Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 07

←  Onkel Alecs rum

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund En tur till Kina

Rosas talanger  →

SJUNDE KAPITLET.
En tur till Kina.

— Kom, barnet mitt, jag har en ny dosis åt dig. Jag gissar, du lär väl inte komma att ta den så lätt som den sista, men det går väl bättre sedan, sade doktor Alec omkring en vecka efter den stora surprisen.

— Nå, vad är det denna gång då? frågade Rosa och lade ner arbetet i sin sykorg, utan ett ord eller en min av missnöje.

— Salt vatten.

— Hur skall jag ta det?

— Sätt på dig den nya dräkten, som miss Hemming skickade hem i går, och kom sedan ned till stranden, så skall jag visa dig det.

— Ja, onkel, svarade Rosa undergivet och tillade för sig själv med en rysning, i det hon avlägsnade sig: Det är för tidigt att bada, så jag kan väl förstå, att det har något att göra med en otäck båt.

Hon gick och satte på sig den nya dräkten av blå flanell, vackert garnerad med vitt, och en liten sjömanshatt med långa hängande band, och detta avhöll hennes tankar från den stora förestående prövningen, tills en gäll vissling påminde henne, att hennes onkel väntade. Då kilade hon i väg och sprang genom trädgården, utför den sandade gången och ned till stranden, där hon fann onkel Alec sysselsatt med att göra i ordning en liten röd och vit båt, som låg och vaggade för vinden.

— Det var en liten söt båt, och lilla »Älvan» är ett vackert namn, sade hon, försökande att dölja hur rädd hon var.

— Det är din båt. Gå därför och sätt dig vid styret och lär dig styra, tills du blir färdig att lära dig ro.

— Vagga alla båtar så där? frågade hon, dröjande som om hon måste knyta sina hattband litet bättre.

— Ja, det skall du tro, de kastas omkring som nötskal, när det stormar det ringaste, sade onkeln, som ej hade en aning om den inre kamp hon genomgick.

— Stormar det i dag?

— Inte mycket! Det går en och annan by österut, men det har ingen fara, så länge inte vinden vänder sig. Kom nu.

— Kan du simma, onkel? frågade Rosa, gripande om hans arm, då han tog hennes hand för att föra henne i båten.

— Som en fisk. Nå, hur går det?

— Å, snälla onkel, håll mycket väl i mig, tills jag kommer fram. Varför sitter styret så långt bort? Rosa ansträngde sig mycket för att kväva sina ångestrop på vägen fram till sin plats och satt sedan där, med båda händerna om styret och en min som om hon fruktade, att varje våg skulle vända upp och ned på farkosten.

Onkel Alec låtsade ej om hennes fruktan utan undervisade henne blott med mycket tålamod i konsten att styra, tills hon blev så upptagen av tanken på vilket som var styrbord och vilket babord, att hon glömde att upphäva ett skri för varje gång en våg slog mot båten.

— Nå, vart skola vi nu fara? frågade hon, då vinden blåste henne friskt i ansiktet och några långa, raska årtag förde dem halvvägs över den lilla viken.

— Antag att vi begiva oss till Kina!

— Är inte det bra långt?

— Inte så som vi fara. Styr omkring udden och in i hamnen, så skall du få se en skymt av Kina om en tjugu minuter eller så omkring. Onkel Mac har just fått hem ett fartyg från Hongkong och trodde, att det skulle roa dig att gå och se det.

— Ack ja, så roligt! Jag tycker så mycket om att gå och titta och gräva i magasinen med onkel Mac. Allting är så nytt och besynnerligt för mig, och jag är särskilt intresserad av Kina, därför att du varit där, onkel.

— Jag skall visa dig två äkta kineser, som nyss anlänt hit. Jag är övertygad att du gärna skall göra bekantskap med Whang-Lo och Fun See, eller hur?

— Bed mig bara inte tala med dem, onkel; jag kan bestämt inte hålla mig från att skratta åt de lustiga namnen, stångpiskorna och de sneda ögonen. Snälla onkel, låt mig bara få följa efter dig, det tycker jag allra bäst om.

— Jaså, nå, styr nu in åt varvet till, där det stora fartyget ligger med den besynnerliga flaggan. Där är »Rajahn», och vi skola försöka komma ombord.

Och så foro de in bland fartygen, där vattnet var grönt och stillastående, där besynnerliga lukter hälsade Rosas näsa och besynnerliga syner mötte hennes ögon. Men hon tyckte mycket om det och låtsade, att hon verkligen landade i Hongkong, då de gledo fram i skuggan av den stora »Rajahn». Lårar och balar buros ut ur lastrummet av starka bärare, som hojtade och stojade och släpade med sig små handkärror eller arbetade på vinschar försedda med järnklor. Dessa sänkte sig ned och grepo tag i de största tyngder samt lyfte dem upp i höjden, där de uppslukades av stora dörrar, liknande ofantliga gap.

Doktor Alec förde henne ombord på skeppet, och hon hade den tillfredsställelsen att få sticka sin lilla nyfikna näsa in i alla möjliga vinklar och vrår, med fara att bli krossad, borttappad eller dränkt.

— Nå, barn, hur skulle du tycka om att resa världen omkring på en sådan här gammal trevlig skuta? frågade onkeln, när de några minuter uppehöllo sig i kaptenens hytt.

— Nog skulle jag vilja se världen, men inte på en sådan här liten osnygg, illaluktande farkost. Vi skulle fara på en ren och bekväm jakt. Charlie säger att det är det rätta sättet, svarade Rosa och såg sig omkring med en i högsta grad ogillande min.

— Du är ingen verklig Campbell, om du inte tycker om lukten av tjära och saltvatten, och inte Charlie heller med sin präktiga lustjakt.

Nu begåvo de sig i land och vandrade igenom det stora magasinet, där de tittade och snokade, var de gingo fram, samt slutligen funno onkel Mac och de båda kineserna i hans enskilda rum, där prover, presenter och nykomna skatter av alla slag voro uppstaplade i en behaglig villervalla.

Så snart Rosa kunde komma åt, drog hon sig tillbaka till en vrå, med en porslinsgud på den ena sidan, en grön pappersdrake på den andra, och vad som gjorde henne ännu mera förlägen, Fun See sittande på en telåda mitt emot henne och stirrande på henne med sina stenkolssvarta ögon, tills hon ej visste vart hon skulle vända sig.

Mr Whang Lo var en äldre man i amerikansk dräkt, med sin hårfläta helt ordentligt virad omkring huvudet. Han talade engelska och språkade mycket ivrigt med onkel Mac på helt vanligt vis, så att om honom tyckte Rosa att han var fullkomligt misslyckad. Men Fun See var så kinesisk hon kunde önska, ända ifrån hans besynnerliga skor till knappen på hans pagodhatt, ty han hade klätt sig i gala och företedde blott en massa sidenjackor och hängande byxor. Han var kort och tjock och vaggade av och an på det mest komiska sätt; hans ögon voro mycket sneda; hans hårpiska var lång, liksom hans naglar; hans gula ansikte var fylligt och skinande — han var med ett ord en i allo tillfredsställande kines.

Onkel Alec talade om för henne, att Fun See hade kommit ut i världen för att fullända sin uppfostran och att hans kunskaper i i engelska språket inskränkte sig till några obegripliga ord; hon måste därför vara mycket vänlig emot den stackars gossen, ty han var verkligen blott en helt ung gosse, ehuru han såg nästan lika gammal ut som mr Whang Lo.

Rosa lovade att vara vänlig, men hon hade inte den ringaste idé om hur hon skulle roa den besynnerlige gästen, som satt där och nickade åt henne, så fullkomligt liknande en av dessa porslinskineser, man så ofta får se, att hon hade mycket svårt att hålla sig allvarsam.

Mitt under dessa hennes bemödanden att ej visa sig ohövlig, kom onkel Mac och fick se de unga tu, som sutto helt tysta och ihärdigt betraktade varandra, och han tycktes finna nöje i deras försök att, under dylika förvånande omständigheter, formera bekantskap med varandra. Han tog en låda från sitt skrivbord och lämnade den åt Fun See med en uppmaning, som tycktes mycket fägna kinesen.

Denne steg genast ned från sin lår, där han suttit uppkrupen, och började att packa upp den lilla lådan med mycken händighet och raskhet, under det Rosa betraktade honom med spänt intresse, mycket nyfiken på vad som komma skulle.

Och det dröjde ej länge innan där kom fram ur omslagen en tekanna, vid vars åsyn hon slog ihop händerna av förtjusning. Den var nämligen gjord i form av en trind kines, vars hatt utgjorde locket på tekannan, hans hårpiska bildade handtaget, och hans pipa pipen. Figuren bar på sina fötter skor, som voro uppvikna vid tårna, och leendet på det trinda, sömniga ansiktet var så likt Funs, att Rosa ej kunde avhålla sig från att skratta, vilket tycktes mycket roa den lille mannen.

Två vackra koppar med lock på en scharlakansröd bricka fulländade servisen, vilken såg så inbjudande ut, att man ovillkorligen kom att längta efter en kopp te, om den också skulle serveras efter kinesisk smak utan både socker och grädde.

När Fun hade ordnat det hela på det lilla bordet framför henne, förklarade han genom tecken, att det var en gåva till henne ifrån hennes onkel. Hon tackade på samma tystlåtna sätt, varpå han återvände till sin telåda, och då de ej på något annat sätt kunde meddela sig med varandra, sutto de där och nickade och logo åt varandra på det mest löjliga vis, tills Fun på en gång tycktes få en idé. Hoppande ned igen ifrån sin plats, vaggade han bort så fort hans kjolar tilläto det och lämnade Rosa i fruktan, att han skulle återkomma med en stekt råtta, en stuvad hundvalp eller någon annan ovanlig anrättning, som hövligheten skulle tvinga henne att äta.

Men Fun kom lunkande tillbaka bärande något, som föreföll henne som ett litet svärd, tills han spände upp det, då hon fick se, att det var en ofantlig solfjäder, som han räckte henne under en mängd kinesiska komplimanger, vilkas betydelse skulle ha roat henne ännu mera än orden, om hon hade förstått dem.

Det var en alldeles förtrollande pjäs, och hon skulle troligen ha viftat av och an med den hela eftermiddagen, till Funs stora belåtenhet, om inte doktor Alecs uppmärksamhet helt hastigt blivit fästad vid henne, därigenom att en fläkt från den stora solfjädern blåste håret i hans ögon och påminde honom att tiden var inne för dem att begiva sig hem. Alltså blev den vackra servisen åter inpackad, Rosa vek ihop sin solfjäder, och sedan doktor Alec stuvat in i sina fickor åtskilliga paket med utvalt te till de gamla tanterna, togo de avsked. Fun See hälsade dem med de »tre bugningarna och de nio knackningarna», såsom de i hans hemland hälsa sin kejsare eller »Himmelens son».

— Det här är inget dumt sätt att studera geografi, eller hur? frågade onkel Alec.

— Nej, det är ett mycket trevligt sätt, och jag tror verkligen att jag har lärt mer om Kina i dag än på alla mina lektioner i skolan, ehuru jag brukade rabbla upp mina svar i ett enda andetag. Ingen förklarade något för oss, och allt vad jag kommer ihåg är att te och silke komma därifrån, och att kvinnorna ha mycket små fötter. Jag såg just hur Fun betraktade mina, han måste ha tyckt att de voro stora som hus, svarade Rosa och såg med ett visst förakt ned på sina bastanta skodon.

— Vi ska ta fram globen och kartorna, så du får se hur jag har rest, och jag skall göra mina resebeskrivningar med detsamma. Det blir ju nästan som om du själv vore ute och reste.

— Jag tycker att du skulle ha riktigt tråkigt här hemma, onkel, då du är så förtjust i att resa. Vet du, tant Plenty säger, att hon är säker på, att du far din väg igen om ett år eller par.

— Det är mycket troligt.

— O, onkel! Vad skall jag då taga mig till? suckade Rosa i en ton av förtvivlan, som kom onkel Alecs ögon att lysa av glädje, då han svarade:

— Nästa gång jag reser, tar jag mitt lilla ankare med mig. Hur skulle du tycka om det?

— Verkligen, onkel?

— Ja, verkligen, Rosa.

Rosa gjorde en rörelse av förtjusning, vilken kom båten att vicka på ett sätt som snart lade band på hennes häftiga glädje.