faderlig blick och ton, att Rosa kände att det skulle bli henne lätt att lyda honom, då han så väl förstod konsten att både berömma och tadla i rättan tid.

Ännu ett kapitel var just slutat, när ljudet av vagnshjul underrättade dem att tant Jane ämnade begiva sig hem.

Innan de hunno gå emot henne, visade hon sig i dörren, liknande en mumie, där hon stod insvept i sin regnkappa, och lornjettglasen lyste fram ur hennes stora väderhuva som ett par kattögon.

— Alldeles som jag väntade mig! Kelande och klemande med flickan och låtande henne sitta sent uppe och läsa sådant där skräp. Jag hoppas, att du fattar vikten av det ansvar, du åtagit dig, Alec, sade hon, ej utan en elak tillfredsställelse över att ha fått se denna sakernas upp- och nedvända gång.

— Ja, jag tror mig ha ett ganska klart medvetande därom, syster Jane, sade doktor Alec med en komisk axelryckning och en blick på Rosas strålande ansikte.

— Det är sorgligt att se en så stor flicka på detta sätt bortslösa den dyrbara tiden. Mina gossar ha hållit på att studera hela dagen, och Mac har troligen ej ännu lämnat sina böcker, då du däremot säkert ej haft en enda lektion, sedan du kom hit.

— Jag har haft fem i dag, tant Jane, var Rosas oväntade svar.

— Det gläder mig att höra. Nå, vad har du lärt på dessa lektioner, om jag får fråga?

Rosa såg helt allvarsam ut, då hon svarade:

— Navigation, geografi, grammatik, aritmetik och att lägga band på mitt lynne.

— Besynnerliga lektioner, i min tanke. Det skulle verkligen intressera mig att veta vad nytta du haft av detta märkvärdiga sammelsurium?

Skalken lyste i Rosas ögon, då hon med skälmaktig blick på onkeln svarade:

— Det kan jag inte precis förklara, men jag har inhämtat några nyttiga upplysningar angående Kina, som tant säkert skall tycka om att få höra, i synnerhet vad tesorterna beträffar. De bästa äro Lapsing Souchon, Assam Pekoe, Congo, Blommande Pekoe, Howqua’s blandning och gröna Twankey. Shanghai ligger vid Wusungfloden. Hongkong betyder ö, omgiven av sött vatten; Singapore betyder »Lejonstaden». Kineserna bruka långa hårpiskor och dricka sitt te ur små fat. De förnämsta produkterna äro: porslin, te, kanel, tenn, tamarinder och opium. De ha sköna tempel och besynnerliga gudar; och i Kanton förvaras de Heliga Svinen, fjorton till antalet, mycket stora och alla blinda.

Verkan av detta storartade utbrott var ofantlig, i synnerhet beträffande den sista punkten. Tant Jane tappade alldeles koncepten; det kom över henne så hastigt och så oväntat, att hon ej fann ett ord till svar. Kattögonen förblevo fästa på Rosa ett ögonblick, men därpå drog sig tanten tillbaka, endast yttrande de orden: — Å, verkligen! skyndade in i vagnen och for hem, något häpen och mycket uppskakad.

Och vad skulle hon väl sagt, om hon sett, huruledes hennes ohjälplige bror, så snart hon var ur sikte, fattade Rosa om livet och dansade en polka med henne omkring hela salen, i glädjen att hon, åtminstone för den gången, lyckats nedtysta det fientliga batteriet.